Psykiskt misshandlade - FRIA idag!

Får tårar i ögonen när jag läser din berättelse. Jag har åxå liknande att berätta,,, orkar inte idag, men ska skriva så snart jag känner att jag orkar. Skönt att du kommit ifrån det, beklagar dock djupt att du och att någon över huvud taget ska behöva uppleva nåt liknande!!

Har själv varit i ett liknande förhållande så vet hur tufft de är.      Men önskar dig all lycka i framiden o djur hjälper verkligen en i svåra tider  !!!!!

Hej! Fy sjutton vilken hemsk historia och jag hoppas verkligen att du mår bättre idag! Det verkar ju så ia lalf all, och det är jag glad för.
Jag skulle vilja fråga dig en sak, privat. Kan du mejla mig?

devert@hotmail.com

Vill du inte så är det också helt ok!
Hälsningar
Jessika

Stora kramar till dig. Började gråta när jag läste din historia. Vilken tur att du fick hjälp att ta dig därifrån och att terapi har hjälp dig. Grattis till att du nu träffat en bra kille och att det ska bli bröllop!

Kram

Usch och fy vilken hemsk historia. Men som många andra så känner jag igen mig tyvärr.
Mitt ex spelade också dessa hemska internetspel. Han ljög om att han jobbade och när jag kom på honom hade det pågått i månader! Är det ett tecken kanske? Att man måste fly så mycket från verkligheten?
Det värsta för mig var att jag slutade "klaga" hos min familj/mina kompisar eftersom jag alltid gick tillbaka till honom och kände mig så dum då. Så tillslut så höll jag allt för mig själv. När jag väl tog mod till mig och gjorde slut så kom allt upp till ytan.
Efter flera år så drömmer jag fortfarande mardrömmar och är rädd att springa på honom på stan...

Börjar ett förhållande dåligt så blir det ALDRIG bra/bättre. Jag lovar.

Jag var tillsammans med mitt ex i femton år från det jag var 20 år till jag var 35 år och jag brukar säga att jag önskar att han hade slagit på mig i stället för då hade jag gått med en gång. I stället stannade jag i femton år.
För det blev ju normalt och vanligt det vi hade för det var ingen utomstående som reagerade eller jo det var de men jag lyssnade inte kom vi på efteråt.
Exet hade för vana att tala om för mig hur värdelös jag var på allting, att jag inte klarade av någonting själv osv osv att det var ingen annan som skulle kunna vara intresserad av mig utom han naturligtvis (hm det visste jag iofs att det inte var sant för jag var otrogen mot honom två gånger) han bröt ner mig sakta men säkert ,de sista åren hade jag fått panikångest och social fobi (men ändå klarade jag mig bra när han var i väg och jobbad utomlands i flera månader åt gången) Vi hade skaffat oss en ny hobby och fått nya vänner som tyckte om oss bägge men inte tyckte och framför allt inte tyst accepterade att exet behandlade mig som en andra klassens människa. Så om jag försvarade honom att han nog inte hade sagt så att jag hade missuppfattat honom så rättade dom mig, Framför allt behandlade dom mig annurlunda och fick mig att inse att jag var värd något annat än det jag hade.

Så ett och ett halvt år efter vi gått med i den föreningen hade jag flyttat till min första egna lägenhet.
Men jag bär inte på något hat till mitt ex tvärtom han är ingen dålig människa det var vi två ihop som inte var bra och vi älskade varandra en gång i tiden.
Men i dag är jag omgift med en av dem som hjälpte mig ur mitt förra äktenskap, som gav mig tillbaka mig själv om ni förstår vad jag menar. Men han har fått ta emot en hel del skit på vägen, där han erbjuder sig att hjälpa mig med någonting så gör han det av kärlek och för att han är rädd om mig, när exet gjorde var det för jag var ju så klantig så jag bara förstörde sakerna ändå så det var bäst han gjorde det från början.

Så min nuvarande får ibland lite skit  fortfarande efter tio år fast jag borde veta bättre.

Usch, Jag är hemskt ledsen för din skull att du fick gå igenom detta men är så glad över att du träffat en som behandlar dig väl!

Själv var jag fast i ett förhållande där jag blev psykiskt misshandlade i 3,5 år.
Alla i min omgivning försökte säga det till mig men jag ville inte lyssna.
Förhållandet ledde till att jag hamnade i en djup depression och fick anorexia men om jag inte varit tillsamms med honom så länge så hade jag aldrig träffat min m2b!

Jag är nu lycklig tillsammans med min käraste som jag ska få gifta mig med om 1 år, då vi varit tillsammans i 5 år. Jag har tagit mig ur mina ätstörningar och är starkare än innan!

Stor kram till alla som gått igenom samma sak, men även en stor kram till alla er andra! :)

Har också suttit där, tyvärr. Dock varade det förhållandet bara i fyra månader, men kan säga att det räckte gott och väl för att knäcka mig. Ett totalt kontrollfreak som skulle hålla koll på minsta rörelse jag gjorde, vilka jag pratade med och varför..

Kommer aldrig kunna tacka mina föräldrar och mina systrar nog för att de satte stopp för det hela genom att trycka ner mig i en stol och trycka i mig sanningen. Nu i efterhand undrar man hur man kunde vara så dum och inte se det själv.

