I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Tack ska du ha, från A till Ö så att säga.

Just att jag vet OM att det kommer att komma bakslag, gör på sätt och vis att jag liksom kräver av mig själv att jag borde kunna stoppa dem. Precis som jag fattar en massa annat som leder till att jag kräver väldigt mycket av mig själv. Som om jag skulle kunnat hindra den här sorgen bara för att jag visste om att den skulle komma.

Men det är ju en sak att rent förståndsmässigt ha insikt och kunskap om vad en sorgeprocess är, eller vad en depression innebär, och en helt annan att faktiskt vara i det ena eller det andra. Eller båda.
Idag sa min kurator att

"Du skulle förmodligen vara lite mindre stressad och ha väsentligt lägre press på dig själv om du bara vore lite lagom korkad, så där som folk i allmänhet är. Det kan vara tungt att äga sådan insikt, förmåga att se olika perspektiv och ha så mycket kloka själsförmögenheter som du har. Jag har nästan aldrig träffat någon så träffsäker som du. Du skulle göra ett kanonjobb i min stol om du inte satt i din. Det du missar är att du aldrig på riktigt låter dig själv vara liten och hjälplös och låta någon annan hjälpa dig. Du måste inte bära allting,orka allting och klara precis allting. "

Om det är någon som gissar att jag började gråta och bet mig själv ganska hårt i läppen då, så gissar ni rätt.

"Och apropå lösningsorientering så kan man inte alltid lösa allting, ibland måste man vara där man är och vänta lite, du försöker ju hitta lösningar på precis alltig hela tiden, men det du upplever nu är ju en sådan sak man inte kan göra något åt".

"Jamen jag klarar ju inte ens banala samtal om vilka namn  som är fina utan att skrika av sorg inombords"

"men herregud, det är väl ett jättekänsligt ämne! Att sitta och veta namn man vill ge men inte ha någon att ge dem - jag skulle storböla om jag vore du!"

Det är kanske rätt bra att jag sökte hjälp där i början av december...

Proverna kan ta uppåt två veckor att få svar på. Så nu får jag leva i ovisshet om huruvida en del-eller allt, eller något alls- av hur statusen på mitt mående är, beror på sköldkörteln och ifall jag kanske har struma eller vad det är.
-eller om jag bara är uppfuckad i skallen och ska ha medicin så serotoninet kommer på rätt nivå.
Under tiden tar jag de promenader jag pallar, och kommer ångesten så får jag helt enkelt uthärda den och bestämma att jag vet att den går över och att det inte är den som är jag. Det är otäckt och skrämmande och fruktansvärt, men man dör inte av det-ens de gånger man känner att man inte kan andas.

Jag är väldigt glad för er och era omtankar, så ni vet.

Fru Sy, gråt du, det hjälper.Då kommer en massa frustration ut och så kan du klara ett tag till sedan. Jag vet att du är en pysselmaja av stora mått och att allt det där därför är jätteviktigt för dig.
För dig-precis som för mig, eller heloise eller så många andra, så blev det inte som du tänkt dig. Jag hade fullblodsångest hela min graviditet och sörjer än idag hur blåst jag blev på glädjen. Psykakuten ingick liksom inte i mina drömmar om att vara med barn. Heloise-ja det vet du ju...det går att räkna vidare i evighet. Helt enkelt tror jag sällan man får det där man inbillat sig. Att bära fram ett liv är något helt annat. Det är ingenting alls som när man lekte dockskåp-fast det vet du ju.

Hur som helst så skiter ens bebisar fullständigt i hur man mår, så man kan lika gärna lipa allt man orkar, bryta fullständigt ihop, och sedan konstatera att "jaja, bara den lever så".
IHar man tur så fattar ens man ett uns av eländet och bistår med en kram eller två.

Här har du en från mig med: #== ==#
Härda uuuuuut gumman! Du gör det BRA!!! Orvar struntar i kläder bara han får vara med dig!

