• NeutronStar

    Adoption trots möjlighet att få egna barn

    Jag har på några forum det sista sett en hel del trådar om par som adopterar trots att de (troligtvis, för man vet ju aldrig) kan få egna barn. Många verkar tro att de par gör det utav välgörenhet och bara vill "dra sitt strå till stacken", vilket resulterar i att barnet kommer känna att det står i tacksamhetsskuld till föräldrarna.

    Detta håller jag verkligen inte med om! Bara för att man adopterar ett barn trots att man kan få själv måste det väl inte vara som någon slags välgörenhet? Man kan väl längta lika mycket efter ett barn men ändå välja att adoptera? Vad tycker ni?

    En annan fråga också: Själv vill jag nog egentligen både adoptera och skaffa biologiska barn, men många verkar tycka att det kommer få det ena eller båda barnen att känna att de inte duger eftersom man skaffade ett nytt biologiskt eller adopterat... Vad tycker ni?


    Why is it that, as a culture, we are more comfortable seeing two men holding guns than holding hands?
  • Svar på tråden Adoption trots möjlighet att få egna barn
  • Emblas Mamma
    passionsblomman skrev 2011-03-30 17:38:51 följande:
    Emblas mamma, det sitter folk och läser och känner utan att skriva. och det finns folk som är så less på tillexempel mirakelhistorierna att de inte ens orkar läsa såsdana här trådar. Jag avskyr mirakelhistorierna och jag sa att jag själv känner noll personer som uppskattar dem. Däremot känner jag väldigt många i min egen och liknande situation. Tillräckligt för att kunna ge ett råd om vad man generellt känner i den situationen. och jag vet också att oerhört många inte orkar säga till och tala om hur de vekligen känner inför kommentarerna. Jag står absolut bergfast vid rådet att hålla låg profil när det kommer till sådant här. Precis som vid sorg i övrigt. Låta den drabbade själv prata mer än man själv gör. Det är lätt att babbla ur sig grejor för att man så gärna vill säga något som tröstar.

    Och jodå, du har visst kommenterat till Ore. Att det var synd att hon uppfattade dig som mobbare. Kommer du inte ihåg det? Jag tog det som ett exempel på att du kanske missförstår innebörden i vissa inlägg. Eftersom du tycks dra slutsatser som att du blir "totaldissad".Jag tror du är ganska "het" och väldigt spontan nämligen.
    Och du använder själv väldigt ofta meningar där du uttrycker hur löjligt du tycker att någon/saker är och andra väldigt känslomässiga ordval. Andas lugnt och tänk efter en extra gång ibland! Du kan inte vänta dig att bli förstådd utifrån dina ädlaste egenskaper om du uttrycker dig vårdslöst och med fullt av versaler. (vilket uppfattas som skrikande och gapande, inte som betoningar)Välj med omsorg, så ska du se att du kommer att nå fram med vad det är du menar. 
    Det är svårt att vara modig när man är ett mycket litet djur
    För den sisa gången så är det inte ens Ores kommentar som jag känner mig dissad av!
    (och fortfarande ser jag inte att moonlightgirl har tagit illa upp av det jag skrev till henne)

    Utan att jag fick kommentaren av en annan person, som löd att denna person hoppas verkligen inte att någon annan kan resonera som mig!!!!! Det fanns även en tidigare kommentar som jag inte hittar. Men det var något i sitl med att "detta trodde jag inte om dig!! jag trodde du kände empati för alla människor!!!" (och det gör jag med)
    Precis som om jag vore helt idiotförklarad.
    Ja, jag upplevde det så, och när jag ändå tar upp det att jag kände mig lite fundersam och ledsen över detta så dissades detta och det kom inget svar utan bara ignorerades.
    Det gjorde mig lite upprörd faktiskt!
  • Äppelkärna

    Jag måste instämma med Emblas mamma om att även jag uppfattat tonen i tråden som hyfsat negativ. Själv tyckte jag från start samtalet kring dessa frågor var intressant, men jag lämnade snabbt tråden då det blev lite väl hätsk stämning för min del. Och även jag skulle tagit illa upp om jag var Emblas mamma av de skäl hon tagit upp.
    Alla kan lära sig något kring hur man bibehåller ett trevligt samtalsklimat!

  • Emblas Mamma

    Med detta menar jag: Man kan ju förklara sig lite ifall man menade att kränka genom att skriva så, eller om det inte alls var något illa menat.

