Min brors fästmö utnyttjar honom

Förtydligande: Jag är mamman till tärna2011 och det är min son som blir utnyttjad.
Oja, mer än en gång är någon problembäraren och inte den som är problemet Jag tänker att han har svårt att göra slut, ham är lite för snäll i vissa siruationer och han låter henne hållas vilket gör mig orolig. Jag har legat lågt ända tills nu. Vet att jag inte ska lägga mig i, men nu är jag orolig då jag känner att nåt inte stämmer Har talat om för honom hur jag känner och påmint honom om vårt stöd och peppat hans självkänsla. Jag kan inte göra mer.Vill han försörja någon
bjuda på långresor(Kina) och dyra middagar och ge dyra presenter till någon som inte vill bidra till försörjningen, kan jag inte göra nåt åt det. Undrar om det fyller nån funktion hos honom att leka rik, vilket han definitivt inte är
Jag orkar i alla fall inte sitta och vara trevlig längre när jag känner något helt annat så jag tycker att vi ska lägga just detta åt sidan och vänta ut den naturliga upplösningen( hon sticker) och träffa bara sonen och göra kul grejor t.ex. då hon är i sitt hemland på ett av sina många besök där.det har hon råd med minsann.

mamma56, Jag tycker att dina tankar som mamma låter kloka! ;) Tyvärr måste man ibland låta sina barn göra vissa misstag och förhoppningsvis lär de sig av dessa.

Tack Novia72 :)

Jag VET att det inte är så himla lätt att flytta till ett nytt land. Herregud, jag vet inte själv om jag skulle klara det, så jag tycker att hon är stark som har tagit det steget. Men... när jag ser att den jag bryr mig om mår så dåligt är det väl självklart att mina systerkänslor väcks? Det har gått fyra år! För mig handlar detta inte om att flytta dittan eller dattan, utan om att bestämma sig. Velandet drabbar inte bara en själv, utan också ens partner.  

Suck. Optimia, jag är ingen besserwisser som lägger näsan i andras privatliv, jag är en syster som älskar min bror därav mitt behov av att snacka om det här. Jag har tankar, känslor, åsikter som behöver ventileras (jag har inte varit en hackkyckling på brorsan. Men jag har frågat honom varför det har blivit så här, och han har förklarat). Jag har vänt mig hit för att jag behöver råd av er andra, så att jag vet hur jag ska hantera det här, vad jag ska göra/inte göra. Det kanske låter självklart för er, men jag känner mig just nu vilsen i denna pannkaka.

Jag förstår inte hur ni kan be om råd över en sådan sak på ett forum, ingen här känner till all fakta och det blir en massa spekulationer vilket bara skapar en massa problem och bygger upp ännu mer fördomar mot din brors/sons fästmö och förvirring för er.

Jag måste bara säga en sak om det här med att familjen lägger sig i för mycket. Min fästmans familj tycker inte om mig och det har gått så långt att min fästman träffar dem utan mig och de kom aldrig på vår förlovning och lär inte komma på vårt bröllop heller. De har aldrig kommit med en riktig förklaring på varför de ogillar mig och ju mer tiden har passerat har de lagt sig i vårt förhållande och inte respekterat mig eller min fästman för sitt val att vara med mig. Det tragiska är att de tror att de kan komma emellan oss, de beter sig illa mot mig för att få mig att få nog så jag går min väg, men tanken har aldrig slagit dem att min fästman deras son/bror kanske får nog av dem och går sin väg, vilket är på väg att hända. Förr var han och hälsade på sin familj nästan varje dag för han jobbar väldigt nära dem, men nu träffar han dem bara ett par gånger om året. De tror att de kan få mig att lida men det är han som lider!!

Som en vuxen människa har man rätt att fatta sina egna beslut utan att andra lägger sig i, jag förstår att man som familj vill skydda varandra men då måste man verkligen ha något konkret att komma med.

