"Äldre" nybliven fru - försöka få barn?

Kör på tycker jag :)

Mormor var 38 när hon fick sin första, en annan väns mor var 42 när hon fick sin  första och  46 när hon fick sitt tredje och sista barn. 
Jag har också vänner som i tjugo års åldern fått göra  IVF eller adopterat för  att de inte kunnat få barn.
Du är inte  för gammal och man har rättighet att ändra sig när det gäller barn.
Gå till doktorn och kolla om du är fertil.

Om någon ger en spydig komentar svara med att   vi var tvunga att hitta varandra först, det lättare skaffa barn när man har rätt människa vid sin sida.

 

Nej bry dig inte om alla andra. Bry dig om vad du, vad ni vill. Klart ni inte är för gamla för att skaffa barn!! 

Kom igång med babyverkstaden! Graviditetshormonerna ska nog se till att de som har spydiga kommentarer får en välförtjänt kommentar tillbaka! Fick mitt första när jag var 33 och andra som 35. Tycker att de flesta mammorna på dagis är omkring min ålder +-5år

Att vara mamma är underbart. Det viktigaste är inte hur gammal man är det viktigaste är att man älskar sina barn och ger dem trygghet! Att lära känna sitt barn och se hur h*n utvecklas, lär sig saker... det finns inte ord för hur underbart det känns. Men jobbigt är det ju också, man får ju fundera om man är villig att boka upp sitt liv för minst 20år framåt. Lätt att säga att man inte ska bry sig men när det kommer till saken så är det bara DU och DIN MAN (grattis föressten) som har något att säga, det är NI som funderar på att skaffa barn ingen annan!!! Lycka till! :)

kör på, vill ni ha barn så blir barnen efterlängtade och älskade

Du är inte för gammal, jag fyllde 41 när jag fick min yngsta! Lycka till!!

Min mamma var 37 när hon fick mig, hon hade varit gift innan, men i det äktenskapet blev det inga barn - tur för det sa mamma senare - och 42 när min syster kom. Jag har aldrig lidit av att ha "gamla" föräldrar, även om mina jämnåriga kamrater har haft föräldrar som kanske varit 10 år yngre än mina, jag var ett mycket välkommet och älskat barn om än något oväntat... mina föräldrar hade båda valt bort barn ur sina liv, men så råkade jag bli till då. Jag tror att det har varit bra för mig att ha föräldrar som har haft "egna" liv som inte bara har kretsat runt familjen...

Ni får väl försöka och se om nått händer, går det så går det, om det inte "blir nått" innom rimlig tid, ja då får ni ta beslut om hur långt ni är villiga att gå för att skaffa barn. Hur viktigt det är i förhållande till eran tid och era pengar... Jag tycker att barn är något som är så himla mycket större än vad  andra kan tyckas tro och tänka, folk har jämt så mkt åsikter omhur andra väljer att leva sina liv... Alla har väl inte samma prioriteter, för vissa är det viktigt med barn, medan kanske karriären kommer i tredje hand, men det är väl aldrig någon som står o säger att "jasså nu passar det att tänka på karriären när du är över trettio och har två barn, det var väl så dags nu..."
Om ni har folk i er närhet som skulle lägga sig i era livsval på det sättet - är det inte bättre att ifrågasätta dessa människors existens i era liv än vad ni faktiskt väljer att göra? Oavsett om det blir att skaffa barn eller inte?

Kära, kära TS! Åh vad jag känner med dig, vet PRECIS vad du pratar om! Att folk ens kan med att ha åsikter om allt möjligt som de inte har ett skit med att göra! Hur fan kan man vara så förmäten och kategorisk att man slår fast att "ni som väntar till efter 30 får minsann skylla er själva". Detta är så väldigt, väldigt vanligt, man går inte säker ens bland sina allra närmsta och käraste vänner.

När en nära vän fick veta att vi skulle gifta oss först och skjuta upp försöken att få barn var hennes kommentar "jaha, vänta inte för länge bara för man vet ju aldrig om man kan få några barn!" Snudd på kränkande om du frågar mig. Jag lär ju aldrig yttra ett ord om eventuell ofrivillig barnlöshet till denna människa, hon ställer väl sig med armarna i kors och säger "där ser du, vad var det jag sa!"

Jag träffade min kärlek vid 28 års ålder, nu fyller jag snart 31 och han är 37 år. Vi gifte oss i lördags, vår dröm blev sann och vi trivs alldeles utmärkt med vårt barnfria liv i en central hyresrätt. Tydligen är vi klassiska "DINK"-are, double income no kids. Har fått veta att det bara är en marknadsföringsterm som mäklare och andra slipade säljare använder, men visst känns det unket, missunnsamt och avundsjukt, som att vi är tidernas mest lata och bekväma människor?

