Ska det vara så här? Har jag fått kalla fötter?

Vad jobbigt och tråkigt att du upplever relationen så. Jag tycker att man ska gifta sig när det känns hundra. Det blir långt jobbigare att dra sig ur relationen som gift än nu. Hur du än gör så hoppas jag att allt blir det bästa!

Jag kan känna lite samma sak som du  och jag tror att (för mig iallafall) så ifrågasätter jag relationen och frågar sig om man verkligen ska ta det stora steget och gifta sig!! Jag tror att jag kan lite gå och känna efter om jag vill leva med en man som inte helt självmant sätter in disken i diskmaskinen och så vidare, men han har ju varit likadan i dessa 6 åren och han är ju faktiskt helt underbar och älskar mig och vår son mer än allt annat på jorden och vi honom, så för mig är det nog bara en fas för att veta att man gör helt rätt och jag har kommit underfund med att jag iallafall gör det, rätt alltså!! Hoppas det löser sig för er med!!

Men vet du vad? Karlar tänker inte alltid som vi...så är det bara.
Min blivande kan vara riktigt slarvig ett bra tag..tills jag BER honom
hjälpa till. Och då skärper han till sig.
Du kanske måste förklara ordentligt att ni ska dela på allt hemma?
Om du jobbar kan du ju omöjligt orka både städa, diska, o laga mat
när du kommer hem på kvällen??  Det känns ju väldigt i obalans..
PRATA snällt med honom och förklara hur du känner.
Lycka till! 

Var det han eller du som friade?

Hur hade ni det innan ni bokade giftemål?

Hur tänkte du om detta beteende innan frieriet?

Vart tror du det bär i framtiden?

Vad vill du få ut av ett förhållande?

Vad får du ut av detta?

Finns det ett ömsesidigt givande/tagande i er relation?

Vill du dela din blivande med hans mamma i framtiden?

Är DU lycklig i det här föhållandet?

Känner du dig ÄLSKAD?!?!?

Tänk efter före...

Stort lycka till!!

Det viktiga förutom kommunikation och respekt är att ge och ta för att det ska fungera. Är det du som försörjer er båda? Vill han ha ett nytt jobb eller trivs han med att lalla runt? Har du ställt krav? Det där med städningen, jag fick göra ett skriftligt schema med min ex sambo för att han inte hjälpte till hemma. Det krävdes ett schema för att han skulle fatta, värre än ett barn!! Tack o lov dög det inte för mig och ja...tyvärr får man välja i ett förhållande om man nöjer sig/är lycklig med att vara "mamma" eller om man hellre är en jämlike i ett förhållande. Det är bara att välja. Jag valde det senare och hittade min dröm man som gör 50/50 hemma. :)

Jag tror de flesta är lite extra stressade innan bröllopet, mycket att planera och ordna. Så jag tycker inte det är konstigt att du stressar dig på din blivande just nu. Dessutom känner du säkert också endel stress över det stora beslutet att gifta sig eller inte.

Jag håller med de andra kommentarerna, gör inget förhastat. Skulle jag vara du skulle jag helt enkelt sätta mig ner och diskutera med honom hur du känner och vilka tankar du har. Problemen blir knappast lättare att ordna efter ett bröllop så om du inte vågar diskutera nu så vågar du knappast göra det senare heller.

Att uppleva att man får tjata på sin andra hälft kommer man nog sällan ifrån, det är få förunnat att ha en partner som har exakt samma tröskel som en själv när det gäller städning osv. Att känna sig som en morsa ibland tror jag också är väldigt vanligt, jag och mina vänner skojar en del om det att det är lite typiskt karlar. Klart man inte ska generalisera på det sättet, men jag upplever att vi kvinnor gärna går in i någon slags roll där vi blir lite mammiga ibland och att män inte riktigt tänker på saker som vi gör när det gäller hemmet och hushållet.
Men vi är bra på olika saker. MIn man är tex jättebra på att arbeta på huset och i trädgården osv. Det är alltid han som ser när gräset måste klippas, jag är skitkass på det.

MEN
Det viktiga är hur din kille behandlar dig när du tar upp det här. Han måste kunna lyssna på dig, ta till sig det du säger och framför allt respektera dig. Och detsamma gäller för dig såklart. Det är det som avgör hur ert äktenskap kommer att fungera. Så det är det som du måst fråga dig själv - kan ni finna detta i ert förhålande?

