Adoption trots möjlighet att få egna barn

Det är ganska förmätet att tala om alla dem som genomgår ivf och andra fertilitetsbehandlingar som om det vore självklart att de all är helt besatta av gener och att prompt föra sin egen arvsmassa vidare. Då talar man knappast lite ödmjukt bara för sig själv.

Och det kan ju lätt konstateras att hade de åsikterna fått råda allmänt sett, så hade det aldrig blivit något Nobelpris till Robert Edwards heller.

Det är också rätt okunnigt om man drar sambandet mellan antalet barn i världen som lider och antalet ofrivilligt barnlösa, till slutsatsen att det "bara är att adoptera" och att man skulle hjälpa så himla mycket mer om man slätte egot och adopterade ett av de stackars små barnen. Många av världens absolut fattigaste länder tillåter inga adoptioner alls. Många av de barn som man kan adoptera, är heller inte små doftande bebisar, utan bra mycket äldre barn. Det är en lite annan situation att adoptera då.

Man ska nog akta sig ganska mycket för att förenkla världen och lösningarna på så oerhört svåra saker som både nöden bland människor i andra länder, förfarandet vid adoptioner och smärtan och resan som andra människor får göra när de upptäcker att de efterlängtade barnen uteblir. Oavvsett vad för lösningar man själv kan se utifrån och tycker sig kunna presentera, så kan det här bara upplevas inifrån och på individnivå.

Dessutom är alla de här processerna långt mycket mer kostsamma både på det mentala och ekonomiska planet än de flesta har en susning om.

Att man istället för fertilitetsutredning och hjälp, enligt vad som finns att göra för en själv, skulle tvingas hoppa över de försöken och istället "gå hos psykologen och lära sig acceptera livet som det blev" redan innan man ens fått försöka det som finns att försöka, det tyder verkligen inte på att man har begripit djupet och vidden av den sorg och smärta det är att vilja men inte kunna få barn. Här blir jag så upprörd att jag får gå från datorn för att inte skriva vad jag verkligen känner.

Visst kommer man till en punkt där det är så att man får se bakåt och konstatera "Vi gjorde allt vi kunde. Men det gick inte ändå. Livet blev ett annat än det vi tänkt oss." När man kommit dit, behöver man bearbeta det och en samtalskontakt är säkert jättebra för de flesta. Det är det för dem som förlorat ofödda barn eller redan födda också. Precis som för folk som skiljer sig, förlorar jobbet eller på annat sätt "drabbas" av livets käftsmällar. INNAN det hänt, kan man inte bearbeta det, och INNAN man kommit till vägs ände, ser man ingen anledning att vika av i en korsning som pekar åt ett annat mål.

Förstår man inte att alla människors väg inte är likadan som ens egen, har man en del kvar att omfatta med sitt förstånd och lite mer empatisk förmåga att träna upp.

IVF och all annan hjälp för ofrivilligt barnlösa behövs. Äggdonation, spermadonation osv. Här kan det vara värt att påpeka att vården får man faktiskt ofta betala själv. Det är ingen gratisfix och det garanterar inte att man faktiskt får barn i slutänden. Tyvärr.
Det är också  upplysningsvis så, att alla som kan genomgå en IVF tex, inte per automatik lika gärna hade kunnat adoptera. Vi hade inte kunnat det.

Möjligheten att adoptera behövs. Och när det är en familjs val och möjlighet, så är det DET som är sättet man blir förälder på. Den processen är så lång, att man hinner landa i att "detta är vår väg". Det är inte en sämre väg eller en reservväg. Det är Vägen och det man längtar efter är sitt barn och att bli mamam. Precis som vem som helst som väntar sitt barn. Det är därmed inte så att det borde vara allas väg!

Möjligheten att bli adopterad behövs också. För fler än som får chansen dessutom.
Just eftersom blodsband sannerligen inte är allt, vore det många barn som verkligen skulle ha det bättre hos en ny mamma och pappa.
Å andra sidan finns det inga garantier att ett par som tillåts adoptera inte också är dumma i huvudet och begår vidraiga handlignar mot ett barn. Inte ens de rigorösa utredningarna inför en adoption, kan garantera det.

