Hur bäst bemöta de man inte bjuder?

Ni ska ju inte byta kyrka om det inte är så att nu väldigt gärna vill det. Vill ni vara i kyrkan ni bokat, så kan ni ju helt enkelt förklara att kyrkan är liten och inte rymmer så många gäster.

Jag fick tipset om kyrkinbjudning av en tjej här på BT faktiskt och jag skrev av hennes text i inbjudan som jag skickade ut. Först skrev jag något i stil med "Ni är välkomna på vigsel mellan Camilla & Mikael, Kyrka XXX, kl.XX.XX den 13 augusti 2011" osv. Sedan skrev jag det nedan här.

"Numera är det tämligen ovanligt med så kallade ”kyrkbjudningar”, det vill säga inbjudningar till att vara med om enbart vigselceremonin.

Förr i tiden var det dock självklart att bjuda in alla vänner, bekanta och släktingar till kyrkan, utöver den begränsade skara som kunde beredas plats till festen, genom en kungörelse om att vigseln skulle äga rum. De som hade tid och lust var välkomna att dyka upp – utan krav på vare sig klädsel, presenter eller formella svar. I Västergötland kallades sådana inbjudningar för ”tittekort”, för att de bjöd in just till att vara med och titta på vigseln, och i södra Sverige (och Danmark) talar man om "globröllop".

Idag spelar kyrkan inte längre samma självklara roll i människors tillvaro, men denna tradition vill vi gärna blåsa liv i (även om vårt "tittekort" är elektroniskt)! Vi vill helt enkelt ha så många vänner som möjligt med oss under vigselceremonin, och tror att det blir en minnesvärd, stämningsfull och speciell händelse att vara med om - så dyk upp om Ni känner för det!"

 

Efter vigseln är det väl ändå ganska vanligt att alla gästerna tar sig på egen hand från kyrkan till festlokalen, då det borde ju inte märkas så mkt att vissa åker hem och andra på middag. De av våra bekanta och vänner som enbart kom till kyrkan var då väldigt glada över att bli inbjudna dit :) Inga sura miner eller konstigheter alls.

 

Tack :) Jag använde faktiskt aldrig ballerinaskorna på bröllopsdagen. Hade klackarna hela dagen och kvällen lång. Trodde inte att jag skulle klara det, men det gick utmärkt. Eller.. nåval.. sista danserna var jag faktiskt barfota. Orkade inte springa upp på hotellrummet och byta skor :P 

Jag har inte läst hela tråden men jag känner igen mig med TS.
Vi skickade ut våra inbjudningar så de kom fram i fredags. Redan i lösrdags var det en liten tillställning där både bjudna vänner och andra vänner var. De som fått injudan ville ju tacka för den så klart och en annan nära vän har precis förlovat sig så bröllop pratades det om konstant. Det kändes väldigt obekvämt. Men vi sa bara at vi inte kunde bjuda alla, då hade vi inte haft råd och inte heler fått plats i lokalen. Jag tror dom förstod faktiskt. Har en vän på jobbet dock som jag innan sa att jag skulle bjuda men har fått komma och säga tyvärr, jag kan inte...
I det stora hela så är jag säker på att dem som inte fått inbjudan inte tar illa upp för det. Jag själv förväntar mig inte att bli bjuden på alla mina vänners bröllop, bara min bästa väns kanske :) Däremot skulle jag kanske ta lite illa upp om bara min kille blev bjuden på ett bröllop, och inte jag.
Oroa dig inte

Åh jag vet precis hur du känner dig! Alla säger att man ska vara hård och strunta i regler och bjuda dem man känner för att bjuda men det där med släkten kan man faktiskt inte kringgå hursomhelst. I alla fall inte i mitt fall. Jag har åtmistone 6 släktingar som jag i allra största hemlighet (och med dåligt samvete) hoppas att de ska tacka nej. Hade jag tänkte på det där med inbjudan bara till kyrkan hade jag nog valt att bara bjuda dem till vigseln och sedan plockat in lite glada vänner istället. Men men.

Ibland känns det som om det inte bara är min sambos och mitt bröllop utan på något vis är minst lika mycket familjernas bröllop.... :(

Tyvärr kan man inte undgå sin familj/släktaingar som man faktiskt inte bryr sig så mycket om.
Jag har en familj i släkten som gick mig så mkt på nerverna innan mitt bröllop så jag bröt samman,...jag skulle ha styr på allt, vilket hotelle de skulle bo på, vilket tåg de skulle ta, vem som skulle hämta och lämna och fixa och dona och fan och hans moster...små bagateller och sedan fick jag höra hur dyrt det var och nej åh problem och nej vad dyrt igen...allt var bara problem hela tiden. Jag bröt samman och min mamma fick ta över...jag var förtvivlad och kunde inte tänka klart! OCH detta var ett litet pris att betala istället för tanken på att inte ha bjudit dom...då hade det tagit hus i helvete!
Jag blev så stressad att jag gick upp massor i vikt och kunde inte komma i min brudklänning två dagar innan bröllopet så den fick sys om i panik dygnet innan vigseln...tro jag fick panik!
I dag ser jag det med andra ögon men fan vad dom är irriterande ibland!

Shiiiit lycka till! Styrkekramar till dig!

Jag känner oxå igen mig i det där! Jag har en jättestor släkt där jag umgås mycket med en del och inte alls med andra. Trots det så känner jag mig tvungen att bjuda alla. Gör jag inte det så kommer det att bli sura miner och släktfejt i all evinnerlighet. Kyrkoinbjudningar låter som en jättebra idé, men jag känner på mig att släkten inte kommer vara nådig mot indelningen i "A-släkt" och "B-släkt".  Det känns jättetrist att inte kunna bjuda så många kompisar på grund av det. Skönt att det inte är bara jag som sitter med det här problemet.

