Adoption trots möjlighet att få egna barn

Varför vill man adoptera om man kan få biologiska barn? Om det finns skäl som inte är av "välgörenhet"-slaget kanske jag kan förstå! :)
I annat fall förstår jag inte riktigt grejen... De ofrivilligt barnlösa par som står på kölistor till adoptionsbyråer runt om i världen är mig veterligen betydligt fler än de föräldralösa barnen och därför skulle det kännas lite småtaskigt mot dessa väntande blivande adoptionsföräldrar av mig att ställa mig på listan när jag faktiskt kan (tror jag) få ett biologiskt barn.

Sen finns det så mycket motstridiga tankar och studier vad gäller för- och nackdelar med internationell adoption. Tillräckligt mycket talar för att det skapar massa frågetecken och negativa känslor hos barnen i fråga för att jag skulle avstå adoption in i det längsta. Däremot skulle jag gärna "dra mitt strå till stacken" och älskar barn och människor alldeles oavsett om de är biologisk familj till mig eller ej och därför planerar jag i framtiden anmäla mig och min blivande man som något av alternativen kontakfamilj/avlastningsfamilj/fosterfamilj.
På så vis kan jag hjälpa barn och föräldrar som har det tufft i en kortare eller längre period med att klara vardagen, men det utan att flytta hit ett barn som kanske skulle må allra bäst av att bo i sitt hemland. Dessa barn stödjer jag hellre genom inbetalningar till organisationer och föreningar som hjälper barnen på plats.
 
Dock vill jag tillägga för tydlighetens skull att jag absolut inte har något emot adoptioner i sig och det finns alldeles säkert många barn som verkligen behöver en ny familj och där det inte finns "nya" föräldrar att tillgå i barnets hemland. För dessa barn tycker jag det är underbart att det finns blivande adoptionsföräldrar på kö för att få en chans att ge dem kärlek -och vice versa. Men som sagt tycker jag personligen det då är lämpligast att det är de ofrivilligt barnlösa paren som borde köa i störst mån på de listorna.
Såhär känner jag.     

Som svar till att man skulle "stjäla en plats i kön" har jag mycket svårt att tro på med tanke på hur ofantligt många barn det finns på vår jord som behöver en mamma och pappa.

Ser inget konstigt alls i att man skulle ha både bioloiska och icke biologiska barn, ens barn är de ju och lika kära vilket som. Tillhör man den typen av människa som vill både och har man nog i sig att älska lika mycket och att inte se skillnad.. 

Har ju viss erfarenhet av detta om ej i adoptions syfte men som fosterförälder. För mig är alla mina barn lika värda och lika älskade. Och med stor glädje kan jag även säga att så har hela min släkt oc bekantskap sett på alla mina barn.

Min åsikt är alltså att har man tänkt igenom saken noga, kännt efter ordentligt, så man är säker på vad man gör. finns det absolut inga som helst hinder att ha egna, foster eller adopterade barn i samma familj.
Barn är livets gåva till livet självt och till oss att vårda.
Så kan du och vill du låt inget hindra dig. 

Jag vet åtminstone ett par där tjejen har extrem förlossningsskräck och vägrar skaffa några biologiska barn, trots att hon gått i terapi för detta...  så det finns nog visst de som skulle kunna, men som verkligen inte vill.

Och de föräldralösa barnen i världen är nog inte så många färre än de barnlösa föräldrarna som vill adoptera, men alla länder tillåter inte adoption utomlands/till alla länder. Så det är nog ingen "brist" på föräldralösa barn, men alla är inte tillgängliga för adoption.

Jag kan bara tala för mig själv, men jag skulle gärna adoptera, även fast jag antar att jag kan få egna barn. Anledningen är enkel, jag vill ha familj och barn men har NOLL längtan efter att vara gravid, föda och amma ett barn. Jag har aldrig haft den längtan, trots att jag är i väldigt fertil ålder.

Det finns massor av barn i världen som inte har föräldrar, om jag känner som jag gör, varför ska jag då föda ett barn, när jag är övertygad om att jag skulle älska ett barn som någon annan har fött precis lika mycket.

Det handlar inte om välgörenhet, det handlar om att ta hand om ett barn som inte har någon annan. Jag skulle önska att föräldrar som inte kan skaffa barn och kämpar med provrörsbefruktning skulle tänka om (jag förstår att jag kommer få skit nu, men jag står fast vid min åsikt). Jag tycker att vi, samhället, borde avdramatisera blodsbanden. En familj är en familj, oavsett om man är familj via blodet. Bättre att lägga pengarna för provrörsbefruktning på psykologhjälp för föräldrarna att acceptera sin barnlöshet (vilket är en stor tragedi, det förstår jag också) och sedan hjälpa dem att adoptera ett barn.

