Oense om efternamn

misscat81: Jag tror att man kan kringgå systemet på detta sätt: säg att du heter eriksson och din blivande heter andersson, om ni båda vill ha samma dubbelnamn (mellannamn och efternamn) så kan ni vid vigseln bestämma att var och en av er behåller era egna efternamn men att du ex. lägger till hans efternamn som mellannamn, du heter du andersson eriksson och han heter andersson. Efter vigseln kan han välja att ta ditt namn men behålla sitt eget som mellannamn, voilá ni heter nu båda andersson eriksson.

laloo: Tack för tipset, men sambon är dessvärre inte intresserad av att ha dubbelnamn ändå... Vi får helt enkelt heta det vi heter!

Precis så var det för oss med! Han har ett halvvanligt "naturnamn" och jag har ett namn som bara min närmsta släkt har. Både han och jag hade haft unika namnkombinationer med för- och efternamn om valt mitt namn. Han ville dock inte släppa sitt.

Tillslut gav jag med mig och nu så ska vi ha hans namn som efternamn men jag kommer att fortsätta använda mitt nuvarande efternamn som mellannamn. Gillar inte heller dubbelnamn egentligen men jag får vänja mig helt enkelt för jag vill inte vara utan mitt nuvarande efternamn.

Till saken hör att jag är i samma bransch som flera andra i min släkt och där är mitt gamla efternamn välkänt i det område som vi ska flytta till när jag är färdig med mina studier. Jag gillar att folk drar kopplingen mellan mig och min pappa på grund av namnet och det är ju på det sättet jag är mest "känd" i branschen.

I framtiden tänker jag att jag ska använda både mellannamn och efternamn i jobbsammanhang eller när det bara är jag. Medan vi bara använder hans efternamn (som blir vårt) när det handlar om oss som familj.

(Jag byter dock inte bort mitt efternamn gratis - jag ska ha sista ordet när det gäller eventuella barns namn och jag hittar nog på en hel del annat som jag ska ha i gengäld också)

Jo det var så jag menade. Var kanske lite trött då fortfarande :-S Men du fattade iaf rätt. Tänkte att om det ändå inte går att ha dubbla så är det ju uteslutet och alternativen färre. Men trist att han inte kan tänka sig ditt. Om min MB skulle ha ett superovanligt namn (som inte var fullkomligt gräsligt) så skulle jag ta det för att föra namnet vidare. Vore trist om släktnamnet dog ut för att jag var för envis liksom...Aha! Misstänkte att det kunde finnas någon väg att få till det.

Jag och min sambo har också ovanliga namn. Det finns ca 50 st med mitt efternamn, och vad jag vet är det bara jag som har min kombination av förnamn och efternamn. Sambons efternamn är det drygt 500 personer som heter. Ingen av oss vill göra oss av med namnen egentligen. Vi gillar båda namnen.
Vi har löst det som så att jag tar hans efternamn och behåller mitt som mellannamn, men i vardagen kommer jag nog bara använda hans namn.

Sambon har sagt att han kan ta mitt namn och sitt som mellannamn, men jag kan känna att det kan vara skönt att ha ett lite mer anoymt namn att ta till ibland.

Jag hade aldrig bytt till ett namn som är "vanligt".

Mitt eget efternamn är hyffsat ovanligt i Sverige räknat, men i staden där vi bor är det ganska vanligt. Min sambo hade ett jättevanligt sonnamn som jag absolut inte ville ha. Vi löste det genom att hitta på ett eget som han har tagit genom anmälan till PRV. Jag kommer sedan ta hans namn vid vigseln.

Min sambo bryr sig inte så mycket om namn, men för mig är det är klar fördel yrkesmässigt att ha ett unikt namn. Hade han inte kunnat tänka sig att byta till något annat hade jag behållt mitt egna.

Får ni barn i framtiden så får de/dem moderns efternamn automatiskt (eller samma namn som äldre syskon), så om ni inte anmäler hans efternamn så får de ditt.

Jag skulle stått på mig, och dessutom hävdat att barnen skulle ha ditt efternamn i framtiden. I värsta fall hade jag nog faktiskt hellre skjutit på bröllopet än gett med mig. Bättre att vänta och få det perfekt som man vill ha det än att stressa och göra det halvdant är mitt motto. 