Har också "ångest" över detta!
När vi nu räknat ihop så kommer det vara ca. 95 pers BARA familj och släkt! ca. 110 totalt! Så vi har verkligen fått skära ner på hur mycket kompisar vi ska bjuda. Vi kommer nog ha 3-5 närmaste vänner inbjudna.

Ångest just över barndomskompisar.. Kompisar man varit jättenära, men som man vuxit ifrån och inte umgåtts "bara vi två" på flera år. Är det riktigt ärligt att bjuda dessa? Tycker inte riktigt jag, eller är det bara för att dämpa min "ångest"?

Däremot säger vi nu till alla, att dom som vill är hjärtligt välkomna till kyrkan (stor kyrka). Och att vi är stor familj och släkt på båda sidor, att vi får prioritera dem först.

Ska även skicka ut inbjudningar,  Vigsel + Middag/fest. sen för endast Vigsel. Så dom får känna sig lite "speciella" iaf :)

Har man inte umgåtts som vänner på två år så bör man väl inte få en inbjudan?   Jag skulle tycka det var jättekonstigt om någon som inte ens fikat eller umgåtts med mig  på 2 år bjöd mig till deras bröllop bara för att en gång i tiden så var man vän med dem.

Ibland är det skönt att man inte längre har ångest över  såna här saker,  KBT  tog bort den och nu  gör jag som jag och maken vill, vi bjuder de vi vill ha på våra fester och inte  de man måste och blir folk upprörda får de prata med oss och förklara varför. Man kan aldrig ha ansvar för någons annan människas känslor. 

Om vi skulle ha bjudit släkten och vänner så hade det blivit  220 personer eftersom jag har en (med svenska mått mätt) stor släkt.  Alternativen var:
 a) bjuda alla och laga all mat själva, slita och släpa och slava för människor som jag nästan aldrig träffar, vara helt slut på brölopet och inte kunna njuta pga av allt slit och trötthet och inte hinna prata med alla och därmed inte njuta av deras närvaro
b) spara i flera år för att kunna bjuda alla
c) kuvertavgift, där en hel del säkerligen tackat nej - eftersom vi nästan aldrig träffas är risken stor att de inte skulle tycka att det är värt det
d) göra det som VI egentligen ville: - bjuda våra allra närmaste - de som vi verkligen ville ha där och strunta i om någon blir stor för att de eventuellet hade förväntat sig (nästan kräver) att få komma....

Vi valde alternativ d: vi bjöd endast de som vi verkligen ville ha med oss på vår dag och vi har inte ångrat det enda gång. Vi hade en fantastisk dag utan stress, ingen press, inga måsten alls, bara kärlek och lycka och vi hann verkligen njuta av dagen och umgås med våra gäster.

 Det enda jag irriterat mig på är de få "kommentarer" som en och annan slängt ur sig, som tex:
- " Ja det skulle ha varit roligt att få komma och ge en liten present"....
På det svarar jag: "Javisst men om man verkligen vill lyckönska brudparet eller önskar att man hade bättre kontakt med brudparet så är det ju bara att lyfta luren, ringa och gratulera eller boka in en fika eller dylikt"...och sedan ler jag mitt allra vänaste leende....

Hej, ja det är jättekruxigt med stor familj och släkt! Blir bara nyfiken på hur du menar, när du skriver släkt, har ni bjudit mostrar/fastrar/morbröder/kusiner etc då...? Träffar ni dem oftare än sådana "gamla vänner"?

Jag har väldigt stor nära familj, så med de bjudna och ett par få nära vänner (+ några färre från mannens sida) har vi redan 50 gäster. Då är det inte en enda person utöver närmsta familjen. Vi har inte ens tänkt tanken att bjuda kusiner eller far/mor-syskon etc...

Nu blev  mitt inägg som svar på just Fiias men egentligen funderar jag på det där i ren allmänhet. En del av alla här skriver att "familj och släkt kan man inte undvika". För min del blir det liksom för frughan ett väldigt stort bröllop om vi skulle bjuda även släkt. I mitt huvud har tanken dock aldrig ens kommit, även om det inte hade varit så många. I och med att vi har så stor nära familj (bara mina föräldrar, mina syskon och deras familjer är närmare 25 pers) umgås vi inte särskilt mycket med farbröder/mostrar, kusiner etc. Våra julaftnar är ju närmare 30 pers på ändå med bara nämrsta familjen. Jag tänker lite som så, om man nu inklusive kusiner etc och andra släktingar hamnar på väldigt stora inbjudningslistor, och i vanliga fall egentligen inte ens umgås med dessa släktingar, så varför bjuda dem då? För min del skulle det innebära att det satt massa folk på bröllopet som man eg inte har någon särskilt relation till... Jag vill kunna kolla ut över borden och bara se folk jag trivs med, är glad över att ha där etc...

Vet inte vart jag vill komma med inlägget eg =P Menar såklart INTE att någon annan gör fel, blir bara nyfiken på hur olika man har det och tänker. Själv har jag ju som sagt lite ångest kring det här att bjuda eller inte bjuda arbetskamraterna... man tänker  ju på nått sätt att de inte tillhör nämrsta skaran, samtidigt träffar man ju dessa varje dag i sitt liv nästan under års tid.... svårt!!!