    Det är väl inte så svårt att bara säga: Nej, det var inte menat så, du behöver inte ta illa upp för det jag skrev!


  • passionsblomman

    Emblas mamam, du behöver inte hojta "för sista gången" för jag har inte påstått att det var det du tog illa vid dig av. Ser du inte det?! Det här är ett ypperligt exempel på hur du går igång helt utan orsak! Jag såg däremot ditt svar till Ore förut idag, och undrade om det var en av anledningarna till att du pratar om hela tråden som en med väldigt dålig stämning. Det säger du att du inte gör, men att du inte svarat henne är ju inte sant. Du svarar henne helt utifrån antagandet att det hon vidare säger i sitt inlägg skulle vara riktiat mot dig. 
    Du måste lära dig skilja på vad som är vad i inläggen hördu! Jag säger inte det du tror att jag gör!

    Det är ju ett supersvårt och fruktansvärt laddat ämne som diskuteras här. nog måste väl vem som helst som ger sig in i en sådan tråd både begripa och förutsätta att det kommer att vara laddat och fullt av känslor och oilka upplevelser/uppfattningar?
    Det är inte samma sak som att man är hätsk eller otrevlig. Lite engagemang och passion i diskussionerna får man vä ändå tåla om det inte ska bli så trist att man dör uttråkningsdöden?

    Här får jag säga att det är kul med engagerade personer-som du Emblas mmamma. men det är viktigt med nyanser också.


    Det är svårt att vara modig när man är ett mycket litet djur
  • Äppelkärna
    passionsblomman skrev 2011-03-30 18:11:46 följande:
    Det är ju ett supersvårt och fruktansvärt laddat ämne som diskuteras här. nog måste väl vem som helst som ger sig in i en sådan tråd både begripa och förutsätta att det kommer att vara laddat och fullt av känslor och oilka upplevelser/uppfattningar?
    Det är inte samma sak som att man är hätsk eller otrevlig. Lite engagemang och passion i diskussionerna får man vä ändå tåla om det inte ska bli så trist att man dör uttråkningsdöden?
    Att en diskussion blir "full av känslor och oilka upplevelser/uppfattningar?" tycker jag är fantastiskt roligt, dock avstår jag personligen från samtal med en negativ grundklang och det är så jag uppfattat delar av vissa inlägg här. Själv anser jag att engagemang och passion är kul och fullkomligt möjligt utan att för den skull balansera på gränsen till att vara otrevlig och såra andra parter i samtalet. För mig är det otroligt givande att lyssna och lära mig det andra har att berätta, men jag avstår alltså helst från diskussioner jag anser vara "hätska eller otrevliga".

    Det handlar säkert om nyanser och vissa är tåligare än andra, själv ser jag allvarligt på ordets tyngd och tar själv illa upp om jag anser mig vara felbehandlad oavsett om det är irl eller på ett diskussionsforum, jag tycker man kan hålla en god nivå i samtalen oavsett. Det innebär absolut inte någon form av uttråkningsdöd för mig, bara god ton.
  • passionsblomman

    Äppelkärna, jag delar din inställning, både till ordets tyngd och hur det känns att bli fel behandlad. Fullständigt enig (som de säger i let´s dance-juryn...)


    Men den inställningen tycker jag inte alls är gängse på BT. Jag upplever att det är många som är oerhört lättkränkta och faktiskt inte klara att se skillnaden mellan att någon annan tycker olika och benar i olika argument i en diskussion, och att man blir personligt påhoppad.


    Ordet "personangrepp" missbrukas något helt otroligt i trådarna.
    Jag undrar om många egentligen är väldigt ovana att faktiskt diskutera. Det känns ofta som att de enda "rätta"svaren i trådar, är de som stryker medhårs, dunkar i ryggen och håller med.
    DET är tråkigt och i mina ögon helt meningslöst.


    Det är svårt att vara modig när man är ett mycket litet djur
  • Emblas Mamma

    Precis som du säger Passionsblomman så är det roligt med diskussion och nyanser!
    Jag tycker att jag har hållt mig både trevlig och förklarande i varenda inlägg här ovan.
    Det jag ville ha ut var mest om kommentarerna innan var riktiade personligt mot mig eller inte.

    men jag struntar i det nu i allafall. Jag väljer att tro att dom inte var det! (riktade personligen mot mig alltså)
    saken ur världen.

