Får man tycka att ens barn är jobbiga?

Klart man får tycka att ens barn är jobbiga.

Dom kan ju faktiskt vara jobbiga ibland. Men det betyder ju inte att man inte älskar dom även när dom är jobbiga.
Din väninna verkar vara rädd för att misslyckas och att ni ska tycka att hon är en dålig mamma och därför överdriver det positiva.
Hade hon haft ett kolik-barn eller en med extrem trots så tror jag inte att hon hade tyckt att det var lika gullegulligt och sockersött

Det finns absolut ingenting jag älskar högre än mina barn. Men. De. Är. Jobbiga. Ibland. Mina barn är rätt stora nu, speciellt den äldsta, men ojojoj vilka duster vi har haft med dem ibland.

Jag brukar säga att det jobbiga är att vara förälder. Ibland kan jag tycka att det låter lite illa när föräldrar pratar om hur jobbiga och besvärliga deras barn är. Därmed inte sagt att man inte får tycka och säga det ibland.
Men jag kan tycka att det går åt överdrift åt andra hållet ibland också. Att det inte finns någon ände på hur mycket galla föräldrar sitter och spyr över sina barn på fikastunden. Barn har ju aldrig bett om att få vara till besvär. De ska upptäcka alla nya saker och ska lära sig hur man beter sig och för sig här i världen. Trotsåldern är en pers...det ska gudarna veta. Men det är ju något som barnet måste gå igenom för att utvecklas. Småbarn gör ju sällan saker för att jävlas...de är barn.
Utmaningen tycker jag är att ständigt vara den lugna och vuxna. Att inte sänka sig till att skrika och själv bete sig som ett barn.
Trots att man ibland helst av allt också vill lägga sig ner på golvet och skrika och sparka.

Sen tror jag också att det är så som du säger. Alla barn är olika. Vissa är lugare och andra måste utmana hela tiden.
För det är ju så...även om du visar för ett barn att "såhär gör man" så måste ändå barnet testa "ja men om jag gör såhär istället vad händer då?". Å det gör de inte bara en gång.... Det är ju oerhört frustrerande som vuxen för "man har ju faktiskt visat hur man gör". 

Självklart behöver man ibland få lätta sitt hjärta inför någon vän och allt är defenitivt inte rosa fluff och gulligull jämt.

Absolut är det så. Barn är barn, och de har inte valt att få finnas till. Jag blir också illa till mods när föräldrar bara klagar över hur jobbigt det är med barn, särskilt inför människor man inte känner så väl. Jag har faktiskt sagt ifrån flera gånger till människor jag aldrig träffat som bara klagat över hur jobbiga deras ungar är. På samma sätt som jag inte berättar för hela världen när jag varit osams med min sambo så ser jag inget behov av att man ska behöva "prata av sig" om andra privata saker som ju faktiskt är ganska utelämnande för någon annan (barnen i detta fall). Anonymt på nätet är en annan sak, då vet man inte vem det handlar om...

Men att i goda vänners lag prata om hur det egentligen är, utan att behöva tala om för andra att om barnen är "jobbiga" så är det enbart föräldrarnas fel (för så anser hon att det är, har barnen svårt att sova så är det enbart uppfostran och föräldrarna det hänger på). Det måste ju vara bättre att vädra av sig sådant bland vänner som vet hur det är, så man inte behöver känna att man är ensam. Om man då får upptryckt i nyllet att det bara handlar om dig, hur nedslående är inte det?

Nä, jag blir så trött på alla präktiga morsor som vill måla upp en bild av sig själva som den perfekta familjen, när man vet att det inte är så. För någon. Kanske har det att göra med att hon fick barn ganska ung (som 20) och tampas med både inbillade och en del verkliga fördomar mot unga föräldrar... Nej, jag hoppas nästan att han blir riktigt trotsig och besvärlig... även de bästa föräldrar kan få "jobbiga" barn.

Hon kommer nog känna på att det faktiskt kan vara jobbigt någon gång. Är visserligen inte förälder själv, men vem som helst fattar väl att det är jobbigt om barnet blir sjukt och man får vänta på akuten hela natten, barnet vägrar göra sina läxor/öva på fiolen/borsta tänderna, barnet kommer in i tonåren och hatar en för minsta lilla... Självklart älskar man dem ändå, men får man sova en timme varje natt i ett år lär man tycka att det är jobbigt osv..

Denna veckan har min 11-månaders kille gått upp före kl 04:00 varje dag. Då tycker jag att han är jobbig. Men det betyder ju inte att jag älskar honom mindre för det.

Dejli: Ja absolut. Hade jag inte haft min sambo och min kompis som också fick barn samtidigt som jg så vet jag inte hur jag hade överlevt. Man behöver få känna att man inte är ensam och att det är okej att känna ilska och frustration gentemot sitt barn. Det gör nog alla. Det viktiga är ju hur man hanterar den. Även om man nu tycker så som din kompis så behöver man ju som sagt var inte slänga det i ansiktet på någon annan. PimPim83: Åh herre gud. Jag hade avlidit...

Det är sådana föräldrar som din "unga vänmamma" som gråter i smyg i badrummet när ingen ser för att barnen är så påfrestande och hon är helt slut. Men det är inget hon pratar om....

Jag har många barn, och jag har haft många jobbiga stunder som förälder! Jag har känt maktlöshet, gråtit av trötthet och oro, varit arg som ett bi, skrattat så tårarna runnit och allt däremellan. De där som målar upp ett rosenrött skimmer kring det där med att vara förälder och ha barn, kanske inte törs berätta hur de känner, för att de är oroliga att stämplas som dåliga föräldrar? I och för sig har ju både föräldrar och barn olika, unika personligheter, så det spelar ju också in. Men jag tror att en förälder som vågar säga att det är jobbigt emellanåt, och att man vissa korta stunder nästan inte vet hur man ska orka en natt till, är ärliga men kanske även mår bättre eftersom de törs "pysa ut" sina känslor istället för att hålla dem inom sig. Då kan det bli som en tryckkokare istället. Och självklart älskar man sina barn lika mycket även om man törs säga att det är jobbigt emellanåt. Kärleken mäts inte på det sättet.