Så här blir det bara jobbigt för din bror/son och om det nu finns en god föklaring på varför hans fästmö är som hon är, då har ni sågat henne helt i onödan och under tiden kanske lyckats förstöra er relation.

Det kan finnas som många anledningar till varför hon inte vill gifta sig just nu och inte tar jobb som erbjuds.

Att flytta till ett helt nytt land och lära sig svenska på universitetsnivå på 4 år är ingen liten sak att uppnå, tro mig det är inte många som skulle klara det. Om hon verkligen ville utnyttja tror ni verkligen hon skulle slita så hårt för att lära sig så mycket på så kort tid? Hon har offrat en hel del genom att flytta till sverige, hon har gett upp sitt gamla liv och börjat om helt från början för kärlekens skull. Din bror/son är ju själv inte villig att offra en sådan sak för hennes skull, men bara för att hon inte vill gifta sig nu eller ta ett jobb som hon inte trivs med ska hon då kallas för lyckosökerska?  Det är så lätt för er att tycka till men ni har ingen aning om hur det är att vara i hennes skor, hon har redan offrat så mycket för hans skull, flyttat till ett land som hon inte trivs i, lämnat hela sitt liv bakom sig och nu tycker ni att hon måste ta vilket jobb som än erbjuds henne för att hon MÅSTE bidra, kan hon inte få ha något som hon vill? Att flytta hit är väl en hel del att bidra med, måste allt handla om pengar?

Att hon vill bidra ekonomiskt inför bröllopet innebär inte att hon måste ta ett jobb som hon vantrivs med, framförallt inte när hon redan mår dåligt, varför måste det vara så bråttom att gifta sig?

Tycker även att det är dålig stil att vara sarkastisk över hennes resande till hemlandet, så du menar att hon borde strunta i att träffa sin familj för att bidra ekonomiskt med dem pengarna istället? Tänk även på att hennes kultur och hennes familje traditioner kanske sätter press på henne angående jobb och bröllop. Men det kan även vara så enkelt som att hon är riktigt deprimerad....

Ni kanske ska ta detta med henne personligen på ett vänligt och välmenande sätt för ingen annan än hon kan ge er de svar ni söker.

Men för er egen skull, för er bror/sons skull och hans fästman, dra inga snabba slutsatser och var inte fientliga det kommer bara sluta illa för alla inblandade.

Lycka till!!

Kära SAAK!  Jag tror att vem som helst får vända sig till denna sida md sina problem och funderingar så länge man´inte hänger ut någon med namn eller är oförskämd.

Jag har försökt  att ptata med henne i lugn o ro,utan anklagelser erbjudit stöd och vänskap men det gick inte.Man kan inte alltid lägga locket på.
Jag tycker emellertid inte alls synd om henne, men det viktiga här för mig är att min son mår bra och det gör han inte. Att säga upp kontakten med sin familj verkar både omoget och dramatiskt. Jag tror inte att förhållandet håller i längden och är så tacksam att det inte finns barn med i bilden. Det vore verkligen katastof
Tråkigt att din fästmans familj beter sig illa mot dig. Hur beter du dig mot dem?

Jag tycker SAAK har många poänger i sitt inlägg.

Det är oerhört vanskligt att ge råd över nätet i denna situation. Vi som läser här vet kanske 10 % av hur hela situationen är, och då enbart den sida ni "ser". Hur brodern/sonen eller fästmön upplever situationen har vi ingen aning om.

Om ni verkligen vill ha hjälp, vänd er till en professionell familjeterapeut som kan hjälpa er reda ut alltihopa och som kan bilda sig en helhetsuppfattning.

Det behöver inte alls vara omoget eller dramatiskt att säga upp kontakten med familjen, visar de tydligt att de inte accepterar ens partner är det inte så lätt att hålla kontakten med "lilla mamma som bara vill väl, och som gärna utmålar sig själv till offer".
Man ska aldrig gå in i en sån här konflikt och tro att man kan "vinna tillbaka" sin bror/son om inte han SJÄLV VILL det. Om han föredrar sin fästmös sällskap så finns det inte mycket ni kan göra.