Idag är jag världens lyckligaste. Gifter mig med världens underbaraste i augusti.
Hade aldrig drömt om att jag skulle hamna här

Dock kan jag hålla med om att ångesten fortfarande finns om min blivande inte hör vad jag säger eller så. Samt att jag får hjärtklappning när jag ser en bild på honom på FB, och mardrömmarna ska vi nog inte ens prata om..

Stor kram på er alla! 

Mitt ex insisterade länge innan jag ens började dejta honom. Till slut lyckades han och vi flyttade ihop efter knappt ett halvår. Redan då hade han slutat ha sex med mig och sakta men säkert började han fälla kommentarer som "om du ska ha den där på dig tänker jag inte synas med dig", om jag skulle träffa en killkompis frågade han "har/vill/ska du knulla honom?" och dem få ggr vi var ute och festade tillsammans presenterade han inte mig och kunde säga att jag skämde ut honom om jag skrattade högt t.ex. Resulterade alltid i fyllebråk. Han var ute och festade VARJE helg så länge vi höll ihop (1,5 år).
När vi flyttade ihop fick jag packa upp allt själv. Jag fick inte ha tavlor på väggarna och fick tjata till mig att köpa hem växter. Han hade aldrig pengar trots att han hade eget företag som gick hyfsat bra. Han hjälpte knappt till i hemmet och vi hade ingen närhet. Han jobbade eller hängde med sina polare hela tiden.
Han gjorde min värld grå och fick mig att känna mig så ensam och ful. Aldrig mått så dålgt i hela mitt liv. Redan efter 8 månader tillsammans började jag tänka att jag måste ta mig ur denna helvetes förhållande. Ingen i min närhet reagerade på hur ledsen jag var för när vi var hos mina föräldrar t.ex. så höll båda masken. Mamma var den första som började inse och det var en lättnad.
Jag gick runt och funderade på att ta mitt liv när han skulle iväg på affärsresa men knappt 3 dagar innan han reste svimmade jag i hemmet och landade på ansiktet/mun så ni kan nog förstå hur jag såg ut.... Den natten var hans kommentar efter att ha hämtat is åt mig:  "jag ska jobba imorrn bitti så kan vi gå och lägga oss?". Istället för att köra mig till akuten (jag blödde, hade hjärnskakning och hade slagit 2 tänder ur sin plats)  så ville den jäveln gå och lägga sig! Det var droppen och det som fick mig att hata honom ännu mer och vilja bli fri. Då började jag förbereda mig psykiskt ordentligt. Dagen efter tog jag mig själv till sjukhuset och tandläkarn. På sjukhuset bröt jag ihop och berättade att jag ville dö. Dem ordnade en kurator åt mig som jag gick hos varje vecka i 1 års tid tills jag hittade KBT. (KBT blev min stora räddning.) Jag gav honom ultimatum, han kom hem med en kattunge och pratade om att vi kanske skulle skaffa barn. 7 månader efter att jag svimmat dumpade jag honom äntligen, länsade lägenheten (då jag ägde i princip allt vi hade) och det var sån frihet!! Jag saknade inte honom en sekund då jag hade haft så lång tid på mig att bearbeta känslorna, jag bodde med någon jag hatade så innerligt. Han var tyvärr skyldig mig massa pengar så var tvungen att se honom varje löning under 3 månaders tid då jag hämtade en del i taget. När jag fått alla mina pengar var han äntligen ute ur mitt liv.

SEN KOM KARMA OCH TOG HONOM REJÄLT:
2 veckor efter att jag flyttat ut hade han redan ny flickvän.
Han var tvungen att flytta ut från vår förra (nybyggd) lägenhet för han hade inte råd med hyran själv, han fick sälja 52 tums TVn och 2 motorcyklar för att klara hyran under uppsägningstiden.
Hans företag gick i konkurs knappt ett par månader efter att jag lämnat honom.
Hans nya tjej dumpade honom också.
Hans ytliga kompisar slutade umgås med honom. (Alla bara utnyttjade honom för den business han hade.)
Sin stora fina bil fick han också sälja då han inte hade råd att ha kvar den.
Han flyttade in i en hyresrätt som blev ombildad till bostadsrätt, han kunde inte köpa den heller så hans kompis köpte den så plötsligt sov han på soffan eftersom han inte ägde sin egen lägenhet och det mest tråkiga är att hans snälla mamma dog oväntat i vintras... R.I.P.

Nu är jag lycklig, KBT räddade mig ur alla depressioner jag nånsin haft och ska gifta mig i år! med världens bästa man Man lär sig av alla misstag och dåliga erfarenheter och jag tänker också numer "hur kunde jag stanna så länge?". Önskar att jag hade pratat mer med mina vänner om hur jag mådde. Aldrig mer! Nu är jag fri! Tack för att du orkade läsa.

Jag har också varit i ett liknande förhållande, men jag var så ung så vi bodde inte ihop som tur var. Jag fick inte träffa mina vänner, han fick mig att känna mig dum, jag blev otroligt osäker och fick dåligt självförtroende. 2 år stod jag ut men sen berättade jag hur jag hade det åt min bästa vän (nu min blivande man) och fick styrka att ta mig ur förhållandet.