Psykiskt misshandlade - FRIA idag!

Jag orkar inte berätta hela min historia om en relation med en mycket störd man, men nedan kopierar jag in en sak jag skrev till en god vän när det hela var över. Kan säga att precis som hos ovanstående inlägg har karma slagit hårt tillbaka på honom nu.

"Det handlar om ett riktigt svin, en psykopat, en man som är så manipulativ att han kan knäcka människor!

Han har en charm som inte är av denna världen till en början. Han säger allt det du nånsin velat höra och är oerhört övertygande. Sen börjar han så smått kritisera, men talar om att han älskar dig iaf. Efter kritiken kommer anklagelser blandat med "efter allt jag gjort för dig" och "du ska vara himla glad att åtminstone jag älskar dig trots att,,, ". Han får dig att tro att han har rätt och du har fel. Han får dig att känna dig oälskad av hela världen utom honom. Om nån annan är snäll mot dig påperkar han alltid personens dunkla, bakomliggande, motiv, för att du inte ska upptäcka att nån annan är snäll mot dig bara för att den vill det.
Själv förstår du inte vad som händer. Om du inte träffat en sån människa förut eller är rejält bevandrad i psykopati blir din första tanke att det är dig det är fel på. Det är är en process att inse att en människa som han verkligen finns! Hur du än handlar så är det fel, men han älskar ju dig iaf, trots att ingen annan gör det! Till slut är du knäckt, som en viljelös docka, tills en vacker dag när måttet är rågat och du börjar vakna och inse att det här är så sjukt som nånting kan bli! Då genomskådar du alla lögner och all manipulation. Då börjar den långa vägen tillbaka och den är inte lätt.
Första stegen är att avsluta relationen. Sen följer månader av trakasserier och hot. Han hotar med att ta livet av sig och han hotar med att göra livet så surt för dig som det bara går på alla möjliga sätt. Du får mail och telefonsamtal flera ggr om dygnet, med hot och förolämpningar.

I följande uppräkning kan jag utan vidare känna igen alla personlighetsdrag utom 3, de flesta av dem upptäcker du dock inte förrän det gått alldeles för långt:

De tjugo frågeområdena i Hares psykopatichecklista
Talför/ytlig charmig
Förhöjd självuppfattning/grandios
Behov av spänning/blir lätt uttråkad
Patologiskt lögnaktig
Bedräglig/manipulativ
Saknar ånger och skuldkänslor
Ytliga affekter
Kall/bristande empatisk förmåga
Parasiterande livsstil
Bristande självkontroll
Promiskuöst sexuellt beteende
Tidiga beteendeproblem
Saknar realistiska, långsiktiga mål
Impulsiv
Ansvarslös
Tar inte ansvar för sina handlingar
Många kortvariga äktenskapsliknande förhållanden
Ungdomsbrottslighet
Överträdelse av villkorad frigivning/utskrivning
Kriminell mångsidighet

Han sitter ständigt på nätet och raggar nya "offer". Han finns på dom flesta kontaktsajterna.

Han är den enda människa som jag nånsin önskat livet ur, så att han inte ska kunna göra fler illa."

Jag har själv inte varit med om något av det ni beskriver.
Men jag är extremt orolig att en av mina vänner gör det. Mer än jag förstår.

Hon lyckades lämna honom efter att han nästan slagit henne (idag önskar vi, hennes kompisar, att han faktiskt klappat till henne då vi tror det skulle fått henne att haja till mer). Men han lyckades nästla sig in igen.
Hon är inte samma människa idag som hon var innan honom.
vi ser henne knappt.
Ja hela vevan. Vi/jag förstår att det är fel igen. Vi är inte dumma i huvudet. Men vad fan ska vi göra?
Vad gör man för att hon ska förstå att han inte är bra för henne. kanske inte en dålig människa men inte bra mot henne.
Vad gör man för att få henne att förstå att hon måste ta sitt pick och pack och dra.