Min sambo har nu tagit sin mammas efternamn, det är det namn jag också kan tänka mig (ville inte ha hans och ville inte ha det namn jag tidigare gift mig till, och vill inte heller ha mitt flicknam eftersom det är lite krångligt).

Han har sitt gamla efternam som mellannamn. I jobbet använder han ännu så länge sitt förnam med sitt gamla efternamn (som egentligen är mellannamn, men han är välkänd med det namnet). Men ska han skriva under några handlingar är det ju viktigt att han också anväder sitt efternamn, men svarar han i telefon så går det ju faktiskt bra att använda sitt mellannamn om man vill det.

Jag blir så frustrerad.. vi kommer ingen vart alls i diskussionen (eller snarare bråken) som vi har haft i stort sett hela dagen om detta nu. Och än mer frustrerad blir jag när han hävdar att jag inte har några rimliga eller logiska skäl till att ha kvar mitt efternamn, eller rättare sagt till varför jag tycker att vi kan byta till det. Han säger att han aldrig vill eller kommer ha nåt intresse i att byta till mitt namn. Hans skäl till att ha kvar sitt- hans logiska skäl alltså enligt honom- är det praktiska kring jobbet- gentemot kunder, att han är välkänd under det namnet. Jag undrar nu, hur krångligt är det egentligen att byta efternamn? Att han byter borde väl rimligtvis inte kunna påverka hans kunder i sån stor mån, eller? Folk byter väl namn hela tiden... hur är det med instanser som banker etc. får de info per automatik när man byter eller måste man anmäla det? Vart/vilka behöver man meddela? Hur påverkas underskrivna handlingar? Han har bankkonton utomlands, hur krångligt blir det? Behöver man skriva om bolån om man byter namn.. jag tycker ju rimligtvis att det man undertecknat med tidigare namn fortfarande borde vara giltigt, eller hur fungerar det? Försöker han få det att framstå att vara krångligare än det egentligen är? Jag har inga problem att byta namn av praktiska skäl, utan mina skäl är ju mer känslomässiga... vilket är varför han anser att de inte är logiska och därför inte giltiga.
Jag föreslog att vi båda behåller våra efternamn men att jag kan ta hans namn som mellannamn (då han absolut inte kan tänka sig ta mitt som mellannamn), men det dög inte heller då jag sa att jag ville att eventuellt barn (som vi planerar) tar mitt efternamn samt hans som mellannamn. Jag vill föra mitt efternamn vidare- och att min son/dotter i sin tur kan föra det vidare (om han/hon vill) eftersom det är så pass ovanligt.

Suck ;) Det är så lätt att glömma bort hur pass små såna här bekymmer är egentligen i förhållande till riktiga problem .

Hua! Sådana problem är verkligen superjobbiga, även om det kan kännas som i-landsproblem. Jag sa i början på vårt förhållande att jag visst kan ta MBs namn när vi gifter oss i framtiden. Detta tog han fasta på så det var bara det som gällde. Han tog det verkligen för givet att jag skulle ge upp mitt för att jag lovat det för 6 år sedan. Jag kan fortfarande tänka mig att byta men tyckte att han underskattade min "uppoffring" så jag sa att jag inte var helt säker på att jag vill byta iaf. Han ville absolut inte byta eftersom det var hans "identitet". Är det inte min identitet då? frågade jag. Så lät jag det vara i några veckor. Tog upp igen och föreslog att hans mammas flicknamn ju är vackert (jag kan tänka mig både MBs och hennes). Ja, sa han, men jag heter det här. Tog några timmar så tog han upp flicknamnet och sa att det var inte så tokigt. Så nu kommer vi byta till det! Trodde jag aldrig...

Vad ville jag med detta då..?
Jo! Jag tänkte att ni kanske måste vila lite från diskussionen om ni har tid. Tänka på varsitt håll. Jag är inte hundra på hur det funkar med alla papper som är påskrivna (men de måste ju gälla, man kan ju inte köpa om hus och bilar och allt bara för att man registrerar om ett namn?!). Jag tror han gör det krångligare än det är. Men det är klart att nya id-handlingar behövs liksom bankomatkort... Men så krångligt kan det inte vara, hur många byter inte namn varje år?!

