Pengar från föräldrar...

Visst är det hemskt om man måste låna till sitt bröllop. Det säger ju lite om vilken lyx det börjar bli att gifta sig kyrligt med stor fest och annat. Det kanske inte är så konstigt att folk väljer att bo ihop istället.

Vi har tur, vi får hjälp av både min mamma och pappa (olika beroende på deras inkomster, men mest betalar vi själva). De behöver inte låna pengar (och inte vi heller), annars skulle de inte erbjuda sig att hjälpa till. Tack vare den hjälpen kan vi ha fest på en restaurang och det är vi väldigt tacksamma för. Hade inte de ställt upp frivilligt hade vi valt ett annat, billigare sätt med de tillgångar vi har själva.

Själv tycker jag förstås att 150.000:- för ett bröllop är lite väl mycket. Det borde gå att få en helt underbar dag med en tredjedel (eller en tiondel) av denna kostnad. Kanske förväntar sig folk lite väl mycket??

Petra

Man får sig en tankeställare verkligen!!!

Det är väl en sak om brudparet själva väljer att ta ett lån men att föräldrarna känner sig så pressade att bidra så att de måste ta ett lån. 50.000 kr betalas ju inte av på ett år direkt.
Jag tycker att många här på forumet verkar ha förväntningar om att föräldrarna ska vara med och betala eller bidra med t.ex lyxig bröllopsresa. För en del föräldrar är det inte något problem men andra kanske inte vågar säga ifrån för att de är rädda att framstå som "snål" el kanske t.o.m. fattig.

Jag och min sambo kommer från riktiga arbetarklassfamiljer med finska föräldrar. Vi kunde inte förvänta oss att få märkesprylar, språkresor el liknande utan har sett våra föräldrar slita hårt för att få det att gå ihop. Det ger en annan moral.
Vi kommer att ha ett litet bröllop, med endast familj närvarande, på annan ort över en helg, åker sedan på bröllopsresa till Thailand och har en fest hemma för alla våra kompisar när vi kommer hem. Hela kalaset + bröllopsresan kommer att kosta oss ca 50.000. Vi betalar allt själva och förväntar oss varken "bidrag" eller presenter.

Var och en gör som de vill naturligtvis men vet man om att man vill ha ett stort bröllop så är planering a och o ffa vad gäller det ekonomiska. Man ska inte utgå ifrån att föräldrarna betalar, tvärtom. Det är lättare att spara ihop pengarna om man vet, eller i alla fall tror, att man själv + sambon står för det hela.

Det var verkligen en sorglig historia!
När vi gifte oss hade vi tänkt spara ihop alla pengar själv. Lite hjälp fick jag från min svärmor eftersom hon lät mig vara inneboende hos henne i ett halvår utan att betala hyra (maten betalade jag själv). Vi hade inte den minsta tanke på att be föräldrarna om hjälp. Mina föräldrar har aldrig haft några pengar och jag har aldrig bett dem om ekonomisk hjälp till någonting eftersom jag vet att de inte har någonting och jag inte vill att de skall skämmas.

Vi hade klarat det själva men svärmor insisterade på att ge oss 10.000 kronor efterom hennes dotter fått samma summa när hon gifte sig och hon ville att det skulle vara rättvist mellan barnen. De pengarna föll utanför vår budget och de slösade vi upp på bröllopsresan. Bland annat köpte vi ett smycke åt svärmor för 3500:-!

Min poäng i det hela är att det måste få vara naturligt att föräldrarna bidrar i olika grad efter behov och ekonomisk förmåga. Visserligen vet jag inte om min svärmor tog illa upp av att min mamma inte hjälpte till så mycket (hon bakade bröllopstårtorna och fixade lite annat med maten) men jag tror inte det!
(Min mamma fick ju inte heller en fin present efteråt

Sedan så är ju min personliga ståndpunkt att om man är i vuxen ålder och självförsörjande så bör man betala sitt eget bröllop! (bli inte arga, gör som ni vill....)

Petra!

Jag reagerar starkt på att du säger att vi som har åkt på språkresor och alltid fått märkeskläder INTE skulle ha någon moral?? Var kommer den tanken ifrån? Självklart har vi det! Vi förstår väl också hur mycket man får kämpa för pengarna, bla en pappa med eget företag som jobbade 13 timmar/dygn halva ens uppväxt. Så lägg ner alla fördomar.