Och ni måste tillsammans försöka att komma fram till en lösning som fungerar. Om ni nu måste göra ett schema tex, vad spelar det för roll? Om det fungerar så är det väl toppen?? Det är väldigt många familjer som gör på det sättet. Det viktiga är att man lyssnar till varandra och inte fastnar i vem som har rätt och fel, utan fokuserar på en lösning istället.

 

Min synpunkt är att "karlar" visst är som "vi", dvs, fungerande vuxna människor, som bör och kan! ta ansvar för sig själva och för sin närmaste omgivning. Nu finns det tyvärr vissa som har vuxit upp med en mamma som agerar värsta uppasserskan och de har vant sig vid att få allt servat. Självklart kommer de inte att bara sluta med det en vacker dag, eftersom det är det enda de vet, och om de sen lyckas skaffa sig en flickvän som är så snäll att hon fortsätter att passa upp som lilla mamsen gjorde så kommer dessa personer inte heller att lära sig att ta hand om sig själva! Sluta med bortförklaringar, sluta städa efter en vuxen man! Män är inte genetiskt oförmögna att hantera varken tvättmaskin eller damsugare.
Jag vet vad jag talar om eftersom min sambo flyttade hemmifrån för att flytta ihop med mig. Han kunde iprincip noll och intet om hushållsarbete. Men jag sa helt enkelt till honom, du gör det o det, jag gör detta o detta, så här damsugar man, så här tvättar man: now your turn. Visst var det lite gnäll ibörjan, men eftersom han inte heller jobbade då så drog jag alltid fram det esset ur rockärmen, och det brukade ta skruv. Idag gör faktiskt han det mesta hemma utom att handla o laga mat (det kan han fortfarande inte).
Det är bara att sluta med ursäkterna o sätta hårt mot hårt. Tala klarspråk. Visa vad han ska göra, om han inte kan, tala om att det är hans ansvar, och sen gör du det inte mer. Den dagen han inte har några fler rena kallingar kommer han nog att fatta hur tvättmaskinen funkar. Ställ alldrig upp på att vara mamma till din blivande man.

Jag tycker nog att bara genom att tala om "gör det och gör det" så fortsätter man att bete sig som en morsa som talar med sin tonårsson.. Jag tycker det är bättre att sätta sig ner i lugn och ro och låta honom vara med i att lägga upp arbetet. Det måste väl ske på bådas villkor och inte bara vi kvinnornas? Båda får tala om vad den tycker är viktigt att få gjort hemma och hur era prioriteringar ser ut. Sedan är det upp till båda att tillsammans ta ansvar för detta. Det tycker jag är vad vuxen innebär. Inte att ge eller ta emot order.

Nej, jag menar inte att man står o talar om vad som ska göras varje dag och delar ut order. Men att man kanske själv måste vara lite arbetsledare _i början_ om det nu är så att man har mer erfarenhet av att sköta ett hushåll, och delegera ansvar. Det är väl så det funkar med allting annat, (och i högsta grad i ett vuxet arbetsliv) om någon vet mera än den andra så visar man vad som ska göras menar jag? Och efter ett tag så brukar det lösa sig för den som kan lite mindre lär sig det som behövs, och blir självständig. Om man är van vid att allt i hemmet sköts av någon annan, så kommer man aldrig reflektera över att saker måste göras. Då har man inga "prioriteringar" alls för det är inte ens eget problem! Om någon aldrig behövt tvätta sina kläder så kommer han inte bara helt plötsligt få en ljus ide en morgon och sätta igång tvättmaskinen av sig själv. Kanske måste man säga det rakt ut, att "jag städar här så får du tvätta" och kanske visa hur man använder tvättmaskinen om han inte kan det. Det jag menar är väl helt enkelt att vara tydlig och inte bara hoppas att killen ska fatta att han måste hjälpa till att diska för att man själv står o suckar över diskbaljan. Hade jag frågat min kille vad han tycket var viktigt att få gjort hemma i början hade han nog inte haft en enda grej att sätta upp på den listan, eftersom han aldrig hade reflekterat över "hushållsarbete" och vad det innebar. För honom blev helt enkelt toan aldrig skitig... då kan man inte ha som prioritering att städa den heller, eller hur?