Hjälp mig, ska jag berätta?

Säger samma som alla andra -Prata med varandra. Korten på bordet.

Han (och kanske även du om det är ditt första barn) behöver nog få veta varför du reagerar som du gör just nu. En graviditet får en att tänka väääääldigt mycket och man kan både övertolka och överreagera. Nu verkar ju din kille tala ganska mycket klarspråk om att han försöker dra sig undan, men inte varför.

I ditt ställe hade jag lagt bröllopsplanerna på is och satt klutarna på att prata med min partner för att ta reda på om och vad för framtid vi kunde se fram mot och om den framtiden innehöll ett barn eller ej.

Hoppas verkligen att allting löser sig på bästa sätt för dig.

Säkert har någon skrivit detta.. Men han kanske träffat någon annan när han så hastigt har vänt era planer..?

Jobbig sits..

Jag hade nog berättat om graviditeten så fort som möjligt, då har du också tid att känna efter hur du vill göra innan du hunnit bli så långt gången.. Kanske ni kan lägga bröllopsplanerna på hyllan, det viktiga nu är att hitta tillbaka till varandra. Han kanske vill försöka eller "tänker till" på vad han faktiskt är påväg att lämna om du berättar om graviditeten.. Familjerådgivning, kunde det vara något?

Hoppas det ordnar sig

Förstår att det är jättejobbigt att berätta att du är gravid mitt i allt detta, men försök göra det så snart du kan, både för din egen och hans skull. Just nu tänker han utifrån er två och sig själv och har inte en aning om att det är "en tredje" inblandat i det hela och det gör att ni inte når varandra riktigt i kommunikationen eftersom ert tänk är på olika nivåer liksom.

Tänker på dig!
Lycka till!!

Tycker din situation är jätte sorglig, men efter 5 år tillsammans så bör ni känna varandra så väl att ni faktiskt kan prata om allt.
Det känns såklart svårt att komma med en sådan rolig nyhet mitt i allt det tråkiga och jobbiga, men säg till honom att du vet hur han känner och att han inte ska känna sig tvingad att stanna kvar, men att du är gravid.
Var bara rak på sak så löser det sig säkert. Kanske känner han sig lite frihetsberövad nu när det är så mycket med bröllop och liknande, och han kanske bara behöver lite tid för sig själv, så han kanske ändå vill vara med dig!

Jag har själv känt att det har varit jobbigt i mitt förhållande under allt planerande. Första halvåret var jätte jobbigt och jag började undra om vi verkligen skulle göra det. är vi säkra? Vill vi gifta oss överhuvudtaget? Dessa känslot fick jag efter 8 år tillsammans och jag vet innerligt att jag inte vill vara med någon annan. Sen efter ett halvår då ungefär så bara vände det och nu känns allt underbart!

Allting löser sig med kommunikation, så sätt er ner och prata igenom det, berätta om hur du känner och berätta att du är gravid!!!! Tänk om du gör abort, och sen efter en månad inser han att du verkligen är kvinnan han vill vara med. får han reda på att du har gjort abort då tror jag att han blir ganska besviken, för efter 5 år är det viktigt att man kan prata om allt hur jobbigt det än är!

Lycka till med allt!

Oj, stackars dig! Det bästa är nog, som måååånga andra skrivit här, att prata med honom. Trist att det inte blir lika roligt att berätta om graviditeten som det hade kunnat bli. Hoppas att det löser sig för er! Kram

Klart han är snäll mot dig efter att ni delat 5 år ihop men tycker han är väldigt klar med att han vill ta sig ur förhållandet och vara ifred. Låt honom åka själv till sina föräldrar (som han egentligen vill) så får ni va ifrån varann och båda får ventilera. När han är borta borde du tänka över om relationen verkligen är bra för er eller om det kanske funnits början på slutet där ett tag. Tänk på dem bra och dåliga situationerna. Använd för allt i världen inte ett ofött barn för att försöka hålla kvar honlm eller inbilla dig att det är "räddningen". Jag har killkompisar som har stannat, t.o.m gift sig för att tjejen blivit på smällen av misstag och det har bara slutat med skilsmässa ändå. Har det inte fungerat innan ett barn så kommer det inte fungers efter. Det finns få undantag som hon som skrev om det tidigare här men det är sällsynt. Sätt dig själv i första hand och fundera över vad DU VILL. Folk har en tendens att klänga sig fast vid ett dåligt förhållande av rädsla för ensamheten. Ta kontroll över ditt liv och ta besluten för dig själv. Stor kram!