Vi kommer att få festen betald av våra föräldrar, de delar lika på den kostnaden. Detta är ingenting vi har bett om, det har tagit form när vi började att planera bröllopet. Vi är väldigt tacksamma och glada. Då kan vi lägga de pengarna på en liten bebis längre fram...

Jag håller fullkomligt med Cecilia 29/6-02, mina föräldrar hade inte råd med språkresor till mig och mina syskon, utan slet för att få allt att gå ihop. Skulle det ha gett mig en annan moral än nån annan som kunde åka, eller ha märkeskläder?
Viket ypperligt skitsnack.
Och som jag skrivit i tidigare inlägg; härskar Jantelagen alltid på BT?
Kan man inte glädjas med dem som får hjälp av föräldrar? Vadan denna fördömande attityd?
Hur man betalar sitt bröllop angår väl ingen annan.
Givetvis ska ingen förälder känna sig tvingad att ta lån, det är sjukligt, men sansa attityden i övrigt...

Jag tror för egen del att vi som alltid har haft det lite knapert (ekonomiskt) iallafall jag själv, lätt får attityder gentemot de som har haft det bättre (ekonomiskt)

Jag kan nog vara väldigt avundsjuk på de som kan ordna bröllop på 100 000 el mer med eller utan föräldrars hjälp, men man har det man har.

Pengar har inget med att göra vad man har för moral.

Håller med,
det var det dummaste jag hört att man skulle få en bättre moral i avsaknad av språk-, skidresor och märkeskläder!! Du får nog lära dig definitionen av moral Petra så att du kan använda ordet på ett vettigare sätt.

Då jag inte pratade om språkresor är jag en annan Petra, men vad jag tror den andra Petra menade var att man kanske förväntar sig andra saker om man aldrig riktigt har fått kämpa för uppehället. Eller så kan det vara tvärtom att föräldrarna skäms över att de haft dåligt ställt att de vill bjussa på världens fest för att vinna ansiktet. Vad vet jag.

Men visst, det handlar lite om avundsjuka också att vissa kan ha råd med svindyra bröllop medan andra skrapar ihop ett bröllop för en tiondel. Jag får känslan av att mamman i detta fall är en av de personer som verkligen inte vill verka sämre än andra och känner sig tvingad till att låna pengar för att ställa upp lika mycket som killens föräldrar. Om det hade varit min mamma hade jag sagt att då tar vi inte emot pengar från nån utan kör ett bröllop för våra 50.000 som vi sparat in (för dem pengarna får man ju bra mycket bröllop för också).

Om nu det unga paret mer eller mindre förväntar sig att mamma ska fixa 50.000 då skulle jag snacka om dålig moral (oavsett om de kommer från arbetarhem eller inte), lite verklighetsuppfattning måste ju folk ha och inte dra iväg helt i önskan om det perfekta bröllopet.

Petra - den andra (eller är det den första - äh!)

OJ,OJ det var känsligt det här-varför tar ni åt er???....;o)

Jag sa inte att de som fått märkeskläder, språkresor och liknande saknar moral (LÄS INLÄGGET!!!). Jag sa att jag och min sambo har en annan moral, vad gäller frågan om pengar och ekonomiska "gåvor", pga den uppväxt vi har haft. Dubbelarbetande föräldrar med invandrarbakgrund som också jobbat 13 timmar eller mer!!!! Och ändå inte kunnat kosta på oss sånt som en del andra barn fick.

Min far är f.ö.i dag egen företagare med mycket bra ekonomi och sliter således fortfarande, men med bättre avkastning....(hårt arbete lönar sig!!!).

Om det är ordet moral ni hakar upp er på så byt ut det mot värdering, men i mitt tycke går de två hand i hand....

Jantelag=skitsnack. Mitt inlägg var en reaktion på det första som ju är en sorglig historia men inte ovanlig tror jag. Alla ni som får hjälp ekonomiskt sett med att finansiera bröllopet gratulerar jag ,men som någon sa innan: det ska komma naturligt och inte vara en press.

Nej, Petra, jag tar inte åt mig. Jag tar oerhört illa upp. Verkar märkligt att du och din sambo med era "fina" värderingar tror att ni är bättre än andra för att ni har fått slita. Vad är det för moral undrar jag? Jag bildar inte en uppfattning om en människa förrän jag träffat henne. Det har jag fått lära mig av mina föräldrar, det tycker jag är fin moral.

Tillbaka till ínlägget så tycker jag väldigt synd om mamman om hon känner sig tvingad att betala. Var är kommunikationen i vissa familjer? Varför kan man inte prata om saker och ting? Allt är ju så enklare då...