VARFÖR tar ingen någonsin hänsyn till hur gammal man var när man träffade FADERN till sina eventuella barn?? Ni träffades i 30-årsåldern, vad är det då för konstigt med att ni låtit detta växa fram och njutit av varandras sällskap under tiden? Och i vårt fall, vi har för helvete bara varit tillsammans i tre år, och ÄNDÅ är vi idioter som prioriterade bröllopet. Jag sa på skämt när jag var i 20-årsåldern att 28 verkade vara en förträfflig ålder att bli mamma. Så gammal var min egen mor när hon fick mig. Men jag träffade ju för tusan inte min man förrän fyra månader innan min 28-årsdag! Hade vi träffats i 20-årsåldern hade läget garanterat varit annorlunda, vi kanske till och med hade gift oss vid 25!

Nä fy tusan för alla förståsigpåare, jag tror det hela bottnar i att vissa människor bara kan trivas med sina egna val så länge alla runt omrking väljer exakt samma livsstil. Vissa kan ju inte ens köpa en ny klänning utan att en hel stab av vänner har godkänt den på förhand! Så osäkra är vi människor, så rotat är flockbeteendet. Och det suger. Mitt enda råd till dig och din kärlek är att leva parvis som änderna och göra det som är bäst för er. Snegla inte på hur andra har det, och när andra sneglar på era val och kommenterar ska du plocka fram din mest sammetslena röst och din mest oskyldiga min och svara "jag förstår inte riktigt vad du har med det att göra?"
 

Folk kommer alltid att ha åsikter.
Försöker inte stjäla din tråd nu TS men du kanske kan finna styrka i andras situationer, därav delar jag med mig hur vår situation är...

Jag och min blivande träffades strax innan vi skulle fylla 29.
Efter det har jag genomgått 2 axeloperationer eftersom min axel var/ är så trasig att den ploppar ur läget (alltså luxuerar) bara jag moppar golvet och gör en sån där 8-rörelse med moppen.
Axeln klickar ur, klickar in, klickar ur... osv...
Ni kan tänka er hur kul det är att städa va?

Nåväl, vi har också flyttat 2 ggr, först till en 4:a och sen bestämde vi oss för att bygga hus och vi ville inte försöka bli med barn innan min axel läkt och huset var klart...
Nu är huset klart men axeln kommer aldrig bli bra så jag är lite rädd för att jag inte kommer kunna bära barnet utan risk att tappa det så vi har skjutit på det där med barn... Och nu kom bröllopet emellan...
Vi blir 38 bara några dagar innan bröllopet (vi fyller med 3 dagars mellanrum bara).

Så i september när bröllopet är överståndet ska vi ta reda på om jag kan få barn fortfarande...
Inte bara pga åldern, utan pga att jag haft en godartad cancer i livmodern och dom har fått lov att skrapa väldigt kraftigt 2 ggr eftersom det upptäcktes i samband med en graviditet (med mitt ex) så jag har kraftig ärrvävnad i livmodern och dom vet inte om äggen kan fästa.

Vi har också utsatts för det där tjatet om "ska ni inte skaffa barn snart?" och "tänk på att ni inte blir yngre" osv...
De som inte känner till min situation så ingående brukar tystna när vi berättar. Men de värsta är mina gamla vänner som redan vet vad jag gått igenom. Och som trots det använder sina barn och graviditeter som "utpressning".
Typ "skulle det inte vara kul om vi låg på BB samtidigt?" och "om ni skaffar barn NU så kan våra barn leka ihop sen"...

Om jag nu skulle bli med barn så har jag fortfarande oron kvar angående om jag kommer att klara av att lyfta och bära barnet eller om min blivande får lov att ta all föräldraledighet bara så att vi kommer över det där första stadiet när barnet är som mest hjälplöst...
Omgivningens åsikter kommer ju inte att vara nådiga om han stannar hemma och jag jobbar...
Tänk att folk ska tycka så mycket och lägga sig i andras liv...
Min filosofi är att så länge ingen mår dåligt av andras livsstil / handlingar så lägger jag mig inte i.
Till någon i TS sits så skulle jag som vän sagt: Grattis - hoppas att allt går bra nu när ni bestämt er för att försöka.
Och inget annat. Att dom "ändrat sig" eller att dom är "för gamla" har inte alls med saken att göra.
Om ni vill ha barn och om ni känner att ni kan ge ett barn ett bra liv så gör ett försök. Det är många som skaffar barn sent i livet. En stor anledning är ju att man har satsat på karriären och ett stabilt förhållande först. Barn lagar inga trasiga förhållanden, dom kan istället krossa ett bra om man inte vet vad man ger sig in på.
Många av mina vänner som var så snabba på att skaffa barn tidigt i livet har nu inga förhållanden utan är ensamstående med 2-3 barn, ofta en pappa till varje barn då dom börjar varje förhållande med att skaffa barn efter ett halvår "då dom funnit sitt livs kärlek"....

Lycka till hur ni än gör