Vem leder er till Altaret?

Många tänkvärda åsikter!

 

Men att min man skulle känna sig mindre viktig denna dagen för att jag går in efter honom, tror jag verkligen inte! :P

Han kommer ju vara där först och möta familj och vänner först!

 

Kan hålla med om att det är tack vare Hollywood som man till stor del drömmer om en sådan ingång. Men gör det det mindre verkligt eller romantiskt för det? Det är ju så jag alltid föreställt mig det!

 

Tycker också det är lite "out of fashion" att se brudöverlåtelse som kvinnoförnedrande. Har också alltid haft samma syn som MalinLarsson. Att min far litar på min blivande att han klarar av uppgiften som min beskyddare, inte att han tar över äganderätten över mig! Tycker att hela den grejen är sjukt romantisk och om inte annat borde ju det ge min blivande man lite egoboost! För han ÄR min klippa!!

Så känner jag också! Jag skulle verkligen inte ha velat gå in alldeles ensam med alla blickar på bara mig (och vad jag tycker om brudöverlämning är väl knappast någon hemlighet vid det här laget). Det var inte jag som var huvudpersonen, det var VI. Vi gick in sida vid sida, lika stiliga båda två, lika viktiga, och framför allt gjorde vi det tillsammans.

Ärligt talat, känns det inte lite pinsamt att fantisera om hur alla inklusive ens blivande make förväntansfullt väntar i kyrkan, dörrarna slås upp, och TADAAA! Där står JAG i all min fantastiska tjusighet, det går ett sus genom församlingen - ooooh, så vacker hon är! - och inte ett öga är torrt när jag långsamt skrider fram längs mittgången under allas beundrande blickar. Jag menar, det är väl ok att fantisera om det, men att erkänna öppet att man har såna narcissistiska fantasier?

Så varför kan inte du stå och vänta på din blivande på att han kommer in då?
Du borde ju vara hans beskyddare lika mycket som han är din?

Jag tycker inte om brudöverlämning men jag har inget problem med att en del brudar vill gå in själv med fästmannen väntande vid altaret.

Bara för att man vill ha wow effekten betyder det ju inte att en av individerna är viktigare än den andra, det betyder bara att man köpt en klänning för tusentals kronor och spenderat timmar med att fixa hår och smink.

Min blivande hade gärna dykt upp i sina pyjamasbyxor om han inte hade trott att det skulle bli ganska frostigt hemma sen. Den dagen han lägger så mycket jobb på att skapa woweffekten så ska jag gladeligen låta honom få spotlighten helt själv de få minuterna det faktiskt handlar om.

Alltså, jag kan villigt erkänna att jag också ville bli ledd fram till altaret av min pappa. Jag minns att jag diskuterade hela grejen med en kompis när jag gick på gymnasiet och att vi såg det som att pappa godkände den nya familjemedlemmen.

Men ju mer jag tänker på det, ju konstigare blir det. Dels tror jag inte att jag skulle känna mig bekväm med att gå in med pappa (och vi står verkligen varandra jättenära, men det känns konstigt ändå), dels känns det taskigt mot min mamma. Framförallt känns det konstigt att jag en gång har resonerat så, pappa har väl ingenting att göra med alla mina andra beslut i livet, varför skulle han behöva "godkänna" min blivande man? Ska pappa också godkänna huset jag vill köpa, när jag får bli gravid eller hur jag ska klä mig? Nej, det är mina beslut så jag förstår inte varför det känns så viktigt att han ska visa att han godkänner ens blivande man?

Sen tycker jag inte att man kommer ifrån den ursprungliga betydelsen och jag tycker vi ska värna den jämställdhet vi har i Sverige.

Håller med Aleta!
Har också gift mig två ggr. Båda gångerna gick vi in tillsammans. Den känslan är HELT OSLAGBAR, sekunderna innan dörrrarna slås upp. När man går in tillsammans. Man stöttar ju varandra i nervositeten när man går där uppför gången och håller i varandra!!
Skulle ALDRIG ha velat gå in ensam, no way!