Jag har inga personliga erfarenheter som liknar era, inga alls. Och jag är oerhört tacksam för det. Men det gör så ont i mig att det finns de som upplever sådant här. Dock är det underbart att höra att det efter allt gått bra. Och depressioner lever kvar i många år, man är sjuk mycket mycket länge. Trots att livet blivit bra, man är lycklig och har allt man önskar sig kan det snabb, pga småsaker (som att du ser din nuvarande spela onlinespel tex) bringa tillbaka svarta minnen och putta ner en i det svarta helvetet igen, på nolltid.

Jag önskar er alla det bästa i livet, all lycka och glädje.

Stor Kram till er starka tjejer som tagit er mod att lämna ett sådant föhållande!
Det krävs mycket av er att göra en sån sak!

Kämpa på och vet med er att vi är imponerade, stolta över er & Lyckliga för er skull att ni nu funnit lyckan ni är så väl värda!

Många Styrkekramar!!

Jag känner att jag också kan dela med mig av min historia (som är kraftigt nerkortad men som säkert blir lååång och dryg att läsa).

Mitt ex, som får heta "K", såg jag första gången under ett kulturevent där hans framträdande imponerade kraftigt på mig. Efter ett långt tags modsamlande tog jag kontakt med honom över internet och vi började prata. Vi klickade direkt och han verkade alla gånger så charmig som jag först trott vid första intrycket. Vi bestämde genast att vi skulle träffas och ta en fika. Han var så drömmig. Första dejten var pirrig och slutade i att vi smsade varje dag och träffades väldigt ofta. Men trots många dejter, att vi sov över, kysstes och höll handen så var han inte säker på att han ville ha ett förhållande med mig, han såg det hela mer som en "audition" där jag fick provspela för rollen som flickvän. Dum och kärleksförblindad som man var gjorde det ingenting utan jag ville visa vilken underbar flickvän jag skulle bli. Ett par veckor senare var vi "exklusiva" och där följde tre lyckliga månader.

Efter de tre månaderna orkade han inte hålla uppe fasaden längre utan det kom fram att han gick på kraftiga (enorma!) doser antidepressiva, och hade en del dåliga år bakom sig. Jag som var världens mest positiva tjej ville göra mitt bästa för att stötta honom, tabletterna gjorde ju vad de skulle - det klarar vi! Men så bestämde han sig för att han minsann inte ville ta tabletterna mer "för de gjorde honom trött". Han var som något djävulen spottat ut när han inte tog tabletterna. Men både han och hans mamma gav mig dåligt samvete i små doser för att jag inte skulle lämna honom - och det fungerade bra kan jag konstatera. Han fick "attacker" under vilka han antingen fick extrem ångest och blev okontaktbar, eller ilskeattacker då han slog sönder allt omkring sig eller sig själv (dock aldrig mig!).

När vi varit tillsammans i ett halvår insisterade han på att vi skulle förlova oss, vilket jag inte hade något alls emot. Det skulle kanske "återuppliva kärleken" och allt vad det heter. My ass. Jag tänkte lämna honom den sommaren för det hade gått så långt att all min positivism hade försvunnit och jag hade blivit världens mest tillintetsägande och sorgsna människa och jag hade hunnit inse det själv. Men hans pappa gick bort plötsligt vilket gjorde att han bröt ihop fullständigt och mitt samvete sa att jag aldrig kunde lämna honom. Sagt och gjort, jag böjde huvudet och stannade.

Hans attacker blev allt ursinnigare. Han vägrade fortfarande att ta sin medicin och var alltid arg och sur. Jag fick tassa på tå runt honom och alltid försöka att förutse hans humör (vilket var som roulette) och handla iförväg för att kunna förhindra att han slog sig sönder och samman eller försökte ta livet av sig. Jag fick säkra både hans mammas och mina föräldrars hus för att han inte skulle försöka göra något när jag inte var där. Det gällde att inte säga fel saker när man var ute och gick, för han kunde få för sig att lägga sig ner på en 70-väg eller som på familjesemestern, gå ifrån mig i ett okänt land och vara borta i timmar.

