Adoption

Såg en tråd på ett annat forum, där en undrade hur sjutton folk hade råd med resor till thailand varje år för 100 000.
Många sparar, och säkert gäller det även sådana som adopterar! JAG vill inte gärna tro att det bara är överklass som skulle ha råd att adoptera. Men i mitt jobb som lärare, ser jag ju att en hel del familjer minsann har råd med Asienresor flera ggr om året, utan att man någonsin skulle kalla dem för överklass för det. De är nog bara väldigt duktiga på att hushålla sina pengar.

Rätta mig gärna om jag har fel!

Jo jag HAR ju sett lyxfällan!

Men då borde de väl också kunna övertrassera sina kreditkort för att köpa sig ett barn alltså?

När det gäller adoptioner i Sverige, så är det ju så att föräldrarna själva måste säga ja till det. Om de lever altså. Och det händer väldigt, väldigt sällan.

Känner ett par som haft hand om en pojke sen han var spädbarn. Och de har ALLTID velat få adoptera honom, men den biologiska mamman har alltid sagt nej, trots att hon aldrig ens velat träffa sin son.
Måste vara jättetufft att få växa upp på det sättet hos någon. Att veta att man liksom bara är ett fosterbarn, som kan lämnas tillbaka närsomhelst, eller som en biologisk mamma kan göra anspråk på när som helst.
HELKONSTIGT!
Och den där pojken fick också svåra men av det. TROTS att fosterföräldrarna ställt upp hur mycket som helst, älskat och vårdat honom som sin egen. (men vad vet jag egentligen...så kan det förstås se ut)

Man kan bara konstatera att adoption i sådana lägen kanske varit bäst för barnet, men inte för en biologisk mamma, som tror att hon skall ångra sig NÅGON gång. Mycket svårt dilemma det där! Stackars alla barn som behöver vara "fosterbarn" hela uppväxten!
Alltså, det kan säkert funka jättebra också...men man har ju hört mycket om motsatsen också. Om man tror att fosterföräldrarna ändå skall tröttna på en, så kanske man gör allt för att provocera fram det. Speciellt såklart om man redan varit med om att byta hemmiljöer flera ggr redan.