    Men nu har jag i allafall sagt allt jag tycker och tänker i frågan,
    och eftersom jag inte är insatt i adoption och inte vet så mycket så drar jag mig ur nu!

    Trevlig fortsatt diskussion :)


  • moonlightgirl
    Ore skrev 2011-03-30 09:36:00 följande:
    Min åsikt i frågan är att man inte bör adoptera om man kan få biologiska barn. Självklart finns det även en "gråzon", men om man t.ex. inte vill föra vidare sjuka gener så är väl donerat ägg ett bättre alternativ? Eller donerad sperma?

    För det är ett faktum, att det finns väldigt få barn tillgängliga för adoption! Så såvida man inte beger sig till ett land och stjäl ett föräldralöst barn (skämt åsido), så är det otroligt lång väntetid för adoption, och då tycker jag att det är helt missriktat om de som kan få biologiska barn adopterar "för att göra en god gärning".

    I övrigt så tror jag det var Emblas mamma som skrev en sak som jag måste kommentera. Något om att du visste någon som efter många års försök blivit spontant gravid vid 38 års ålder, så du försökte peppa att "ge inte upp hoppet". Vilket säkert var välment, men det kan bli väldigt fel. Försök och tänk dig in i att du verkligen, verkligen vill ha barn. Så mycket att hjärtat värker. Men du blir inte gravid. Flera jobbiga ivf-försök, och du blir fortfarande inte gravid. Hur länge tror du man orkar hoppas? Jag kan nästan garantera, att man slutar hoppas. För det gör ont att hoppas, när man bara blir besviken. Och faktum är också, att långt ifrån alla som är oförklarligt barnlösa blir gravida, bara så där. Men det är klart att solskenshistorierna gärna lyfts fram, och visas upp. Det är inte lika kul att lyfta fram alla historier, där de faktiskt aldrig fått ett biologiskt barn. Ingen jätteöverraskande graviditet helt plötsligt, inget lyckligt slut att paret i sista stund fick sitt hett efterlängtade biologiska barn. Statistiken säger faktiskt att dessa par är betydligt fler, än de par som lyckas bli gravida.

    Jag har vänner, som skulle bli (och har blivit) rejält ledsna och upprörda, över sådana kommentarer. Jag ser det som en form av mobbing av barnlösa, att komma med sådana kommentarer. Liksom standardrekommendationen att de bara ska slappna av och inte tänka så mycket på det, så blir de säkert gravida. (För det innebär alltså om man ska tolka den kommentaren, att om man som kvinna inte blir gravid, så får man skylla sig själv för man vill det alldeles för mycket...)
    Det var mig Emblas mamma skrev till och jag tog inte illa upp. Däremot blev jag glad att hon visade omtanke mot mig och min sambo och skrev ett par rader till oss. Javisst är det skitjobbigt med våran situation och det skrev jag också, det går inte en månad utan att jag blir deppig och gråter för att vi inte lyckas och ja jag ger upp hoppet ibland men ibland värmer en annan människas omtanke. En del dagar har jag hopp och vissa dagar känns det hopplöst, så tror jag att det flesta känner som är i samma situation som mig och min sambo.
    Hur som hellst så blev inte jag lessen över det Emblas mamma skrev och det var till mig hon skrev det. Andra har skrivit plumpa kommentarer om att man inte borde få genomgå dessa tester och provrörsbefruktning utan att det är bättre att gå till en psykolog istället, det gjorde mig både oerhört ledsen, upprörd och skitförbannad. Sen finns det ju folk (ingen här som sagt det vill jag tillägga) som kommer och säger jaha ska ni inte ta och sätta fart och skaffa barn snart?? Eller vet ni inte hur man gör, hö hö hö....     De som kommer o tjatar och är så plumpa har man ju bara lust att klappa till (även att jag inte tror på våld).
    Dejli skrev 2011-03-30 10:05:35 följande:
    Det första där håller jag med om, och det är ju brist på särskilt äggdonatorer i Sverige... dock tror jag att för egen del - om jag och min sambo inte kunde få biologiska barn - så skulle det inte vara ett alternativ med donation... jag hade själv tyckt det vore konstigt att bära en annan kvinna eller mans gener inom mig. Det hade nog känts konstigt dessutom att barnet var den enes biologiska barn, men inte den andres. Inte för att man skulle älska barnet mindre, men jag hade nog föredragit adoption. Men jag har å andra sidan ingen längtan efter att vara gravid och föda barn alls... för mig hade jag gärna sluppit faktiskt.