Han stormade ofta ut och var borta länge, och varje gång var jag oviss om han skulle komma tillbaka. Han och hans mamma intalade mig alltid att det var mitt fel och åter bara mitt fel. Han lät mig ofta tro att han försvann för att ta livet av sig och det är inget man hanterar så värst bra.

Eftersom att han själv var vegetarian ansåg han att det var naturligt att jag också bara skulle äta vegetarianskt, annars ville han aldrig kyssa mig samma dag som jag ätit kött eller predikade för mig om hur tjock jag blir på en carnivorisk diet.

(Ni tycker att jag är dum i huvudet för länge sen va? Jag med, när jag ser tillbaka på det.)

En vanlig tisdagkväll spenderar folk framför tvn, kanske på gymmet eller kanske i tvättstugan. Jag åkte poliseskort till psykakuten med identifikation och mediciner. Vid det laget visste jag att allting var fel, men jag orkade inte göra något åt det. All min energi var borta. Jag bara suckade och gjorde "det som krävdes".

Han flyttade till annan ort för att studera (men ville absolut att vi skulle fortsätta vara ett par). Han kom hem varje helg men ville inte att jag skulle göra någonting med mina vardagar. Inte för att jag orkade det iallafall, dessutom var alla mina vänner sedan länge bortstötta. När helgerna kom var de som alla vanliga dagar varit förut. Jag såg fram emot dem med skräckblandad förtjusning. Jag ville ju att han skulle komma hem för de fina stunderna var sååå fina, men de var få. Och det var ju min "plikt" att ta hand om honom. Han bodde i princip hos mina föräldrar och mig när han var hemma och fick allting serverat på silverfat trots att han började behandla mina föräldrar och mina yngre syskon med allt mindre respekt. De stod ut - för min skull.

Att bo på annan ort gick inte så bra för honom så han krävde att jag skulle komma ner mitt i veckorna trots min skolgång. Jag kastade alla böcker åt sidan och satte mig på tåget. Bodde hos honom långa stunder i taget i hans lilla etta. Fanns alltid vid hans sida och livet var i princip bara en enda dålig film. Mitt skolbetyg uteblev och jag har ingen som helst högskolekompetens. Det tog mig 2,5 år av ren misär och otaliga självmordsförsök från hans sida (vackert inmålade på mitt samvete) att ens finna energin till att berätta för mig själv hur urbota korkat det hela var. Min familj försökte ofta förklara för mig att jag måste lämna honom men jag vägrade ju lyssna, naturligtvis. Jag blev bara arg och isolerade mig från dom.

Jag träffade min nuvarande och han visade mig hur mycket kärlek det egentligen kan finnas i ett liv. Han kom också från att helgalet förhållande och visade mig så mycket förståelse. Jag bestämde mig genast för att nu var det nog och åkte ner för att prata med K och göra slut en gång för alla. I hans säng, i den lilla lilla ettan, hittade jag en inte allt för toksnygg men ändå halvnaken och nyduschad tjej. Jag blev lättad. Lättad för att jag nu hade chansen att ta ut alla de aggressioner jag hyste mot honom efter vad han utsatt mig för. Och det gjorde jag. Jag kastade föremål, skrek och spottade, önskade dom all olycka i världen och smällde igen dörren bakom mig, trygg med det faktum att jag aldrig behöver se honom igen.

