Psykiskt misshandlade - FRIA idag!

Här kommer min historia...du som läser, sätt dig ned så du inte ramlar!
jag var 17 när jag träffade honom. han med stort h som var så snygg och ball och så var han 23 så mycket äldre och cool.
Vi blev ihop direkt, det var kärlek vid första ögonkastet. han höjjde mig till skyarna dom första månaderna men sen började helvetet. han blev mer och mer förändrad. vi bråkade mer och mer. jag fick höra att jag var en jävla hora, att jag inte förtjänade att bli behandlad bra, att min egen familj inte älskade mig, att jag var komplett värdelös. det varvades med att jag var bäst, vackrast och finast av alla. jag grät många tårar. det enda jag visste att han inte klagade på var när jag gav honom min kropp så jag gjorde det för att slippa höra dom hemska orden. jag var ju inte värd att bli behandlad bättre. jag vande mig vid att torka blod och tårar medans vi hade sex. jag blev normaliserad. åren gick och jag blev mer och mer isolerad. han gjord slut ett par gånger men kom krypandes tillbaka. sista gången sa jag att det var sista gången att det var nu eller aldrig, att vi i så fall skulle skaffa barn, flytta ihop och hela baletten. så kom sommaren. jag började gå på antideppresiv medicin för att orka vardagen. jag blev mer och mer inåtvänd och ledsen. så flyttade jag in till honom. jag sov mest på soffan, det var ju där jag hörde hemma. jag la in mig på psyket för att jag var rädd att jag skulle skada mig själv. jag orkade inte och ville inte leva. han kom och hälsade på och sa att han minsann inte kunde ha en tjej som ligger på psyket. då brast någon inom mig och jag sa skarp, men va fan lägg henne inte där då! s¨gjorde han slut. hela min värld rasade samman. jag hade satsat allt. då orkade jag inte leva längre utan tog sömnmedel. (ingen läkare kan ännu idag säga varför jag ens lever jag borde vara död eller ia alla fall ha grava skador på inre organ). Jag vaknade ur koma efter 1 dygn. Jag ringde honom dagen efter när jag hade vaknat och bad honom komma med schampo och en vinterjacka. sen somnade jag om. han ringde och undrade vart jag var. jag hade blivit inlagd på psyket då, så jag hade blivit flyttat över natten. han blev arg för att han hade åkt till fel sjukhus och minsann hade betalt parkeringspengar.......
jag tänkte inget om det då, men nu tänker jag bara vilket jävla svin. jag blev utskriven från sjukhuset och blev kk med honom.
varför vet jag inte.
sen började jag så smått dejta igen.
men jag blev våldtagen hemma hos en dejt.
först var han (exet alltså) mycket förstående.
sen hade han träffat en ny tjej och kräker då ur sig att jag förtjänade att bli våldtagen.
det var droppen.
då brast det för mig och jag bad honom fara och flyga!!!
efter 2 månader tog jag kontakt för att jag ville ha svar på en del frågor.
då var han såå ledsen för det han sagt.
helvetes kräk tänke jag.
du är inte ett dugg ledsen.
sen gick han. och fast han har ny tjej så säger han att jag är så sjukt vacker och så sjukt söt.
men hallå så säger man väl inte?????

jag började gå i terapi för att komma tillrätta med allt. 2 år tog det.
jag började att dejta igen.
då faller jag för en kille som jag bjuder med hem till mig.
han våldtar mig i min egen säng.
jag anmäler och trots alla bevis i världen går det inte till åtal. det är snart ett år sen.
jag faller återingen till marken och vet inte hur jag ska ta mig upp.
jag lyckas iaf på något sätt.
så träffar jag min blivande man, en man som jag kan lita på.
en man som älskar mig över allt annat och som tar mig exakt för den jag är.
han är som en kille ska vara. snäll, omtänksam osv osv.
efter 1 månad flyttar jag in till honom (eftersom jag inte kan vara hemma eftersom jag blev våldtagen där).
efter 2,5 månad är jag säker på att detta är mannen jag vill leva med.
valborg 2012 gifter vi oss :)

Min blivande man vet allt som hänt, vi har inga hemligheter. han torkar tårar när det behövs och kramar om, samt skrattar och har kul när det behövs med :).
jag kan vara precis som jag vill med honom. den elin som alla känner. mina kompisar säger att den elin som dom kände nu har kommit tillbaka.
den elin som var kaxig, inte tog skit, massor med skinn på näsan, oerhört snäll, stred mot orättvisor osv osv.
vart var hon dom åren???? hon låg i koma brukar jag svara. men nu är jag mig själv igen.
efter 4,5 år av psykisk misshandel 2 våldtäkter (egentligen 3 för jag blev drogad på en fest som 16-åring), mobbning som ung osv så vet jag att jag klarar allt. min blivande man är stolt över sin blivande fru. han vet att jag är en stark kvinna som klarar allt som jag tar för mig. han är stolt som en tupp! skulle aldrig falla honom in att behandla mig så som exet (aka grisen, aka kräket osv) gjorde.
när jag berättade vad jag vart med om så bara gapade han.
han ser det som en ynnest och som ett fint förtoende att få bli min man.