I mina ögon väger ett barns rättighet till föräldrar högre än föräldrars rättighet till ett barn. En bebis är lika mjuk, liten, hjälplös och doftar lika gott, oavsett vem som fött det. Ett barn är lika oskyldigt och i behov av kärlek, trygghet och närhet, oavsett vart i världen det är fött.

Jag har två syskon, ett biologiskt och ett adopterat, redan innan min adopterade bror kom till vår familj var jag övertygad om att jag ville adoptera. För mig är det viktigaste att ha en familj, inte att alla i min familj delar mina gener.

Vilken intressant diskussion!

Själv önskade jag i min ungdom adoptera ett eller flera barn, eller jag önskade rättare sagt göra det när jag "blivit äldre". Då av sådana skäl som nämns här i tråden, som att inte fortsätta överbefolka världen och skaffa biologiska barn när det finns föräldralösa barn att ta hand om. Jag tror absolut inte det råder någon känslomässig skillnad gällande biologiska eller icke-biologiska barn, självklart älskar man sitt/sina barn oavsett genetiken.
 
Men det är argumenten jag tidigare nämnde som för mig talar emot internationell adoption och om man ska se till just barnens bästa tror jag på att lägga summan man skulle lagt på att stå i adoptionskö på en välgörenhetsinsamling istället. Detta på grund av att det alltså finns fler väntande adoptivföräldrar än barn tillgängliga för adoption. Ska också förtydliga att detta, som Dejli poängterade, inte beror på att det finns få barn i världen i behov av stöd utan att det finns få barn tillgängliga för internationell adoption. Det är ju en avsevärd skillnad men kontentan är densamma, att det finns fler som vill adoptera internationellt än barn att adoptera.

"Det sjunkande antalet internationella adoptioner beror på att tillgången på adopterbara barn i världen inte motsvarar efterfrågan. Samtidigt som allt fler västerländska sökande vill adoptera har nationella adoptioner blivit vanligare i ursprungsländerna. Det innebär att barnen kan få nya egna familjer i sitt födelseland."

Då jag tror att det allra bästa för ett barn som av någon anledning förlorat sina föräldrar är att få stanna så nära sin hemmiljö som möjligt och behålla de sociala band som trots allt kan finnas tror jag alltså på att stötta dessa nationella adoptioner i ursprungsländerna. Barnet har ju oavsett förlorat kontakten med sina föräldrar, men kanske i dessa fall kan slippa mista kontakten med sitt hemland, språk och miljö.
 
Som sagt, de barn som är tillgängliga för internationell adoption tycker jag absolut ska adopteras på stört. Barn är mirakel och alla är värda kärlek och trygghet. Men jag anser att de som redan står i kö är tillräckligt många och även om man alltid ska se till barnet i första hand vill jag i andra hand se till föräldrarna och unnar då gärna de ofrivilligt barnlösa i kön att ta emot dessa små mirakel.

Det är ganska förmätet att tala om alla dem som genomgår ivf och andra fertilitetsbehandlingar som om det vore självklart att de all är helt besatta av gener och att prompt föra sin egen arvsmassa vidare. Då talar man knappast lite ödmjukt bara för sig själv.

Och det kan ju lätt konstateras att hade de åsikterna fått råda allmänt sett, så hade det aldrig blivit något Nobelpris till Robert Edwards heller.

Det är också rätt okunnigt om man drar sambandet mellan antalet barn i världen som lider och antalet ofrivilligt barnlösa, till slutsatsen att det "bara är att adoptera" och att man skulle hjälpa så himla mycket mer om man slätte egot och adopterade ett av de stackars små barnen. Många av världens absolut fattigaste länder tillåter inga adoptioner alls. Många av de barn som man kan adoptera, är heller inte små doftande bebisar, utan bra mycket äldre barn. Det är en lite annan situation att adoptera då.

Man ska nog akta sig ganska mycket för att förenkla världen och lösningarna på så oerhört svåra saker som både nöden bland människor i andra länder, förfarandet vid adoptioner och smärtan och resan som andra människor får göra när de upptäcker att de efterlängtade barnen uteblir. Oavvsett vad för lösningar man själv kan se utifrån och tycker sig kunna presentera, så kan det här bara upplevas inifrån och på individnivå.

Dessutom är alla de här processerna långt mycket mer kostsamma både på det mentala och ekonomiska planet än de flesta har en susning om.

