Vi planerar barn - jag är rädd

Det låter inte som att du är mogen att skaffa barn än, man måste kunna sätta barnet främst utan att det känns som man förlorar någonting... Inte för att jag har barn men jag har mindre syskon (varav den minsta är 3) och det är rätt jobbigt att vara storasyster ibland när man måste passa och det inte blir som man har tänkt sig. Men det beror ju på att det inte är mitt barn och jag inte tar med honom i beräkningen när jag planerar mitt liv, och det kommer nog kännas likadant för dig om du är rädd för att gå miste om så mycket... Jag har bestämt mig för att om jag någon gång vill skaffa barn så kommer jag inte att göra det (med flit iaf) förrän jag är redo att anpassa hela livet efter barnen, att oroa sig för att bli tjock och inte hinna träna och att inte vilja följa med på aktiviteter och utvecklingssamtal är nog tecken på att man inte är riktigt redo än, är man förälder så är man ju det tjugo år framåt tjugofyra sju...

För mig vägs alla nackdelar du precis nämnt mot den stora fördelen: Att få barn är själva meningen med livet! Att föra sitt arv vidare, att älska någon på ett sätt som man aldrig älskat en annan person, osv osv. Jag har full respekt för att det finns de som väljer att inte skaffa barn, men för mig är det helt otänkbart att avstå frivilligt. Det är ett naturligt steg i par-relationen och i mitt eget liv.

Sen kan jag hålla med dig om att intresset ibland svalnar, vännernas liv med småbarn är ingen reklamfilm för föräldraskapets fördelar direkt. Men det handlar bara om vilken inställning man har! Vill man ha barn och få uppleva moderskärleken som alla pratar så varmt om, då får man faktiskt gilla läget och acceptera att det kommer att bli tufft.

Man får helt enkelt lösa problemen efter hand som de dyker upp, sluta noja över hur det kommer bli och se möjligheter istället för svårigheter. Exempel: "Hur ska den som jobbar orka med att bebisen vaknar på natten?" Lösning: Den som är föräldraledig går upp och grejar, den som ska jobba sover med öronproppar och/eller i ett annat rum. Svårare än så kan det inte vara!

Dessutom är det faktiskt inte så att alla skiljer sig när barnet är ett år gammalt. De flesta som skiljer sig då var från början naiva nog att tro att deras knackiga relation skulle svetsas ihop av ett gemensamt barn. Och det resonemanget är ju bara korkat. Starka, välmående parrelationer ger två starka, välmående föräldrar som klarar av att improvisera och gilla läget under småbarnstiden. 

Du fattar inte hur skönt det är att höra någon annan med dessa funderingar!

Alla mina vänner (nästan) har fått både ett och två barn och jag och sambon är inte ens i närheten av att skaffa barn.
Jag är mest rädd nu när det börjar närma sig. Jag menar jag kan inte skjuta upp det för alltid även om vi än sålänge kan tänkas vänta ca 3 år till.

Jag är rädd för själva förlossningen och tycker faktiskt inte om tanken på att det ska växa något  inne i mig. Men jag är också rädd för livet efter. Hur ska man orka att hela tiden engagera sig i någon annan. Är det bara för att man måste som man gör det?

Nu ÄLSKAR jag att komma hem efter jobbet och bara få tänka på mig själv. Att jag vill äta, vila, läsa, se på tv etc. Tänk att tvingas till läxläsning, aktiviteter och annat efter jobbet när man är helt färdig.

Nej, usch. Jag längtar inte efter barn och är trött på att höra om hur underbart det är. För det tror jag inte på.

Jag tycker också det låter som om du kanske inte riktigt är redo för barn än. Bröllop är en stor grej och du kanske känner att det blir för mycket förändringar på en och samma gång? Jag tror på att vänta i ett par månader och sedan känna hur du känner då.

Själv går det upp och ner i hur jag känner angående att skaffa barn. För ett par år sedan ville ja ha barn på momangen, men nu känns det som om det kan dröja i ett par-tre år till. Kom i håg att det är tillåtet att ändra sig! Jag vet att jag vill ha barn med min man, men när är en annan fråga!

Var skrev jag att jag inte skulle VILJA följa med på aktiviteter och dyl? Var står det att jag är rädd att gå miste om saker?
Det är ORKEN jag undrar om jag har...ORKA och HINNA allt, det är där skon klämmer...inte VILJAN.....
Menar du att ALLA föräldrar ALLTID sätter barnet först utan att någonsin önska sig mer tid för relationen, mer tid för sömn, mer tid att göra egna saker, mer tid att träffa sina vänner, mer egentid helt enkelt?
Finns det inga normala vanliga icke-perfekta människor som är föräldrar som ibland saknar sitt liv så som det var innan de fick barn, som känner att de har "förlorat" en del av sin frihet men som ändå älskar sina barn och sätter dom först i alla fall?
Finns det inte vanliga människor som verkligen ville ha sina barn och som älskar sina barn gränslöst men som ändå ibland önskar sig mer sömn, mer egentid, tid att träna, tid för sina intressen, tid för sig själv och sin partner?

Man ska inte skaffa barn för än man verkligen längtar efter det,,, och absolut inte för att alla andra gör det!

Barn är faktiskt underbart, men ett sjuhelsikes jobb åxå. Barn vänder upp och ner på hela livet. Graviditet och förlossning påverkar kroppen såklart, den förändras, och ja, man kan gå upp i vikt, men man kan åxå gå ner.

Att vänta och föda och ha barn är en upplevelse som är helt outstanding!  Kan inte jämföras med nåt annat. Är det värt att offra lite utseende, en del hobbies, en större frihet för barn? Jag säger ja, absolut, men inte förrän man känner sig mogen och redo!

Men det är väl självklart att alla föräldrar drömmer om mer egentid? Livet behöver inte vara uselt för det!
Det är ungefär samma grej som att jag i mitt barnlösa liv drömmer om att ha råd att köpa drömhuset eller att kunna jobba så lite att jag slapp gå upp klockan sex varenda jävla morgon. Men jag är nöjd och glad ändå för jag har hyfsad lön och jag lever ihop med mitt livs kärlek!

Men visst, om man tycker att alla som har barn verkar befinna sig i en nattsvart situation helt utan glädjeämnen, då ska man såklart strunta i att skaffa barn eller åtminstone vänta tills man hunnit se några fördelar med det. Att skaffa barn för att "alla andra" gör det är en väldigt dålig idé.

Om man vill så orkar man nog också, det handlar ju om vad man vill prioritera... Menar inte att du inte vill, men det kanske inte är det du vill mest?

För övrigt anser jag att alla vi som inte har barn borde öppna ögonen mer och se med realism på hur de som har barn lever och trivs. I denna tråd är det bara misstänksamhet, typ "jag tror inte ett skit på att allt är så gulligt som ni säger". I min bekantskapskrets är det fler som varit tvärtom, dvs sjukt naiva under graviditeten. Typ "det händer inte oss att bebisen bara skriker. Vår bebis kommer sova 20 timmar per dygn". Och nu när det visar sig att det är betydligt tuffare än så att ha barn är de helt chockade. Hur kan man ha missat att det följer med sömnbrist och andra nackdelar på köpet??

Överdrivet negativ inställning och överdrivet naiv inställning är lika illa vilket som. Vill man bli förälder är det bara att gilla läget, ta varje dag som den kommer och improvisera. Man ska inte tro att man kan resa och gå på krogen lika ofta som tidigare, men man behöver samtidigt inte tro att allt per automatik slutar med skilsmässa och katastrof.