laloo skrev 2011-03-07 18:00:30 följande:
Jag blir så frustrerad.. vi kommer ingen vart alls i diskussionen (eller snarare bråken) som vi har haft i stort sett hela dagen om detta nu. Och än mer frustrerad blir jag när han hävdar att jag inte har några rimliga eller logiska skäl till att ha kvar mitt efternamn, eller rättare sagt till varför jag tycker att vi kan byta till det. Han säger att han aldrig vill eller kommer ha nåt intresse i att byta till mitt namn. Hans skäl till att ha kvar sitt- hans logiska skäl alltså enligt honom- är det praktiska kring jobbet- gentemot kunder, att han är välkänd under det namnet. Jag undrar nu, hur krångligt är det egentligen att byta efternamn? Att han byter borde väl rimligtvis inte kunna påverka hans kunder i sån stor mån, eller? Folk byter väl namn hela tiden... hur är det med instanser som banker etc. får de info per automatik när man byter eller måste man anmäla det? Vart/vilka behöver man meddela? Hur påverkas underskrivna handlingar? Han har bankkonton utomlands, hur krångligt blir det? Behöver man skriva om bolån om man byter namn.. jag tycker ju rimligtvis att det man undertecknat med tidigare namn fortfarande borde vara giltigt, eller hur fungerar det? Försöker han få det att framstå att vara krångligare än det egentligen är? Jag har inga problem att byta namn av praktiska skäl, utan mina skäl är ju mer känslomässiga... vilket är varför han anser att de inte är logiska och därför inte giltiga.
Jag föreslog att vi båda behåller våra efternamn men att jag kan ta hans namn som mellannamn (då han absolut inte kan tänka sig ta mitt som mellannamn), men det dög inte heller då jag sa att jag ville att eventuellt barn (som vi planerar) tar mitt efternamn samt hans som mellannamn. Jag vill föra mitt efternamn vidare- och att min son/dotter i sin tur kan föra det vidare (om han/hon vill) eftersom det är så pass ovanligt.
Suck ;) Det är så lätt att glömma bort hur pass små såna här bekymmer är egentligen i förhållande till riktiga problem .
Hua! Sådana problem är verkligen superjobbiga, även om det kan kännas som i-landsproblem. Jag sa i början på vårt förhållande att jag visst kan ta MBs namn när vi gifter oss i framtiden. Detta tog han fasta på så det var bara det som gällde. Han tog det verkligen för givet att jag skulle ge upp mitt för att jag lovat det för 6 år sedan. Jag kan fortfarande tänka mig att byta men tyckte att han underskattade min "uppoffring" så jag sa att jag inte var helt säker på att jag vill byta iaf. Han ville absolut inte byta eftersom det var hans "identitet". Är det inte min identitet då? frågade jag. Så lät jag det vara i några veckor. Tog upp igen och föreslog att hans mammas flicknamn ju är vackert (jag kan tänka mig både MBs och hennes). Ja, sa han, men jag heter det här. Tog några timmar så tog han upp flicknamnet och sa att det var inte så tokigt. Så nu kommer vi byta till det! Trodde jag aldrig...
Vad ville jag med detta då..?
Jo! Jag tänkte att ni kanske måste vila lite från diskussionen om ni har tid. Tänka på varsitt håll. Jag är inte hundra på hur det funkar med alla papper som är påskrivna (men de måste ju gälla, man kan ju inte köpa om hus och bilar och allt bara för att man registrerar om ett namn?!). Jag tror han gör det krångligare än det är. Men det är klart att nya id-handlingar behövs liksom bankomatkort... Men så krångligt kan det inte vara, hur många byter inte namn varje år?!
Jag håller ju med om att dina barn borde få ta ditt eftersom det i princip dör ut annars, men det är ju inte helt omöjligt även om du byter namn. Dels kan ju barnen ta sin mammas flicknamn. Jag har en kompis som är såå sur på sin pappa (som har ett -son namn) för att han insisterade på att barnen skulle ha det istället för sin mammas vackra italienska namn. Så hon bytte i tonåren!
Sedan finns det ju enligt PRV att man kan ta gamla släktnamn några steg bakåt (mormors mormor har de som exempel). Så barnen kan själva välja att ta ditt namn sedan (du får börja manipulera dem i ung ålder
).
).