Att man istället för fertilitetsutredning och hjälp, enligt vad som finns att göra för en själv, skulle tvingas hoppa över de försöken och istället "gå hos psykologen och lära sig acceptera livet som det blev" redan innan man ens fått försöka det som finns att försöka, det tyder verkligen inte på att man har begripit djupet och vidden av den sorg och smärta det är att vilja men inte kunna få barn. Här blir jag så upprörd att jag får gå från datorn för att inte skriva vad jag verkligen känner.

Visst kommer man till en punkt där det är så att man får se bakåt och konstatera "Vi gjorde allt vi kunde. Men det gick inte ändå. Livet blev ett annat än det vi tänkt oss." När man kommit dit, behöver man bearbeta det och en samtalskontakt är säkert jättebra för de flesta. Det är det för dem som förlorat ofödda barn eller redan födda också. Precis som för folk som skiljer sig, förlorar jobbet eller på annat sätt "drabbas" av livets käftsmällar. INNAN det hänt, kan man inte bearbeta det, och INNAN man kommit till vägs ände, ser man ingen anledning att vika av i en korsning som pekar åt ett annat mål.

Förstår man inte att alla människors väg inte är likadan som ens egen, har man en del kvar att omfatta med sitt förstånd och lite mer empatisk förmåga att träna upp.

IVF och all annan hjälp för ofrivilligt barnlösa behövs. Äggdonation, spermadonation osv. Här kan det vara värt att påpeka att vården får man faktiskt ofta betala själv. Det är ingen gratisfix och det garanterar inte att man faktiskt får barn i slutänden. Tyvärr.
Det är också  upplysningsvis så, att alla som kan genomgå en IVF tex, inte per automatik lika gärna hade kunnat adoptera. Vi hade inte kunnat det.

Möjligheten att adoptera behövs. Och när det är en familjs val och möjlighet, så är det DET som är sättet man blir förälder på. Den processen är så lång, att man hinner landa i att "detta är vår väg". Det är inte en sämre väg eller en reservväg. Det är Vägen och det man längtar efter är sitt barn och att bli mamam. Precis som vem som helst som väntar sitt barn. Det är därmed inte så att det borde vara allas väg!

Möjligheten att bli adopterad behövs också. För fler än som får chansen dessutom.
Just eftersom blodsband sannerligen inte är allt, vore det många barn som verkligen skulle ha det bättre hos en ny mamma och pappa.
Å andra sidan finns det inga garantier att ett par som tillåts adoptera inte också är dumma i huvudet och begår vidraiga handlignar mot ett barn. Inte ens de rigorösa utredningarna inför en adoption, kan garantera det.

I den bästa av världar skulle det givetvis inte behövas några adoptioner över huvud taget, då inga oönskade barn skulle födas och ingen skulle vara för sjuk eller fattig för att ta hand om sitt barn, ingen som inte ville bli gravid skulle bli det och ingen som ville få barn skulle bli utan. Och dessutom skulle inga olämpliga föräldrar ha några barn, utan endast de odugliga skulle vara barnlösa. Givetvis av fri vilja, eftersom vi talar om en perfekt värld. OH! Javisstja! I en perfekt värld finns såklart inga usla människor alls! Vad BRA!

Tycker det är en svår diskussion, omöjlig att "vinna" då det, som i de flesta diskussioner inte finns något rätt svar... Kan inte ens börja sätta mig in i sorgen som de par upplever som har svårigheter att få barn, om det är vägen man valt att gå så är det såklart svårt att inse att det inte blev som man planerat/ville alls.  Dock håller jag med om att det är synd att många ser adoption som den sista utvägen, det borde vara ett lika "riktigt" sätt att bli förälder den vägen som på den biologiska.

Jag vill helst ha mina egna barn, mest eftersom jag älskar att vara gravid, jag älskar att känna mitt barn sparka inuti,
förlossningen var en spännande upplevelse som jag gärna gör om,
det finns inget mysigare än en nyfödd liten knatte som snuttar på bröstet!

Ja listan kan göras oändlig!
Finns inget bättre än att skaffa barn :)
Men det är så jag känner!

Jag skulle kunna tänka att adoptera ifall jag INTE skulle kunna få barn.
Självklart vill jag ha en familj och det adopterade barnet skulle säkert betyda precis lika mycket - me njag får aldrig min graviditet, amning och ett nyfött barn på min mage!

Jag tycker det är helt rätt att människor som har svårt att få barn kan få hjälp med vissa medel eller provrörsbefruktningar!
SJÄLVKLART ska dom få det! Alla ska få den chansen om dom vill! Det är inte så lätt för alla att bara adoptera eller acceptera att dom aldrig kan få barn!

Jag tycker istället man ska få mer chanser och bättre hjälp vid ofrivilligt barnlöshet!
Det är många som blir hjälpta av detta och då fanns det ju en en chans för dom med - kan ni bara ana den lyckan? :)