"Äldre" nybliven fru - försöka få barn?

Säger som de tidigare inläggen (innan tråden började spåra ur): SKIT i vad alla andra ska tycka och säga. Det här är en alldeles för viktig fråga för att lägga ut beslutsrätten på någon annan än de två personer det berör. Vill NI försöka, så försök. Går det inte får ni ta ställning till om det är så viktigt att ni vill försöka med IVF (fast där finns det åldersgränser, särskilt i dn offentliga vården). eller adoption, eller om ni kan leva med att det inte blev något.

Jag har en liknande situation som Chicita. Jag har en sjukdom som gör att jag förmodligen kommer att ha svårt att klara av att ta hand om en bäbis, utan min man skulle få ta den allra största delen av ansvaret. Och eftersom han inte är så angelägen om barn (men skulle kunna gå med på det om jag absolut ville) känns det inte rätt att lägga det på honom. Jag har haft vissa förhoppningar om att bli lite bättre så att jag kanske skulle orka, men jag har satt en gräns vid 40, äldre än så vill jag inte vara även om det skulle kunna gå. Och nu närmar jag mig den gränsen och har inte blivit friskare, så det ser mörkt ut.

Men nu när jag har kommit igenom min egen sorgeprocess och accepterat att jag med största sannolikhet inte kommer att få några barn, så är det omgivningens förväntningar och kommentarer som är det jobbigaste. Och i de få fall de har frågat rätt ut och jag har förklarat varför jag inte tror det är en bra idé med barn, blir det ofta en ännu jobbigare diskussion där de envisas och säger att "jomen man orkar mer än man tror vettu, klart det går om man vill". Vilket förstås blir rätt kränkande eftersom det innebär att jag inte riktigt skulle vilja anstränga mig! EN enda person har förstått och hållit med om att det kanske är ett rationellt beslut. Men jag tror inte de flesta fattar hur sjuk jag är eftersom jag mörkar det ganska bra och bara träffar folk de dagar jag mår lite bättre. De ser liksom inte alla dagar jag inte tar mig ur sängen, alla gånger jag slänger mig ner på golvet för att inte svimma, eller alla gånger jag gråter av smärta och frustration för att jag inte klarar det jag föresattt mig. Och så har jag det UTAN  ett skrikande spädbarn som väcker mig på nätterna och kräver ständig uppmärksamhet...

Och allra värst är det när man går till MVC för preventivmedel och svarar när de frågar att jag inte planerar att skaffa barn för tillfället, och en beskäftig barnmorska börjar föreläsa om varför man inte ska vänta för länge. Tack, jag är medveten om det och har haft ångest över det sen jag var 28. Alla barnlösa 35-åringar är faktiskt inte dumma i huvudet, vilket en del tycks tro.

Du är inte för gammal. Min mormor var 41 när hon fick sitt första och enda barn. Hon träffade morfar, sin stora kärlek när hon var i 30 års åldern.
Jag ville inte ha barn innan men sen jag träffade min stora kärlek har jag börjat tänka om. Jag är 28 år och min fästman 33 år. Men i nuläget vill vi inte ha barn för vi bor inte ihop än, vi flyttar till vårt drömhus om några veckor.
Vi vill båda ha en ordnad ekonomi först. Jag har alldrig klarat av att jobba pga depression, panikångest och social fobi. Men nu mår jag bra, jag känner en lycka och livsglädje som jag alldrig känt förut,
Så jag söker efter ett deltids jobb. Vi vill gifta oss innan vi skaffa barn, fast vi har inte bestämt om vi vill ha barn.  Så vi får se hur gamla vi är när och om barn blir aktuellt.
Lycka till!

jag har inte läst hela tråden (och tänker inte göra det heller, misstänker att den är lika urspårad som de flesta i detta ämne..)

TS, jag förstår hur du tänker och känner.
Både jag och min blivande man har under hela våra vuxna liv fast vidhållit vid att vi inte vill ha några barn.
(och fått klappar på huvet och överseende leenden från människor omkring oss som har skaffat barn - trots att de kanske borde låtit bli i mitt tycke...)

Det är sjukt frustrerande att människor inte kan acceptera när man säger "nej, jag vill inte ha några barn" och skrattar bort det med att det "är en faaaaas, lilla vännen".

Efter mycket tänkande och funderande och diskuterande har vi börjat fundera på det här med barn. Vi kanske skulle hålla frågan lite öppen ändå? Kanske, när vi bägge har jobb och bättre ekonomiskt läge än idag, när vi har köpt hus och det känns mer "lägligt"?

Och i mitt huvud snurrar mest tankarna på vad "alla andra" tänker hitta på att vräka ur sig (faktiskt oerhört likt vad du själv beskriver i trådstarten). Samtidigt känns det dumt om det ska hindra att försöka få barn om man nu faktiskt ändrat sig och känner att det kan vara rätt.

Känner ni att det är rätt - våga försöka. Låt inte bekanta styra såna livsval.
Och lycka till 

Vill bara säga att jag känner väldigt många som fått barn efter 35. De flesta jag känner som har barn faktiskt.