Om jag var ni skulle jag ta det lilla lugna ett tag, inte vara för "på" någon av dem, och inte hålla på och snacka en massa skit om att hon ska vara tacksam över att ha fått lämna hela sitt kontaktnät och flytta till ett land med fungerande infrastruktur (sic!).

Var som vanligt; bjud hem dem på fika någon gång i månaden och var neutrala.

Hennes problem är hennes, och vill hon inte prata med ER om dem, så får ni finna er i det. Deras relationsproblem är inte heller era problem, så låt dem reda ut sina problem själva. Vill de "lägga locket på" och inte prata med er, så kan ni inte göra något åt det. Tjata inte, för det blir inte bättre av det.

Jag skulle aldrig gå med på att prata med min svärmor om mina och sambons [förvisso små] problem; vi sköter våra egna problem och så får svärmor sköta sitt.

Jag menade bara att ni kanske får så många olika åsikter här på sidan att ni blir förvirrade och det kanske bara gör saken värre.
Det var synd att du inte kunde nå ut till henne och det är bra att du har försökt tycker jag, för personligen anser jag att om man gör allt i sin makt och det ändå inte funkar då vet man om inte annat i sitt eget hjärta att man gav allt och inte hade kunnat göra något mer.

Jag anser absolut inte att man ska bryta kontakten med sina nära o kära bara så där, men att vara en familj det är inte bara en titel, att vara en mamma, en pappa en syster eller en bror, man måste även bete sig som en och leva upp till sin roll. Vad gäller min fästmans familj så bestämde dem sig för att dem inte gillar mig innan dem hade träffat mig, jag var inte välkommen att träffa dem de 2 första åren jag och min fästman var tillsammans, hur kan man ogilla någon man aldrig träffat? Efter två år fick jag tillslut följa med honom hem till hans föräldrar, jag var jätte trevlig mot dem jag kramade och pussade hans mamma och syster och skakade hand med hans pappa, jag hade med mig blommor och chocklad och det enda jag fick tillbaka var att jag blev totalt ignorerad hela kvällen, systerns pojkvän däremot som alltid varit välkommen blev behandlad som en prins mittfraför ögonen på mig och jag var som lkuft för dem. Därefter har det fortsatt så i 1,5 år varje gång vi har träffat hans familj, de ignorerar mig, hälsar inte på mig, pratar inte med mig och hans mamma eller pappa håller fram kakfatet för de övriga gästerna så lägger dem ner den när dem kommer fram till mig och så vidare. Jag har däremot bara suttit med ett leende och varit väluppfostrad och trevlig. Det är därför de aldrig kunnat kritisera mig eller komma med någon anledning till varför de ogillar mig.

För ett par veckor sedan fick min fästman och jag nog och bestämde tillsammans att det är bäst att han träffar dem utan mig. Men min fästman mår jätte dåligt och jag förstår inte hur man kan göra så här mot sitt eget kött och blod. Inte nog med att de inte kom på vår förlovning de har inte nämnt ett ord om det efter, och samma sak gäller vårt bröllop. Jag har aldrig sagt till min fästman att vända sin familj ryggen, det är något han själv får avgöra, jag har till och med kämpat med motsatsen. När vi skulle gå ut med att vi ska gifta oss ville han inte säga något till sin familj, han ville inte ens bjuda dem för han menade att dem skiter i honom så varför ska han bjuda dem. Men jag övertalade honom att han måste göra det för annars kommer han kanske ångra sig i framtiden och undra om dem kanske hade skärpt sig tillslut och kommit på bröllopet men om han bjuder dem och de inte kommer då vet han att det var deras val att vända honom ryggen och dem får då leva med detta beslut och allt vad det innebär, dessutom kan människor förändras och om dem gör det och inte är bjuda så kanske de säger att VI var dem som inte ville osv......