Det tog mig lång tid att förstå hur ett "normalt" förhållande ska fungera. Vid oviktiga motgångar i mitt nya förhållande så som exempelvis "filmen han ville hyra finns inte i butiken" blev jag livrädd, fick maxpuls och var helt inställd på att han skulle bli tvärförbannad, skrika åt mig, ställa till en scen och försvinna under flera timmar, kanske överdosera piller när han väl kom hem, skylla allt på mig och vara arg i många timmar och hålla mig på tå. Istället fick jag ett "Attams. Ska vi ta PS. I love you, istället? Den ville du ju så gärna se." Jag blir helt chockad och bara väntar på smällen. Men den kommer aldrig. Det tar många gånger innan jag "vänjer mig" vid hur olika situationer behandlas av honom. Det har gått över 1,5 år i mitt nya fina förhållande, men det händer fortfarande att jag blir precis lika rädd när vi stöter på en helt ny situation som brukade leda till kaos i mitt liv förut.

Idag lägger jag ner mycket tid, kärlek och tålamod på att försöka hjälpa tjejer i min närhet ur mörka förhållanden. Det finns ingen som förtjänar att må så!

(Orkade någon hela vägen?)

Här kommer min historia...du som läser, sätt dig ned så du inte ramlar!
jag var 17 när jag träffade honom. han med stort h som var så snygg och ball och så var han 23 så mycket äldre och cool.
Vi blev ihop direkt, det var kärlek vid första ögonkastet. han höjjde mig till skyarna dom första månaderna men sen började helvetet. han blev mer och mer förändrad. vi bråkade mer och mer. jag fick höra att jag var en jävla hora, att jag inte förtjänade att bli behandlad bra, att min egen familj inte älskade mig, att jag var komplett värdelös. det varvades med att jag var bäst, vackrast och finast av alla. jag grät många tårar. det enda jag visste att han inte klagade på var när jag gav honom min kropp så jag gjorde det för att slippa höra dom hemska orden. jag var ju inte värd att bli behandlad bättre. jag vande mig vid att torka blod och tårar medans vi hade sex. jag blev normaliserad. åren gick och jag blev mer och mer isolerad. han gjord slut ett par gånger men kom krypandes tillbaka. sista gången sa jag att det var sista gången att det var nu eller aldrig, att vi i så fall skulle skaffa barn, flytta ihop och hela baletten. så kom sommaren. jag började gå på antideppresiv medicin för att orka vardagen. jag blev mer och mer inåtvänd och ledsen. så flyttade jag in till honom. jag sov mest på soffan, det var ju där jag hörde hemma. jag la in mig på psyket för att jag var rädd att jag skulle skada mig själv. jag orkade inte och ville inte leva. han kom och hälsade på och sa att han minsann inte kunde ha en tjej som ligger på psyket. då brast någon inom mig och jag sa skarp, men va fan lägg henne inte där då! s¨gjorde han slut. hela min värld rasade samman. jag hade satsat allt. då orkade jag inte leva längre utan tog sömnmedel. (ingen läkare kan ännu idag säga varför jag ens lever jag borde vara död eller ia alla fall ha grava skador på inre organ). Jag vaknade ur koma efter 1 dygn. Jag ringde honom dagen efter när jag hade vaknat och bad honom komma med schampo och en vinterjacka. sen somnade jag om. han ringde och undrade vart jag var. jag hade blivit inlagd på psyket då, så jag hade blivit flyttat över natten. han blev arg för att han hade åkt till fel sjukhus och minsann hade betalt parkeringspengar.......
jag tänkte inget om det då, men nu tänker jag bara vilket jävla svin. jag blev utskriven från sjukhuset och blev kk med honom.
varför vet jag inte.
sen började jag så smått dejta igen.
men jag blev våldtagen hemma hos en dejt.
först var han (exet alltså) mycket förstående.
sen hade han träffat en ny tjej och kräker då ur sig att jag förtjänade att bli våldtagen.
det var droppen.
då brast det för mig och jag bad honom fara och flyga!!!
efter 2 månader tog jag kontakt för att jag ville ha svar på en del frågor.
då var han såå ledsen för det han sagt.
helvetes kräk tänke jag.
du är inte ett dugg ledsen.
sen gick han. och fast han har ny tjej så säger han att jag är så sjukt vacker och så sjukt söt.
men hallå så säger man väl inte?????