I den bästa av världar skulle det givetvis inte behövas några adoptioner över huvud taget, då inga oönskade barn skulle födas och ingen skulle vara för sjuk eller fattig för att ta hand om sitt barn, ingen som inte ville bli gravid skulle bli det och ingen som ville få barn skulle bli utan. Och dessutom skulle inga olämpliga föräldrar ha några barn, utan endast de odugliga skulle vara barnlösa. Givetvis av fri vilja, eftersom vi talar om en perfekt värld. OH! Javisstja! I en perfekt värld finns såklart inga usla människor alls! Vad BRA!

usch vilken tråkig historia det där! :(
Visst är det egentligen typiskt, att dom som verkligen VILL ha barn får inte det,
och dom som KAN få det vill adoptera eller är inte lämpliga som föräldrar alls.
Livet är orättvist!

Men ändå finns det säkert hopp för er!
Jag har en nära släkting som försökte i säkert uppåt tio år med att få barn, och det var mycket utredningar och allt annat, inget fungerade!
Till slut blev hon gravid av naturen - i 38-årsåldern!
Under kan hända och jag hoppas ni får ett litet mirakel ni också! Man ska aldrig ge upp helt!

Dessutom tycker jag dom borde förlänga så att man kan få provrörsbefruktning upp mot 40 i alla fall!
Jag vet inte hur det ser ut i andra länder...

Jaja! Stor kram på dig i alla fall och lycka till med barn och adoption eller vad det nu blir!

Min åsikt i frågan är att man inte bör adoptera om man kan få biologiska barn. Självklart finns det även en "gråzon", men om man t.ex. inte vill föra vidare sjuka gener så är väl donerat ägg ett bättre alternativ? Eller donerad sperma?

För det är ett faktum, att det finns väldigt få barn tillgängliga för adoption! Så såvida man inte beger sig till ett land och stjäl ett föräldralöst barn (skämt åsido), så är det otroligt lång väntetid för adoption, och då tycker jag att det är helt missriktat om de som kan få biologiska barn adopterar "för att göra en god gärning".

I övrigt så tror jag det var Emblas mamma som skrev en sak som jag måste kommentera. Något om att du visste någon som efter många års försök blivit spontant gravid vid 38 års ålder, så du försökte peppa att "ge inte upp hoppet". Vilket säkert var välment, men det kan bli väldigt fel. Försök och tänk dig in i att du verkligen, verkligen vill ha barn. Så mycket att hjärtat värker. Men du blir inte gravid. Flera jobbiga ivf-försök, och du blir fortfarande inte gravid. Hur länge tror du man orkar hoppas? Jag kan nästan garantera, att man slutar hoppas. För det gör ont att hoppas, när man bara blir besviken. Och faktum är också, att långt ifrån alla som är oförklarligt barnlösa blir gravida, bara så där. Men det är klart att solskenshistorierna gärna lyfts fram, och visas upp. Det är inte lika kul att lyfta fram alla historier, där de faktiskt aldrig fått ett biologiskt barn. Ingen jätteöverraskande graviditet helt plötsligt, inget lyckligt slut att paret i sista stund fick sitt hett efterlängtade biologiska barn. Statistiken säger faktiskt att dessa par är betydligt fler, än de par som lyckas bli gravida.

Jag har vänner, som skulle bli (och har blivit) rejält ledsna och upprörda, över sådana kommentarer. Jag ser det som en form av mobbing av barnlösa, att komma med sådana kommentarer. Liksom standardrekommendationen att de bara ska slappna av och inte tänka så mycket på det, så blir de säkert gravida. (För det innebär alltså om man ska tolka den kommentaren, att om man som kvinna inte blir gravid, så får man skylla sig själv för man vill det alldeles för mycket...)

Det första där håller jag med om, och det är ju brist på särskilt äggdonatorer i Sverige... dock tror jag att för egen del - om jag och min sambo inte kunde få biologiska barn - så skulle det inte vara ett alternativ med donation... jag hade själv tyckt det vore konstigt att bära en annan kvinna eller mans gener inom mig. Det hade nog känts konstigt dessutom att barnet var den enes biologiska barn, men inte den andres. Inte för att man skulle älska barnet mindre, men jag hade nog föredragit adoption. Men jag har å andra sidan ingen längtan efter att vara gravid och föda barn alls... för mig hade jag gärna sluppit faktiskt.

Hur illa måste det vara för att man isf ska klassas som att man inte kan få barn? Om den ena kan, men inte den andre, ska man inte få adoptera då? Eller om kvinnan kan bära ett barn och föda det, men har odugliga ägg samtidigt som mannen är infertil... ska man få både donerat ägg och sperma då (vilket iofs inte är tillåtet i Sverige idag)? Eller gäller det bara om kvinnan helt enkelt inte kan bli gravid? Tycker det blir svårt om man börjar sortera föräldrar efter vilka som kan och inte kan... Jag tror ändå att för de allra flesta är ett eget biologiskt barn förstahandsvalet om man kan, särskilt med tanke på väntetider och kostnader för adoption.