Hur är det med dig Pufflan?
Hoppas ni reder upp i detta!!
Kramar

Hej Puffan!

Jag har inte hunnit läsa alla kommentarer men jag hoppas verkligen du kan få lite styrka i dem!

Mitt enda goda råd jag kan ge är att våga berätta så att ni båda får möjlighet att förhålla er till verkligheten och kan dela alla frågor med varandra eller åtminstone inte känna er ensamma i detta. Det finns nog inget som sårar så mycket som att bli förd bakom ljuset (Åt båda håll förståss). Jag förstår att allt måste smärta så otroligt mycket nu och att det känns svårt att veta vad som är bäst. Så blir det lätt att man börjar analysera hur olika scenarier skulle påverka sin kille att göra val för att han känner sig pressad och att dessa val då inte skulle vara äkta. Men samtidigt, hur äkta blir hans val om han inte får veta sanningen?

Jag hoppas du finner tid, ro och styrka att berätta och att du orkar ta hand om dig själv så gott det går. Vi är många som önskar dig all styrka nu! Hoppas du kan känna det.

Kram till dig!

Hej på er! Hoppas att ni haft en bra påsk. Jag sitter här på jobbet idag, vilket jag är stolt över att jag tagit mig hit efter allt som har hänt i helgen. Vet inte vart jag ska börja...
Sambon åkte till sina föräldrar med han kom hem på söndagen för han hade träning. Efter det så sa han att han ville prata, innan jag hann säga nåt. Jaha, sedan klämde han ur sig. HAN HAR TRÄFFAT EN ANNAN!!!!!!
Jag trodde att jag skulle svimma. Det är en gammal flamma som han var ihop med lite i högstadiet och nu har de börjat snacka på facebook och börjat träffas. Hon bor i närheten av hans föräldrar med han säger att de inte sågs i påsk, men det spelar ju ingen roll.
Jag blev helt chockad och bara grät och grät och typ hyperventilerade.
Och det var ju helt fel tillfälle så klart men då slängde jag bara ur mig om graviditeten, precis som nån dålig hollywood film.
Och då var det hans tur att bli chockad för han fattade direkt att det var allvar, det såg han ju på mig.
Han började också och gråta, vilket han typ aldrig gör. Sen var det så där till långt in på natten, bråk och gråt och prat.
Igår åkte han tillbaka till sina föräldrar, han ska bo där, vilket han kan göra även om han får långt till jobbet varje dag. Känns inte så kul att han bor närmare HENNE. Men jag kan ju inte göra nåt åt det.
Jag vet inte alls hur framtiden kommer att bli för oss. Nu bor vi inte tillsammans och så har vi lyckats bestämma två saker.
Vi ska inte gifta oss. Tyvärr! Men jag kommer väl att fortsätta att hänga på den här sajten. Vem vet, en vacker dag kanske även jag kommer att stå brud, även om det inte blir med han. Eller så blir det han...
Den andra saken är att vi ska behålla barnet.
Hur vi än vände och vred och bråkade så var det inte som ville ta bort bebisen.
Det känns skönt att jag har knyttet i magen och jag hoppas att det blir bra på nåt sätt.
KRAM och TACK för alla era fina ord!!!

Kära nån,,, vilken urjobbig situation du hamnat i!!

Att partnern träffar nån annan är inget som någon kan gardera sig mot, det är sånt som händer, men det är en jävla käftsmäll!

Bra att ni pratat även om jag förstår att det måste vara jättejobbigt och stormigt och att påskhelgen varit ett helvete, men det är som det är och ni måste ta er igenom det på bästa möjliga vis.

Sköt om dig och "bulan", ge dig själv tid att landa och bygg upp en bra tillvaro för dig och ditt barn,,, du fixar det!
Ta emot så mycket hjälp och stöd du kan få av släkt och vänner.