Mina föräldrar var 42 och 47 när de fick mig. Jag fattade aldrig själv att jag hade "gamla" föräldrar!

Hade en fantastisk barndom på alla vis! Hade inte kunnat önska mig något annat, och är själv definitivt inte rädd att få barn sent.

 

Jag och min nyblivne man träffades också sent. Jag hade fyllt 30! Nu när jag är 36 väntar vi vårt första barn.

Men visst var det storasystrar till mig som tjatade då jag var under 30, att jag borde sätta igång med den dåvarande pojkvännen.

Vilken tur att jag inte lyssnade på dem. Han HATADE allt vad barn hette, och hade aldrig kunnat bli en kärleksfull pappa. I varje fall inte till barn ihop med mig.

Vi hade aldrig lyckats hålla ihop (för han ville inte va med mig egentligen...) och så hade man blivt bundna ändå till varandra under hela livet. Usch!

 

Men man kan ju inte rå för att man träffar sin stora kärlek när man är över 30. Och varför skall man sätta igång med barnaalstrande precis på direkten då, BARA för att folk säger att man borde. Jo jag VET att det blir svårare med åren, men å andra sidan kanske förhållandet får lida för de,t om man skaffar barn fortare än vad som passar en själv...? Och får förhållandet lida så får barnet lida.

Vi har haft det svårt att få till ett barn, men har hela tiden varit medvetna om att det kanske aldrig kommer att gå, och att vill vi vara lyckliga utan barn, så får vi själva se till att vara det! (den inställningen passade oss, men kanske inte alla andra)

Och du TS...man HAR rätt att ändra sig angående det där med barn! Och om folk säger att ni får skylla er själva att ni inte försökte när ni fortfarande borde varit fertila, så får ni väl säga att ni kände er alldeles ointresserade av barn på den tiden. Och även om ni inte skulle lyckas nu, så skall ni väl inte gå och önska att ni skaffade barn på den tiden ni verkligen inte ville ha några. Hur lyckliga skulle ni blivit då? Kanske skulle ni valt att avsluta graviditeten då om det råkat bli någon.

Visst är det lätt att vara efterklok i många situationer, men jag brukar tänka att de val man gjorde, berodde på den människa man då var, och vilka erfarenheter man hade då. Egentligen hade man ju inte kunnat välja annorlunda än vad man faktiskt gjorde. Och har man valt att kasta tärning om val i livet, så är det ju också ett slags val man gör, som passar en just då.

 

Kort sagt...det är klart att ni skall börja försöka få barn! Jag rekommenderar varmt Billingemetoden! MYCKET bättre än dyra ägglossningstest som inte alltid funkar så bra.

Och så rekommenderar jag er att ALLTID ha det mysigt ändå när ni försöker. Låt det aldrig bli något som ni bara "ställer upp på". Många tycker ju att just detta eviga försökande tar död på förhållandet. Prata igenom det först och bestäm er för att det inte skall bli så! Och var beredda på att det kan ta tid, eller inte...

Vi försökte i två år innan denna graviditet blev till, men vårt förhållande har konstigt nog INTE lidit av försöken. Men det är bara för att vi visste om svårigheterna innan. Jag vägrade bli ett ägglossningsmonster, som hysteriskt kallar hem min man, och tvingar honom om han skulle känna sig ointresserad.

Jag önskar dig bara varmt lycka till! Och tänk på kärleken!

Ja men det var ju fantastiskt kul för dig att du kan slå dig för bröstet och vara så makalöst förmäten! Jag fattar verkligen inte vad du har med andras val att göra? Härligt att du är skapt till att bli världens bästa rosenkindade bullmamma som iklädd blommigt förkläde välkomnar ungarna med öppna armar varje dag när de kommer från skolan, och aldrig någonsin prioriterar din vuxentid. Jobbet ÄR för många egentid/vuxentid eller vad man nu vill kalla det, men det har du väl aldrig ens reflekterat över.

Det är min fasta övertygelse att familjer som balanserar tiden tillsammans med tiden från varandra fungerar bäst i det långa loppet. Herregud vad jag och min man skulle slita på varandra om vi båda var hemma samtidigt jämt och ständigt, och inte lär det bli annorlunda när man får barn! Jag satsar mycket hellre på den utskällda och uttjatade men ack så viktiga "kvalitetstiden"!

Det är ett diskussionsforum, och då är det väl tanken att man ska få diskutera och vädra olika åsikter och synpunkter? Eller är det bara en klubb för inbördes beundran? Det finns många för- och nackdelar med allt, och jag tror inte generellt att äldre föräldrar är bättre/sämre föräldrar än unga. Jag säger inte att något ÄR på ett visst sätt, utan att detta är mina erfarenheter efter de jag har i min omgivning.