Och jag håller med om det här med att peppa de som inte lyckas... har en vän som har två barn sedan tidigare, men nu när hon försöker med en ny man så har hon sedan sista graviditeten drabbats av endometrios och hennes man är tydligen inte så fertil heller. Hon är SÅ less på alla som kommer med välmenade råd om att äta ditten och datten, tänka positivt, inte tänka på det, inte ha datorn i knät och bla bla bla. De gör själklart allt de kan för att bättra på chanserna, men det är ett fysiskt och medicinskt problem. Nu vet ju de om orsaken bakom, men varför ska man behöva informera andra om varför man inte kan få barn för att de undrar? Det har väl ingen annan med att göra...

Och varför skulle de då bli gladare om jag berättade att min gamla granne fick barn i 49 års ålder helt på egen hand när hon gifte om sig? Förmodligen känner de sig mer misslyckade om t o m min ganska medelålders granne lyckas, och inte de som är i högst fertil ålder...

Ja, det är jättemärkligt... men det finns ju sjukdomar som är väldigt ärftliga och farliga men som inte är kroniska och som man som bärare kanske inte ens blir sjuk av, trots att man kan föra dem vidare... men det är ju en sidodiskussion.

Men jag tycker verkligen det är märklig byråkrati att bara för att man har en sjukdom som gör att man inte kan få egna barn så ska man inte kunna få adoptera. Tyvärr är det väl oftast länderna där barnen kommer ifrån som sätter gränserna, och de har ju helt andra åsikter om vad som är bra för barnen och inte. Som om barnhem är ett bättre alternativ...

Kanske en känslig fråga, och du behöver inte svara... men om du fick ett ägg donerat, skulle det fungera för er? Hur ställer sig sjukvården till att få ett ägg donerat av någon anhörig, t ex en syster?

Jag har funderat på detta med äggdonation, varför det är så känsligt för många kvinnor... är det för att det är en mer avancerad process än att donera sperma? Jag kan tänka mig att man drar sig för att det innebär hormoner och ett mer eller mindre kirurgiskt ingrepp att plocka ut dem sedan. Det är ju liksom enklare att donera sperma i en burk...

Får man vara fosterfamilj om man har kroniska sjukdomar?

Emblas mamam, du behöver inte hojta "för sista gången" för jag har inte påstått att det var det du tog illa vid dig av. Ser du inte det?! Det här är ett ypperligt exempel på hur du går igång helt utan orsak! Jag såg däremot ditt svar till Ore förut idag, och undrade om det var en av anledningarna till att du pratar om hela tråden som en med väldigt dålig stämning. Det säger du att du inte gör, men att du inte svarat henne är ju inte sant. Du svarar henne helt utifrån antagandet att det hon vidare säger i sitt inlägg skulle vara riktiat mot dig. 
Du måste lära dig skilja på vad som är vad i inläggen hördu! Jag säger inte det du tror att jag gör!

Det är ju ett supersvårt och fruktansvärt laddat ämne som diskuteras här. nog måste väl vem som helst som ger sig in i en sådan tråd både begripa och förutsätta att det kommer att vara laddat och fullt av känslor och oilka upplevelser/uppfattningar?
Det är inte samma sak som att man är hätsk eller otrevlig. Lite engagemang och passion i diskussionerna får man vä ändå tåla om det inte ska bli så trist att man dör uttråkningsdöden?

Här får jag säga att det är kul med engagerade personer-som du Emblas mmamma. men det är viktigt med nyanser också.

Åh det hr med ägg har jag inte ens sätt!
Det är dock intressant - jag skulle gärna donera ägg, men är inte ens säker på att jag får. Man måste väl vara fri från massa grejer i så fall? Det tror jag dock att jag är men man vet aldrig.
Dessutom kanske det är en jobbig process som gör ont? Känner tyvärr ingen som gör det..!

Är det vanligt med att få en annan kvinnas ägg?
Eller finns det för få?

Jag tror personligen jag skulle föredra att försöka med en annan kvinnas ägg, det kanske är lite känsligt, men det är ju ändå i min mage den lille växer! :)
Men just att det är min mans sperma i en annan kvinnas ägg - jo lite lustigt känns det ju.
Både rätt och fel!

Det är tillåtet sen 2003 men bara på universitetssjukhusen och bristen på donatorer är stor. Däremot är det fortfarande inte tillåtet i Sverige med surrogatmammor vilket jag tycker är dumt.