Adoption trots möjlighet att få egna barn

Varför vill man adoptera om man kan få biologiska barn? Om det finns skäl som inte är av "välgörenhet"-slaget kanske jag kan förstå! :)
I annat fall förstår jag inte riktigt grejen... De ofrivilligt barnlösa par som står på kölistor till adoptionsbyråer runt om i världen är mig veterligen betydligt fler än de föräldralösa barnen och därför skulle det kännas lite småtaskigt mot dessa väntande blivande adoptionsföräldrar av mig att ställa mig på listan när jag faktiskt kan (tror jag) få ett biologiskt barn.

Sen finns det så mycket motstridiga tankar och studier vad gäller för- och nackdelar med internationell adoption. Tillräckligt mycket talar för att det skapar massa frågetecken och negativa känslor hos barnen i fråga för att jag skulle avstå adoption in i det längsta. Däremot skulle jag gärna "dra mitt strå till stacken" och älskar barn och människor alldeles oavsett om de är biologisk familj till mig eller ej och därför planerar jag i framtiden anmäla mig och min blivande man som något av alternativen kontakfamilj/avlastningsfamilj/fosterfamilj.
På så vis kan jag hjälpa barn och föräldrar som har det tufft i en kortare eller längre period med att klara vardagen, men det utan att flytta hit ett barn som kanske skulle må allra bäst av att bo i sitt hemland. Dessa barn stödjer jag hellre genom inbetalningar till organisationer och föreningar som hjälper barnen på plats.
 
Dock vill jag tillägga för tydlighetens skull att jag absolut inte har något emot adoptioner i sig och det finns alldeles säkert många barn som verkligen behöver en ny familj och där det inte finns "nya" föräldrar att tillgå i barnets hemland. För dessa barn tycker jag det är underbart att det finns blivande adoptionsföräldrar på kö för att få en chans att ge dem kärlek -och vice versa. Men som sagt tycker jag personligen det då är lämpligast att det är de ofrivilligt barnlösa paren som borde köa i störst mån på de listorna.
Såhär känner jag.     

Vilken intressant diskussion!

Själv önskade jag i min ungdom adoptera ett eller flera barn, eller jag önskade rättare sagt göra det när jag "blivit äldre". Då av sådana skäl som nämns här i tråden, som att inte fortsätta överbefolka världen och skaffa biologiska barn när det finns föräldralösa barn att ta hand om. Jag tror absolut inte det råder någon känslomässig skillnad gällande biologiska eller icke-biologiska barn, självklart älskar man sitt/sina barn oavsett genetiken.
 
Men det är argumenten jag tidigare nämnde som för mig talar emot internationell adoption och om man ska se till just barnens bästa tror jag på att lägga summan man skulle lagt på att stå i adoptionskö på en välgörenhetsinsamling istället. Detta på grund av att det alltså finns fler väntande adoptivföräldrar än barn tillgängliga för adoption. Ska också förtydliga att detta, som Dejli poängterade, inte beror på att det finns få barn i världen i behov av stöd utan att det finns få barn tillgängliga för internationell adoption. Det är ju en avsevärd skillnad men kontentan är densamma, att det finns fler som vill adoptera internationellt än barn att adoptera.

"Det sjunkande antalet internationella adoptioner beror på att tillgången på adopterbara barn i världen inte motsvarar efterfrågan. Samtidigt som allt fler västerländska sökande vill adoptera har nationella adoptioner blivit vanligare i ursprungsländerna. Det innebär att barnen kan få nya egna familjer i sitt födelseland."

Då jag tror att det allra bästa för ett barn som av någon anledning förlorat sina föräldrar är att få stanna så nära sin hemmiljö som möjligt och behålla de sociala band som trots allt kan finnas tror jag alltså på att stötta dessa nationella adoptioner i ursprungsländerna. Barnet har ju oavsett förlorat kontakten med sina föräldrar, men kanske i dessa fall kan slippa mista kontakten med sitt hemland, språk och miljö.
 
Som sagt, de barn som är tillgängliga för internationell adoption tycker jag absolut ska adopteras på stört. Barn är mirakel och alla är värda kärlek och trygghet. Men jag anser att de som redan står i kö är tillräckligt många och även om man alltid ska se till barnet i första hand vill jag i andra hand se till föräldrarna och unnar då gärna de ofrivilligt barnlösa i kön att ta emot dessa små mirakel.

Jag måste instämma med Emblas mamma om att även jag uppfattat tonen i tråden som hyfsat negativ. Själv tyckte jag från start samtalet kring dessa frågor var intressant, men jag lämnade snabbt tråden då det blev lite väl hätsk stämning för min del. Och även jag skulle tagit illa upp om jag var Emblas mamma av de skäl hon tagit upp.
Alla kan lära sig något kring hur man bibehåller ett trevligt samtalsklimat!

Att en diskussion blir "full av känslor och oilka upplevelser/uppfattningar?" tycker jag är fantastiskt roligt, dock avstår jag personligen från samtal med en negativ grundklang och det är så jag uppfattat delar av vissa inlägg här. Själv anser jag att engagemang och passion är kul och fullkomligt möjligt utan att för den skull balansera på gränsen till att vara otrevlig och såra andra parter i samtalet. För mig är det otroligt givande att lyssna och lära mig det andra har att berätta, men jag avstår alltså helst från diskussioner jag anser vara "hätska eller otrevliga".

Det handlar säkert om nyanser och vissa är tåligare än andra, själv ser jag allvarligt på ordets tyngd och tar själv illa upp om jag anser mig vara felbehandlad oavsett om det är irl eller på ett diskussionsforum, jag tycker man kan hålla en god nivå i samtalen oavsett. Det innebär absolut inte någon form av uttråkningsdöd för mig, bara god ton.