Får man tycka att ens barn är jobbiga?

Ni som har små barn (ca 1-3 år), tycker ni nånsin att era barn är jobbiga och är det okej att tycka det om sina barn?

Jag själv har inga barn än, men till sommaren ska jag och min sambo bli föräldrar fick vi reda på för ett tag sedan. Inte alls planerat, men vi är glada för det. Men redan har "goda råd" ramla in från alla håll och kanter.

Värst är en ung mamma i bekanskapskretsen med sin tvååriga dotter som ser det som sitt kall att dela med sig av alla sina åsikter och kunskaper om barnuppfostran, och hävdar att hennes dotter är så "välartad" enbart pga deras (föräldrarnas) engagemang. Och absolut tror jag att barn som får mycket tid och uppmärksamhet är lyckligare. Men jag anser också att barn har personligheter precis som vuxna, och en del barn är mer krävande än andra medan somliga är hur nöjda med livet som helst trots liten ansträngning. Hon har lagt mycket tid på sitt barn, men jag tror också att barnet har en personlighet som gör det lite lättare för dem. Hon var som spädbarn ett ganska förnöjt barn som var nöjd bara hon var mätt och torr, och det är det inte alla som är...

Sist gick hon i taket för att hon hört en väninna säga att hennes barn var lite jobbigt just nu. Hon hade en trotsperiod och inget var bra och hon var aldrig nöjd. Själv hävdar hon att hon aaaaldrig tyckt det var jobbigt att vara förälder, att hennes dotter aaaaaldrig var jobbig ens när hon var som trotsigast utan hon var bara lycklig över att få vara mamma och att dottern lärde sig om livet.

Personligen tror jag det är skitsnack. Jag tror alla normala föräldrar har perioder när man tycker barnen är skitjobbiga. Det betyder ju inte att man älskar dem mindre för det, och det går antagligen över ganska fort... Eller? Jag tror det är personer som hon som sprider myten om att småbarn bara är fantastiska. Om folk pratade mer om hur det verkligen var (både positivt och negativt) så tror jag att man är mer förberedd på vad som ska komma, även om man aldrig kan veta såklart. Är det okej eller inte att vädra sina åsikter om sina barn bland vänners sällskap (själv har jag svårt att förstå detta utlämnande bloggande om sina småbarn)? Eller ska man bita ihop och se lycklig ut alltid bara för att det är så fantastiskt att få vara förälder?

Trivia skrev 2011-11-12 09:02:04 följande:

Jag brukar säga att det jobbiga är att vara förälder. Ibland kan jag tycka att det låter lite illa när föräldrar pratar om hur jobbiga och besvärliga deras barn är. Därmed inte sagt att man inte får tycka och säga det ibland.
Men jag kan tycka att det går åt överdrift åt andra hållet ibland också. Att det inte finns någon ände på hur mycket galla föräldrar sitter och spyr över sina barn på fikastunden. Barn har ju aldrig bett om att få vara till besvär. De ska upptäcka alla nya saker och ska lära sig hur man beter sig och för sig här i världen. Trotsåldern är en pers...det ska gudarna veta. Men det är ju något som barnet måste gå igenom för att utvecklas. Småbarn gör ju sällan saker för att jävlas...de är barn.
Utmaningen tycker jag är att ständigt vara den lugna och vuxna. Att inte sänka sig till att skrika och själv bete sig som ett barn.
Trots att man ibland helst av allt också vill lägga sig ner på golvet och skrika och sparka.

Sen tror jag också att det är så som du säger. Alla barn är olika. Vissa är lugare och andra måste utmana hela tiden.
För det är ju så...även om du visar för ett barn att "såhär gör man" så måste ändå barnet testa "ja men om jag gör såhär istället vad händer då?". Å det gör de inte bara en gång.... Det är ju oerhört frustrerande som vuxen för "man har ju faktiskt visat hur man gör".

Självklart behöver man ibland få lätta sitt hjärta inför någon vän och allt är defenitivt inte rosa fluff och gulligull jämt.

Absolut är det så. Barn är barn, och de har inte valt att få finnas till. Jag blir också illa till mods när föräldrar bara klagar över hur jobbigt det är med barn, särskilt inför människor man inte känner så väl. Jag har faktiskt sagt ifrån flera gånger till människor jag aldrig träffat som bara klagat över hur jobbiga deras ungar är. På samma sätt som jag inte berättar för hela världen när jag varit osams med min sambo så ser jag inget behov av att man ska behöva "prata av sig" om andra privata saker som ju faktiskt är ganska utelämnande för någon annan (barnen i detta fall). Anonymt på nätet är en annan sak, då vet man inte vem det handlar om...

Men att i goda vänners lag prata om hur det egentligen är, utan att behöva tala om för andra att om barnen är "jobbiga" så är det enbart föräldrarnas fel (för så anser hon att det är, har barnen svårt att sova så är det enbart uppfostran och föräldrarna det hänger på). Det måste ju vara bättre att vädra av sig sådant bland vänner som vet hur det är, så man inte behöver känna att man är ensam. Om man då får upptryckt i nyllet att det bara handlar om dig, hur nedslående är inte det?

Nä, jag blir så trött på alla präktiga morsor som vill måla upp en bild av sig själva som den perfekta familjen, när man vet att det inte är så. För någon. Kanske har det att göra med att hon fick barn ganska ung (som 20) och tampas med både inbillade och en del verkliga fördomar mot unga föräldrar... Nej, jag hoppas nästan att han blir riktigt trotsig och besvärlig... även de bästa föräldrar kan få "jobbiga" barn.

Får man tycka att ens barn är jobbiga?

INNEHÅLL