Jag håller ju med om att dina barn borde få ta ditt eftersom det i princip dör ut annars, men det är ju inte helt omöjligt även om du byter namn. Dels kan ju barnen ta sin mammas flicknamn. Jag har en kompis som är såå sur på sin pappa (som har ett -son namn) för att han insisterade på att barnen skulle ha det istället för sin mammas vackra italienska namn. Så hon bytte i tonåren!
Sedan finns det ju enligt PRV att man kan ta gamla släktnamn några steg bakåt (mormors mormor har de som exempel). Så barnen kan själva välja att ta ditt namn sedan (du får börja manipulera dem i ung ålder ).

Smuppra: Det är antagligen ingen dum idé att låta diskussionen vila, det är dock inte första gången vi har diskussionen och den har fått vila både en och två gånger iaf tidigare... men den behöver kanske vila lite till ;).

Mitt efternamn dör kanske inte ut om inte mina barn för det vidare, jag har syskon med barn, men det är ändå så pass ovanligt att jag vill föra det vidare till mina barn... men han vill ju också föra sitt namn vidare, även om det är ett betydligt vanligare namn.

Jag är så trött på diskussionen nu, att det längre inte spelar någon roll om han tar mitt efternamn- vi kan ha olika namn, jag kan ta hans som mellannamn. Men jag vill faktiskt inte vika mig på punkten om vad barnet (det eventuella barnet) ska heta, jag vill att hon/han får mitt efternamn, men kan självklart få min blivandes namn också som mellannamn. Är jag egoistisk om jag står fast vid det? Men han tycker ju inte att det är rimligt alls...

Ja. Jag har tre bröder, vilket gjorde att MB ansåg att mina syskon kunde föra vidare mitt (rätt vanliga) namn. Det av mitt syskon som har barn har dock låtit de få mammans namn då det är rätt ovanligt. Så nu för tiden kan man ju inte vara säker på att det blir några barn med "vårt" namn iaf. MB har stor släkt men bara han och en bror heter just detta (rätt vanliga) namn och han ville väl inte låta brorsan bära hela bördan att föra det vidare... Så även de med vanliga namn känner så. Måste vara än värre med ett ovanligt namn!

Om ni har tid skulle jag låta det vila en sista gång...  Men jag lider med er och hoppas att ni kommer fram till något som känns bra för båda!

Trist situation - normalt sett brukar mitt råd vara att den som tycker det är viktigast att heta samma fpr byta, men det funkar ju inte för er. Nästa sanning är att man kan ha åsikter om vad man själv heter men inte om vad nån annan ska heta (dvs man kan själv välja att inte byta, men inte tvinga nån annan att byta ).

Om barns namn kan man läsa här:

http://www.skatteverket.se/privat/folkbokforing/attfabarn.4.18e1b10334ebe8bc80005647.html

Notera särskilt att "Om ni inte gör någon anmälan får barnet mammans efternamn." och en anmälan om nåt annat måste undertecknas av båda vårdnadshavarna.

Men man tycker ju att han får möta dig halvvägs. Om han inte kan tänka sig mellannamn, och du inte vill byta, så tycker jag ditt alternativ med att behålla dit och ta hans som mellannamn låter som en bra kompromiss! Han kan ju inte bara "bestämma" att du ska byta för att han inte tycker det är logiskt och tycker det blir krångligt på jobbet (tror kunderna minnsan är kapabla att lära sig ett nytt namn. )

På så sätt kan framtida barn få bägge era efternamn (ett som mellannamn och ett som efternamn) och om de skulle vilja byta plats på dem som vuxna så har man väl rätt att byta till sin förälders namn (alltså det som är dåvarande mellannamn). På så sätt får ju faktiskt barnen välja själva. Det är om något logiskt och framför allt rättvist!

Vi har lagt diskussionen åt sidan för stunden, helst vill jag inte behöva ha den alls mer. Tror vi gör så att vi båda behåller våra namn och jag lägger till hans som mellannamn- vill ändå ha den kopplingen, att det känns lite som att vi hör ihop. Hur vi gör med eventuella barns namn får vi diskutera när det blir aktuellt anser jag. Vem vet, vi kanske har ändrat oss och känner annorlunda då.