    Hur illa måste det vara för att man isf ska klassas som att man inte kan få barn? Om den ena kan, men inte den andre, ska man inte få adoptera då? Eller om kvinnan kan bära ett barn och föda det, men har odugliga ägg samtidigt som mannen är infertil... ska man få både donerat ägg och sperma då (vilket iofs inte är tillåtet i Sverige idag)? Eller gäller det bara om kvinnan helt enkelt inte kan bli gravid? Tycker det blir svårt om man börjar sortera föräldrar efter vilka som kan och inte kan... Jag tror ändå att för de allra flesta är ett eget biologiskt barn förstahandsvalet om man kan, särskilt med tanke på väntetider och kostnader för adoption.

    Och jag håller med om det här med att peppa de som inte lyckas... har en vän som har två barn sedan tidigare, men nu när hon försöker med en ny man så har hon sedan sista graviditeten drabbats av endometrios och hennes man är tydligen inte så fertil heller. Hon är SÅ less på alla som kommer med välmenade råd om att äta ditten och datten, tänka positivt, inte tänka på det, inte ha datorn i knät och bla bla bla. De gör själklart allt de kan för att bättra på chanserna, men det är ett fysiskt och medicinskt problem. Nu vet ju de om orsaken bakom, men varför ska man behöva informera andra om varför man inte kan få barn för att de undrar? Det har väl ingen annan med att göra...

    Och varför skulle de då bli gladare om jag berättade att min gamla granne fick barn i 49 års ålder helt på egen hand när hon gifte om sig? Förmodligen känner de sig mer misslyckade om t o m min ganska medelålders granne lyckas, och inte de som är i högst fertil ålder...
    Jag är inte så säker på om man får hjälp att skaffa barn om den ena parten redan har barn eller om man redan har gemensamma barn. Det var de väldigt på oss och frågade om vi hade för då hade vi inte fått genomgå tester osv. Man testar inte enbart kvinnan eller mannen för man testar båda för att se vart problemet ligger om det är något problem. Kan vara som det är för oss, det är inga problem men vi blir inte gravida iallafall.
  • moonlightgirl
    Dejli skrev 2011-03-30 11:07:45 följande:
    Ja, det är jättemärkligt... men det finns ju sjukdomar som är väldigt ärftliga och farliga men som inte är kroniska och som man som bärare kanske inte ens blir sjuk av, trots att man kan föra dem vidare... men det är ju en sidodiskussion.

    Men jag tycker verkligen det är märklig byråkrati att bara för att man har en sjukdom som gör att man inte kan få egna barn så ska man inte kunna få adoptera. Tyvärr är det väl oftast länderna där barnen kommer ifrån som sätter gränserna, och de har ju helt andra åsikter om vad som är bra för barnen och inte. Som om barnhem är ett bättre alternativ...

    Kanske en känslig fråga, och du behöver inte svara... men om du fick ett ägg donerat, skulle det fungera för er? Hur ställer sig sjukvården till att få ett ägg donerat av någon anhörig, t ex en syster?

    Jag har funderat på detta med äggdonation, varför det är så känsligt för många kvinnor... är det för att det är en mer avancerad process än att donera sperma? Jag kan tänka mig att man drar sig för att det innebär hormoner och ett mer eller mindre kirurgiskt ingrepp att plocka ut dem sedan. Det är ju liksom enklare att donera sperma i en burk...

    Får man vara fosterfamilj om man har kroniska sjukdomar?
    Jag vet inte varför det är så känsligt för kvinnor men jag skulle kunna tänka mig att ta emot ett donerat ägg.
  • Emblas Mamma

    Åh det hr med ägg har jag inte ens sätt!
    Det är dock intressant - jag skulle gärna donera ägg, men är inte ens säker på att jag får. Man måste väl vara fri från massa grejer i så fall? Det tror jag dock att jag är men man vet aldrig.
    Dessutom kanske det är en jobbig process som gör ont? Känner tyvärr ingen som gör det..!

    Är det vanligt med att få en annan kvinnas ägg?
    Eller finns det för få?

    Jag tror personligen jag skulle föredra att försöka med en annan kvinnas ägg, det kanske är lite känsligt, men det är ju ändå i min mage den lille växer! :)
    Men just att det är min mans sperma i en annan kvinnas ägg - jo lite lustigt känns det ju.
    Både rätt och fel!


Svar på tråden Adoption trots möjlighet att få egna barn