Men som du sa tidigare att man kan inte hålla locket på hur länge som helst men fram till vårt bröllop har dem haft över 4 år på sig att antigen skärpa sig eller åtminstone komma med en vettig förklaring till deras ogillande och sker inte detta vet jag att min fästman inte kommer vilja ha kontakt med dem mer.

Jag hoppas att det löser sig för er, och jag tror att om er sons fästmö inte är något att ha kommer han att inse detta för eller senare själv, det kanske bara tar lite längre tid för honom då han ser med hjärtat.

Om två månader kommer jag att flytta till ett annat land. Jag kommer att flytta för kärlekens skull. Jag kommer att få börja om helt, lära mig ett nytt språk och leva i en helt ny kultur. Detta land ligger inom EU och den enda anledningen till att jag flyttar är att jag kan åka hem! För ett halvår sedan skulle jag absolut inte ha kunnat tänka mig detta! Detta sa jag även till min sambo som blev jätteledsen. Han mådde dålig över detta och fick panik i vårt förhållande. Han kände sig fängslad i Sverige. Det var bara för min skull han var här. Han har bott i Sverige i tre år, kan prata flytande svenska och har ett bra jobb. Men han trivdes ändå inte. Nu är det min tur att göra ett försök för hans skull. Tillsammans har vi kommit överens om att prova bo i det andra landet i minst 12 månader. Trivs inte jag flyttar vi tillbaka.

Ett giftemål är en stor sak. Min sambo hade aldrig kunna tänka sig att gifta sig med mig för sex månader sedan. Att gifta sig med mig betydde då att han var fast i sverige. Alla är vi olika men för min sambo ställde det till mycket problem av den enkla anledningen att jag aldrig skulle kunna tänka mig flytta till ett annat land. När jag väl kommit över rädslan att lämna sverige lossnade mycket för oss. För mig är beslutet att flytta till ett annat land det största beslutet jag någonsin har tagit och förmodligen någonsin kommer att ta. För vart vi än bor i världen kommer någon av oss att ha ett långt avstånd till sin familj och vänner och för den personen kan det bli jobbigt.

Det jag menar är att hon inners inne kanske är rädd för framtiden. Min sambo blev rädd då han insåg att ett liv med mig betyder ett livslångt liv i Sverige. Och jag får panik då jag tänker på tanken att aldrig komma tillbaka. Det kan vara värt att tänka på. Att flytta till ett annat land är ett stort steg och fyra år är inte alltid en lång tid.

Själv hade jag en svärmor som inte accepterade mig alls vilket var svårt för min man också.jag svor på att aldrig bli likadan!! Därför vill jag inte riva upp himmel o jord utan tror att det löser sig själv så småningom har försökt få henne känna sig välkommen och trygg .Det ÄR svårt att se att hon inte betalar nåt utan låter honom stå för allting hyra mat resor osv och att hon har ett eget sparande vilket inte sonen har
Men visst, jag har faktiskt inte med det att göra. Jag kan tycka att är han så dum så får han stå sitt kast.Nu tänker jag lämna hela denna tragiska historia åt sitt öde. Jag kan ändå inte göra nåt bra åt den.
Tack för mig i dena fråga!

till saak! Måste säga att hans familj beter sig mer aä lovligt oförskämt mot ffa dig Så har GÖR MAN INTE! VARFÖR?? Jag skulle aldrig finna mig i att bli så förnedrad! Detta är långt över gränsen för hur man beter sig. Det är ju mobbing!

Det är nog den bästa taktiken. Låt dina vuxna barn klara av sina egna liv. Du ska givetvis finnas "i bakgrunden" när de behöver dig, men annars är det nog bäst att låta dem vara.
Om inte annat så kommer ju din son att lära sig några hälsosamma läxor med tiden.

SAAK: Jisses. Håller med mamma56, det är ju mobbing! Har du försökt ta ett samtal med svärmor? Typ "jag skulle vilja prata med dig, kan vi sitta ner en stund?".
Att bli så utfryst måste vara bland det värsta man kan vara med om. Hoppas att det löser sig för er!