jag började gå i terapi för att komma tillrätta med allt. 2 år tog det.
jag började att dejta igen.
då faller jag för en kille som jag bjuder med hem till mig.
han våldtar mig i min egen säng.
jag anmäler och trots alla bevis i världen går det inte till åtal. det är snart ett år sen.
jag faller återingen till marken och vet inte hur jag ska ta mig upp.
jag lyckas iaf på något sätt.
så träffar jag min blivande man, en man som jag kan lita på.
en man som älskar mig över allt annat och som tar mig exakt för den jag är.
han är som en kille ska vara. snäll, omtänksam osv osv.
efter 1 månad flyttar jag in till honom (eftersom jag inte kan vara hemma eftersom jag blev våldtagen där).
efter 2,5 månad är jag säker på att detta är mannen jag vill leva med.
valborg 2012 gifter vi oss :)

Min blivande man vet allt som hänt, vi har inga hemligheter. han torkar tårar när det behövs och kramar om, samt skrattar och har kul när det behövs med :).
jag kan vara precis som jag vill med honom. den elin som alla känner. mina kompisar säger att den elin som dom kände nu har kommit tillbaka.
den elin som var kaxig, inte tog skit, massor med skinn på näsan, oerhört snäll, stred mot orättvisor osv osv.
vart var hon dom åren???? hon låg i koma brukar jag svara. men nu är jag mig själv igen.
efter 4,5 år av psykisk misshandel 2 våldtäkter (egentligen 3 för jag blev drogad på en fest som 16-åring), mobbning som ung osv så vet jag att jag klarar allt. min blivande man är stolt över sin blivande fru. han vet att jag är en stark kvinna som klarar allt som jag tar för mig. han är stolt som en tupp! skulle aldrig falla honom in att behandla mig så som exet (aka grisen, aka kräket osv) gjorde.
när jag berättade vad jag vart med om så bara gapade han.
han ser det som en ynnest och som ett fint förtoende att få bli min man.

Jag vet hur svårt det är att ta sig ur ett misshandelförhållande.

Jag hade ganska nyligen kommit ifrån en "sol & vårare" när jag träffade mitt charmiga ex juli 2000. Jag hade redan så dåligt självförtroende, att jag blev blind av att han såg MIG.
September flyttade vi ihop i en lägenhet som stod på mig.  Han har en son i samma ålder som min son så allt blev lättare av det också. 
Allt var frid och fröjd... fram till oktober! Då började dom små klago orden! "Maten är kall." (Detta berodde på att han kom 4 timmar sent till maten) "Varför står den blomman där?" "Men så där kan du väl inte möblera." Det kom oftare och oftare.
Efter c:a 1½ år hade jag inga egna pengar, mer än till mat! Jag hade ingen koll på "mina räkningar" Jag var INGEN.
2003 träffade jag en underbar människa. Hon hade samma "problem" som jag, men vi såg inte det då!
Hon blev accepterad av mitt ex eftersom hon var tillsammans med en "likasinnig" som han.
Maj 2004 hade jag nästan inga vänner kvar. Bara denna tjej som jag lärt känna 2003.
Sonen var skygg & misskötte skolan. Vi blev vräkta p.g.a. att hyran inte blev betald, elen stängdes & ingen telefon, så vi flyttade till ett hus vi hyrde i exet´s namn.
I flyttstädningen hittade jag räkningar, inkasso krav, kronofogdekrav i mitt namn! Vart hade dessa kommit ifrån?
Men nu skulle "Allt skulle ju bli så bra" sa exet. Vi skulle börja om från början!
Jag var då så nertryckt att jag inte visste att jag faktiskt inte skulle få det bra, utan värre!
Augusti 2004 kom första slaget... Och jag bara stod där och sa "Förlåt att jag stog ivägen". För det var ju mitt fel att han slog!!!
 Jag klarade faktiskt av att få ett arbete, som jag trivdes med. Min chef såg mig för den jag var och hjälpte mig att kunna ställa mat på bordet varje dag. Han visade inte på lönespecen hur mycket jag egentligen fick i lön, utan jag kunde spara pengar som inte exet såg!!! Jag har idag ännu stor tacksamhetsskuld till denne chef som såg mig och hjälpte mej.
Februari 2006 blev jag inlagd på psykakuten! Jag var på väg att ta mitt liv framför min mors ögon, så hon sa änteligen STOPP. Undet min vistelse där började jag att planera. Jag skulle bli FRI.
Så i mars var exet bortrest en vecka. Så jag kunde bo hos min vän från 2003 och söka egen lägenhet därifrån. Utan att exet kunde se vad jag gjorde. Vilken lycka.
Lagomt till midsommar 2006 skulle jag flytta. Jag hade hört i 1 månads tid att jag inte skulle klara mig utan honom, att jag inte hade någon hjälp att flytta. Men det lyssnade jag inte på, jag skulle där ifrån. Jag hade drygt 20 vänner och släktingar som hjälpte mig att flytta. Jag var äntligen fri från min blågoande!
Trodde jag! När han efter 2 månaders ringande, skrivande, mailande, försökte att tränga sig in i min lägenhet ringde jag en ny vän som om till min hjälp.
Jag bytte till skyddat telefon och mobil. Titthål i dörren och en telefon stod alltid klar att ringa 112. Han skulle inte kunna förstöra annu mer för mig nu.

