PANIK

Min erfarenhet av barnmorskor är att det finns två distinkta sorter - de som är helt underbara, och de som är hemska. Tråkigt att du verkar ha träffat på den andra sorten! Jag har satt in hormonspiral, och det gör tydligen extra ont när man inte har fött barn (det är svårare att få in den, så de måste ta ett riktigt stadigt tag med tången om livmoderhalsen - AJ!) , men barnmorskan var lugn och vänlig och peppade mig att jag skulle klara av det, och det gick ju bra också även om det gjorde ont.

Det värsta jag vet är när de kommer in med oengagerad attityd, är oförsiktiga och kör in instrumenten hursomhelst, slinter och nyper en med cellprovtagningsgrejen, och sen fräser "men SLAPPNA AV DÅ!"

Jag tycker du ska tala om för mottagningen attt du inte är nöjd med bemötandet, antingen ringa eller skriva till barnmorskan själv (om du tror att hon kan ta åt sig) eller till chefen för mottagningen. Det är förmodligen få kvinnor som känner sig illa bemötta som vågar klaga. Man är så utsatt när man ligger där med benen i vädret, coh efteråt vill man bara glömma det hela. Och de måste ju tänka särskilt på vad de säger om det finns något litet tecken på att något kan vara fel, som de vill kolla upp. För det mesta är det ju ingenting, men man måste ändå kolla upp det, och det är ju JÄTTEVIKTIGT att de förmedlar just det!

Jag har också varit med om att en barnmorska som hade en student med på cellprovtagningen diskuterade min anatomi på ett sätt som jag hade kunnat ta rätt illa vid mig av om jag hade varit känsligare. Jag hade god lust att ropa "hallå, det sitter en människa i andra änden av det här knasiga underlivet", men jag var förstås för feg. Jag önskar verkligen att jag hade sagt något, och lagt till att jag hoppades att det även ingick i handledningen att lära studenten vikten av ett bra bemötande. (Det var f.ö. samma barnmorska som nöp mig så jag höll på att sprätta ur stolen och sen fräste åt mig att slappna av.)

Jag kommer ihåg att jag tänkte att, jaha, då har man väl passerat ungdomsåren när de var så angelägna om att försäkra en om man var så normal och fin (har ni tänkt på hur de bra barnmorskorna alltid säger att allting ser så FINT ut?), och blivit en vuxen kvinna som förväntas kunna hantera sanningen, att man är en missbildad kärring! (Jag är f.ö. inte alls särskilt missbildad utan fullständigt inom normalvariationen.)