Det värsta jag vet är vänner som går upp i barnen så till den milda grad att de glömmer bort vilka de själva är, självklart behöver vuxna tid att få vara vuxna också. När man undertecknar sina mail/sms med "Hedvigs mamma" och inte med "Anna", då är man illa ute och sådana stryks ganska snabbt ur telefonboken, jag vill inte umgås med "Hedvigs mamma" utan med Anna som också råkar vara Hedvigs mamma.

Men det är skillnad på att vara på jobbet 8-9h varje dag och då och då jobba över när nöden kräver det mot att jobba 11-12 timmar majoriteten av veckans dagar och lämna barnen hos mormor/au pair/barnvakt, åka på tjänsteresor utomlands totalt kanske 3-4 månader om året och på helgerna tillbringa tiden på golfbanan för att underhålla eventuella affärskontakter etc etc. Så har mina tre småkusiner det (nu 8-12 år gamla) haft det hela sina liv, där båda föräldrarna lägger väldigt mycket tid och energi på att leva sina liv precis som de gjorde innan de skaffade barn. Det är fler i min bekantskapskrets som inte ligger långt efter.

Barnen är självklart högt älskade och det vet de säkert om också. Men jag tror nog de hade mått bättre av att få umgås med sina föräldrar åtminstone på helgerna istället för att spela spel på den nyaste platt-tv:n med de nyaste Wii-spelen eller vad det nu kan vara. Nu är de otroligt intensiva att umgås med, kan inte låta oss vuxna prata i fred ens en liten stund vid ett middagsbord därför att de vill ha uppmärksamhet hela tiden.

Själv är jag lyckligt uppväxt med två föräldrar som haft möjlighet att jobba hemma en hel del, och jag tycker kvalitetstid är sjukt överskattat. Personligen anser jag att barn behöver "kvantitet" istället för "kvalitet". Min upplevelse är att barn som fått mycket tid med sina föräldrar är mycket lättare att umgås med även för utomstående då de inte pockar på sina föräldrars fulla uppmärksamhet precis hela tiden - de får ju träffa dem mycket annars också. Det innebär verkligen inte att man måste sysselsätta ungarna varje ledig minut, utan mer att man finns i hemmet - kanske t o m jobbar hemifrån, och så får barnen sköta sig själva. Men de finns där om de vill visa en teckning eller behöver ett plåster. Men det är ju min erfarenhet bara, sedan är det säkert inte så för alla.

Och jälvklart måste man få jobba heltid även om man har barn, men jag är så less på att alla bara lever för helger och lov/semestrar och då ska precis allt hända och man ska bräcka varandra i vad man hittar på, istället för att leva lite varje dag...

35+ är  ingen ålder att snacka om

Klart ni inte är för gamla

i dagens läge så är det inte lätt att få bostad och jobb som ung
blir högre och högre genomsnittsålder för att skaffa barn för varje år som går

Bostäder är för dyra att ha när man är utan jobb
Många som bor hemma hos någon förälder till 20-25 års åldern

Är ingen fara att skaffa barn under 40år och även inte oftast upp till 45 heller
Man kan se till att få noggrann övervakning och fostervattenprover om man är orolig

kanks eflera andra somsvarat lika , men jag orkade inte läsa genom hela tråden

Klart TS ska skaffa barn om de vill, men inte för att glädja släkten

Kram på er och all lycka till er !!

I stockholm är det ju väldigt vanligt att man får första barnet efter 35 och det händer även efter 40. Sen är det ju mycket svårare rent biologiskt än när man är 25, men mycket vanligt ändå i vissa stadsdelar. Jag har en kollega som fick sitt första när hon var 42 och nästa två år senare (hon är lika gammal som jag). Hon hade innan inte tänkt att det skulle bli barn, men när hon träffade den rätte så blev det aktuellt. Hon är lyrisk över sina barn, jag som fick mina vid 27 och 30 år och tog det för självklart på sätt och vis, kan nästan avundas hennes lycka. Dock är hon nog tröttade än vad jag var under mina småbarnsår. Jag kan inte tänka mig att få fler barn nu, känner mig faktiskt lite för gammal för det. Men det hade nog varit annorlunda om jag inte hade haft barn sedan tidigare när jag träffade min blivande.

Och bry dig inte alls om kommentarer från släkt och vänner, man har väl rätt att ändra sig och livet har olika stadier, ni har helt enkelt fått en längtan ni inte kände tidigare och inte heller trodde ni skulle få. Lycka till!

Min mamma håller på att tjata om att hon vill ha barnbarn. 10 barnbarn vill hon ha, det är hennes mål.  Då räknar hon med mig, min syster och bror, hennes sambos son, dotter och styvdotter. Hon säger att hon hon har 2 barnbarn för hennes sambos son har 2 barn. Men ingen annan av oss har barn. Min syster och sambons dotter vill inte ha barn. Min bror tror jag vill ha barn sen i framtiden. Mammas sambos styvdotter försöker bli gravid men det har inte blivit några barn än. Jag och min fästman kanske väljer att leva själva utan barn,  vi har sagt till mamma att hon måste acceptera det om vi väljer att alldrig skaffa barn. Vi har inte bestämt än om vi vill ha barn men mamma fortsätter tjata.