Optimia skrev 2010-11-23 12:59:34 följande:

Ni kanske har helt fel "taktik". Mamma, att du försökt prata med tjejen verkar inte ha gett något resultat, men jag har inte riktigt kläm på vilken relation du som är syster har till tjejen (orkar inte läsa igenom alla inlägg igen :P)

Skulle du kunna bjuda ut henne på en tjejfika? Prata lite med henne, utan någon anklagan, och höra lite hur hon tänker sig sin framtid, om de pratat om att flytta till hennes hemland etc?

Tärna 2011 och Mamma56 det är verkligen mobbning och det värsta jag varit med om, faktiskt det värsta någon i mitt liv någonsin hört eller sett. Min mamma har vid flera tillfällen velat kontakta hans mamma för att hon tror att det kanske är lättare mammor emellan, t ex om jag skulle prata med henne och hon skulle komma med argument som "du har inga barn, du är ingen mamma, du förstår inte" kommer jag inte kunna säga nåt, men min mamma kan då även hon är en mamma osv. Men eftersom dem aldrig har träffats och hans familj inte ens vill veta av mig har det inte känts så bra. Det hände lite saker för ett tag sedan som blev droppen för mig och just mitt i allt det där skulle hans föräldrar, hans kusin och hennes man komma hem till oss (en söndag kväll) måste tillägga att jag då va nyoperarad från en ganska allvarlig operation, var i princip sängliggande och min fästman var tvungen att sköta allt här hemma, handla, laga mat osv. Den kvällen när hans familj ska komma hit så har dem innan varit på ikea (min fästman körde dit dem och kom sedan hem) och när dem är klara ringer dem min fästman och säger åt han att komma dit och hämta dem, vilket han gör. På vägen från ikea ringer han mig och säger att dem alla ska hem till hans föräldrar och äta middag och säger att han kan komma och hämta mig också, men jag hade redan förklarat för honom efter de senaste "mobbnings incidenterna" att jag inte vill gå hem till hans föräldrar mer. Då säger han att dem bara ska äta och sedan komma hem till oss ca 20:00. Jag hade inte ätit på hela dagen och inget av det jag kunde äta efter min operation fanns i princip hemma så han skulle handla påvägen innan de skulle komma. Klockan 23:15 dyker dem upp istället för 20:00 (på en södag och detta för att hans föräldrar helt plötsligt absolut skulle skypa med några släktingar i usa). Jag var flyförbannad och ville bara ställa till med en stor scen när dem kom, men för att hindra mig själv från att göra detta ringde jag upp min mamma så fort jag såg genom fönstret att de var på väg upp. När de kom in pratade jag min mamma i telefon och nickade som ett hej mot hans familj. Detta har nu skapat ett helvete likt ingen har skådat. Att dem har mobbat mig i flera år verkar dem ha glömt, men att jag inte la på luren och hälsade på dem propert att den största mänskliga synden enligt dem.

Det jag ville komma fram till är att efter detta mådde jag så dåligt för min fästmans skull som lider oehört mycket på grund av allt detta och innan har hans mamma inte rakt ut sagt till honom att jag inte duger och att hon inte vill veta av mig men efter detta sa hon det rakt ut till honom. Så jag frågade min fästman vad vill du att jag ska göra, vill du att jag ska be om ursäkt för det som hände och då säger han att NEJ absolut inte det kommer bara bli värre för då kommer min mamma tro att du är falsk och försöker vinna över henne på din sida. Så med andra ord verkar det helt meningslöst att prata med henne.

Det enda jag hoppas på nu är att hans familj skärper sig för hans skull och respekterar mig för att de älskar sin son/bror och inte vill förlora honom. De behöver inte tycka om mig eller ha en nära relation med mig det räcker om de visar mig respekt, men men vi får se vad om händer.