 Jag vet inte hur många blåmärken jag har döljt. Hur många som har varit orolig över mig, att dom en dag ska läsa min dödsannons

Jag vet inte hur många timmar jag suttit hos kuratorn. Bara för att jag ska kunna leva idag.
Men en sak vet jag. Idag 2011 är jag lyckligt gift med en underbar man som ÄLSKAR MIG FÖR DEN JAG ÄR, som min släkt och vänner älskar. För att han är den han är.

Vi har våra problem kvar som vi arbetar med varje dag. Sådana problem som... att jag aldrig kan sitta med ryggen mot en dörr eller fönster. Jag blir rädd när min make omfamnar mig bakifrån. Jag hukar mig när min make gör en häftig rörelse med sin hand... men jag vet att han aldrig skulle ens tänka att psyka mig, låsa mina pengar eller slå mig gul och blå. Jag vet att han älskar mig.

 Många frågar mig... "Varför stannade du kvar så länge som 6 år" eller så säger dom "Det är väl bara att gå när man ser/känner första gången". Men när man väl ser så är det för sent, för de män & kvinnor som misshandlar ser vem dom kan misshandla! P.g.a. att den som blir misshandlad redan har dåligt själförtroende, så den tror att misshandlaren alltid har rätt!

Isch vad ledsen jag blir att det är så "vanligt förekommande" med kränkningar på de här visen som alla berättar.

Alldeles alldeles fruktansvärt. Har man inte själv vart igenom sån skit så känner man någon som har. Så vanligt verkar det.

Så starkt av alla att dela med sig.

Denna tråd är gammal (från 2011) anledningen till att den låg i flödet är för att någon tyckte att det var värt att dra upp denna tråd för att erbjuda alla "stackars tjejer" att låna pengar från deras företag.

Det inlägget anmäldes och togs bort. Men av någon anledning så ligger trådarna ändå kvar bland senast aktiva - trots att alltså då senaste inlägget är skrivet för flera år sedan (när det nyaste tagits bort)...

Whoopsie, såg inte den var så gammal.

Jag hade nog inte heller reagerat på det (även om jag har lärt mig att kolla datumen nu ;) ) eftersom den låg bland dom senast aktiva trådarna.

Synd att inte BT tar tag i den där buggen trots att vi har anmält det flera gånger :/