Det finns mycket där framme man kan fästa blicken på. Prästen tex   Eller nån av de vackra Jesusbilderna eller altarblommorna, ja vad som helst.
Andra gången så var våra döttrar näbbar och gick in före oss, så då såg man naturligt mest på dem

Det där med "beskyddare" förstår jag inte riktigt   Har inte dinmamma beskyddat dig? Har inte din blivande make blivit beskyddad av sin far o mor? Självklart förstår jag att det där är olika från familj till familj, men:
Jag är själv pappas flicka, han har varit ett stort stöd för mig och är fortfarande. Men jag skulle aldrig velat att han går in med mig och "lämnar över" mig till någon annan, som att jag inte är kapabel att gå själv eller att jag måste bli omhändertagen av någon annan.
När man gifter sig idag så är man ju vuxen och har oftast redan levt ihop ett tag med sin partner. Då borde det vara HAN som är ens stora stöd, precis som du är ett stort stöd för honom antar jag? Varför vill man inte gå in tillsammans då? Det är ju superromantiskt tycker jag!!! Ert liv som äkta makar börjar!! Wow, vilken känsla

Jag hade kunnat skriva precis varenda ord själv! 

Ni är så många som har skrivit så bra och klokt mot brudöverlämning, och jag brukar vanligtvis formulera mig ganska snällt men tydligt. Men nu känner jag att jag bara måste säga: ALLTSÅ - är ni, som förespråkar brudöverlämning och tycker att det är så fiiiiint och så romaaaaantiskt och att pappa ska visa att han godkänner blivande maken och beskyddare och hej och hå, är ni små tioåriga flickor?

Är ni inte starka, vuxna kvinnor som kan stå på egna ben och som kan ta egna, kloka beslut? Är ni inte kompetenta yrkesarbetande kvinnor? Har inte många av er högskoleutbildning, där ni fått lära er att tänka själva och tänka kritiskt? Har inte i princip alla (ja, jag vet att det finns en eller ett par frikyrkliga tonårsbrudar här på sidan, men jag pratar inte om dig/er nu) bott ensamma några år och sedan några år tillsammans med den ni nu ska gifta er med? Har inte ganska många blivande brudar här egna barn och är ansvarstagande och mogna föräldrar, som varje dag måste ta viktiga beslut för barnets/barnens bästa? Ni klarar väl av att laga en cykelpunktering eller måla en vägg eller baka gott bröd eller byta däck på bilen eller byta en propp eller klippa gräset? Är ni inte starka, vuxna kvinnor?

Ursäkta klarspråket, men det här snacket om att just brudens pappa ska godkänna just brudgummen och att brudgummen nu ska beskydda bruden?! Det är ju så vansinnigt kvinnoförnedrande! Tack så mycket, men jag är en vuxen kvinna som kan stå på egna ben och klara mig själv. Att jag har hittat mannen i mitt liv är inte mina föräldrars förtjänst. De är lyckliga över att se mig så lycklig och harmonisk, men varför ska de, eller rättare sagt pappa, godkänna honom genom att leda in mig till altaret? Jag har alltid varit "pappas flicka", men det hör inte till saken! Jag kan för tusan gå själv, jag har valt den här mannen själv, jag har klarat mig igenom både det ena och det andra på egen hand. Min blivande tar hand om mig på precis samma sätt som jag tar hand om honom. Han behöver inte beskydda mig, precis som att inte min pappa är den som beskyddar mig fram tills jag gifter mig. Det är ju rent barockt att tänka så! 

Precis det jag försökte få fram också :)

Jag har så mycket åsikter kring detta, men orkar inte dra det en gång till (det var ju en annan tråd om detta för bara några dagar sedan) utan låtar ovanståendes inlägg stå för mig också... ni säger det så bra!