Hjälp mig, ska jag berätta?

Jag tappade känslorna för min kille för några år sedan, men stod ut ett tag för jag ville inte ge upp. Vips så blev jag gravid (vilket från min sida var mycket efterlängtat) och han blev till en början chockad och inte speciellt glad. För mig var det aldrig någon tvekan om att behålla barnet då jag hade haft svårt att bli gravid under de år vi försökt. Min ekonomi var kanon och alla andra förutsättningarna var för min del jättebra. Allteftersom magen växte, så växte jag och min kille ihop också. Och när vår son föddes så var vi kärare än någonsin, och det har hållt i sig, och snart är det dags för giftermål!
Nu tycker jag inte att man skall skaffa barn för att rädda en relation, men för min del blev det en stor bonus att förhållandet blev starkare i samband som vår son föddes.
Jag vet att många säger att ett barn snarare gör ett förhållande värre då man utsätts för så mycket prövningar, men i vårt fall blev det bättre!

Men nu gör du ju det igen! "Panikslagen för det stackars barnet" - det är ett litet embryo som eventuellt, om allt går väl, kan utvecklas till ett barn. Förstår du inte att du, genom att skriva som du skriver, skuldbelägger så många kvinnor och lägger ytterligare börda på TS axlar?

Det är inte ett barn än.

Jag har gjort abort och står för det :)

Kära nån, förlåt mig, jag har nog en vecka där hjärnan är avstängd... Lämnar tråden nu så ni behöver inte slösa tid på mig.

Fy så hemskt du måste må! Alla mina styrkekramar till dig!

Jag har inte läst vad alla andra har skrivit, men mitt personliga råd till dig är att för det första tänka på dig och barnet! Är du redo för att bli mamma? Jag tycker inte att du ska oroa dig så mycket för vad han kommer tycka, om ni ska göra slut osv, utan just bara fokusera på vad du själv vill först och främst . Sedan kan du prata med honom om det , men vad du än gör: GÖR INTE ABORT UTAN ATT BERÄTTA!

Sedan måste jag bara fråga: Skulle det verkligen vara så hemskt att få barn som ensamstående? Jag har många vänner som har alldeles underbara ungar, och familjekonstellationerna är verkligen inte enligt kärnfamiljsmallen alla gånger, men det behöver väl inte vara någon katastrof? Man vet ju aldrig vad som händer, helt plötsligt kan man stå utan allt ändå liksom...

Jag har också gjort abort och står för det, men jag respekterar ändå dem som är emot det. Likadant som du har rätt att tycka att det inte är ett barn än, så är det precis lika tillåtet att anse att det är det. Egentligen är det väl mer vetenskapligt torrt och riktigt än att säga att det inte är det om du frågar mig... Vad skulle det annars bli av embryot, liksom? En ponny? Ett par gummistövlar 

OK, det var lite OT, men abort är ett kontroversiellt ämne och slänger man ut frågan i en öppen tråd så är det inte så konstigt att folk kommer med sina åsikter. Och jag hade hellre sett att man kunde hantera det lite bättre från alla håll här. Förlovad flicka har bett om ursäkt och förklarat sin ståndpunkt, så jag tycker inte att det finns någon anledning att hacka på henne bara för att hon uttrycker sig som hon gör.

Nu ber jag om ursäkt för att jag inte bara håller mig till att peppa TS, men jag blir lite deppig när jag ser hur folk tar sig tolkningsföreträde och hävdar att det är si eller så, när det i själva verket inte finns en objektiv sanning.

Många åsikter som pekar åt samma håll här... Vad du "måste" göra....

!!!  Du måste ingenting... det är Din kropp och Ditt beslut!

Det du kan göra är att gå till någon utomstående, barnmorska el. kurator el. liknande och få hjälp att lyssna på Dig själv! Du behöver ta ett beslut om huruvida du kan tänka dig att leva själv med ett barn... om huruvida du kan tänka dig att fortsätta leva med en man som just berättat för dig att han vill leva loppan i sommar utan dig, utan förplikterser och utan något bröllop i sikte!

Om inte ett förhållande är "stadigt" = väl fungerande utan barn så blir det inte enklare med barn... med barn kommer en massa "måsten"... om man inte skall försumma barnet och relationen! Barn är den största påfrestningen man kan "utsätta" en relation för... Och det största "kittet" emellan två människor... Men, det blir aldrig enkelt.

Jag kan ge dig min erfarenhet.... vet inte hur många här som har varit singel med barn... men det har jag.
En sak är säker... att ha barn är ingen barnlek... att vara ensam och ha barn... det är heller ingen barnlek... Det finns heller inget som säger att det i framtiden kommer att fungera med varannanvecka mamma - pappa varianten.

Har man en utbildning -  en karriär - och en "skitbra" ekonomi = skapliga besparingar - bra boende... så har man ett hyfsat utgångsläge för singelmammakariären... men den andra karriären kan utan tvekan hamna på "is".

Barn är det största i livet... en berusning i kärlek... en fantastisk och underbar upplevelse som inte går att jämföra med något annat i livet enligt min mening.... Det finns inga garantier i livet... aldrig någonsin... men det finns bättre och sämre utgångsläge för att starta familj... Jag rekommenderar ett bättre utgångsläge!

Tänk på Dig i första hand och många styrkekramar!

Jaja, absolut. Jag anser inte att

abort= preventivmedel

men en jättebra lösning/hjälp när det verkligen är fel tillfälle så att säga,och det kan ju vara tusen saker....

Och att det finns de som tycker det är ett barn, I KNOW :) men jag orkade skriva så utförligt för då blir det 7000 ord ;)

Oj, behöver du verkligen 7000 ord för att uttrycka dig på ett respektfullt sätt istället för att bara säga "du har fel, jag har rätt"? Det har jag svårt att tro på, men om du på allvar hävdade att abort är ett bra alternativ till preventivmedel så hade jag bemött dig med sakliga argument istället för att be dig knipa mun. Bara som ett exempel.

TS: Du har alla mina hejjarop oavsett vilket beslut du fattar! Nu lämnar jag också tråden.

Det är väl knappast respektfullat att säga: "du har fel, jag har rätt?" eller har jag missat något????

7000 var knappast bokstavligt talat hahaha :)

Jag diskuterar gärna fram och tillbaka för det finns inget rätt eller fel om det är ett barn eller inte.....