Kolla bilderna på två av de annonser som just nu ligger ute med Malteservalpar! ÄR de inte för gulliga? Min son säger "åååååh mamma, jag kan nästan inte se dem-det är SMÄRTSAMT!"

Den bor i Piteå och ska flytta dagen innan min sons födelsedag... VARFÖR är det så jäkla många mil härifrån till Piteå!!!

Villemoa, jag håller med, jag tycker också de är snäppet sötare än Bichon och de andra som påminner lite. Jag hade en kompis på mitt förra jobb som var en sådan. han är den jag saknar mest och sedan jag träffade honom så har jag planerat att en dah ska jag skaffa mig en. (Lägg märke till "skaffa" det kan man nämligen med en hund, till skillnad från barn) Sonen är lovad att vi ska göra det till sommaren men nu dök ju de här upp och ja...jag vet inte...

-Bruttan, får vi komma till dig i Påsk även om vi skulle ha en sådan här parvel?
Ni är allergiska va?  Den här rasen klarar visst många iofs, och den fäller ingenting, men det hjälper ju inte ifall ni blir dödssjuka.

Ja tänk om det är det jag har! Inte konstigt om jag tycker jag svullnat upp då! Och vilken tur isåfall att jag inte redan käkar antidepp, utan det uppdagas vad det istället ska vara för medicin!

Det där med Piteå är ett problem. Det går inte nu, det är ju tok-långt, så oavsett ressätt så blir det dyrt. Och vi ska ju uppåt i påsk, plus att jag ska till Sthlm första helgen i april.
Men en kull som är till salu finns i Halmstad...dit är det inte lika långt jööh.

Kolla det lilla videoklippet då!

http://www.amynatas.se/ 

*skutt skutt*

Igår var jag och min son med om något väldigt skräckfyllt. Jag skrev ju innan vi åkte till träningen att "vore det inte match imorgon skulle jag stannat hemma". Vi fick verkligen ångra attt vi inte gjorde det. Det syntes inte riktigt här inne i byn HUR illa det var ute igår. Och medan vi åkte tilltog stormen och snöyran så vi snart inte såg vart vägen var. det var fruktansvärt. När alla andra kryper fram de också, så inser man att det är illa.
Nåväl, vi tog det mycket försiktigt och fortsatte framåt-helt enkelt för att det inte finns någonstans att vända längs den vägen. Dessutom hade vi ju husets far i Oskarshamn och han skulle hämtas upp efter träningen.

När vi gav oss i väg från Mönsterås för att hämta honom en timme senare var det total katastrof! Jag har aldrig befunnit mig ute i något liknande, och då är jag ändå uppvuxen i Jämtland. I perioder stod vi helt still mitt på E22:an med varningsblinkersen på och bara bad till Gud att vi skulle överleva och inte bli tagna bakifrån av någon långtradare.
Man såg i stormbyarna absolut i n g e n t i n g. Bara en vit vägg. Det gick inte att köra åt sidan, för ingen sida fanns och man såg inte ens reflexpinnarna på vägen. Jag har sällan varit så rädd. Jag körde helt enkelt sakta sakta och så nära mitträcket jag vågade, för där visste jag ju att det fanns väg och inte dike åtminstone. Hellre buckla än dike typ.
Folk körde med alla lysen som fanns och man bländades inte av att möta helljus-för de syntes knappt. Jag som alltid brukar säga "vad ska folk UT för", hade inte alls koll på vad väder vi hade att vänta den här gången. Det gick så jädra snabbt från uppehåll till full storm.

När vi väl kom fram till sambons jobb skakade jag i hela kroppen och bara grät. Skaket satt i resten av kvällen och jag tror att hamburgaren jag åt förbrändes i rena chockbearbetningen.
Efter någon timmes väntan i stan avtog vinden och vi kunde åka hem.

Idag kan man inte fatta att det var som det var igår. Idag är det sagoväder och nu ska vi gå ut och vara i solen och glädjas över att hur jävigt livet än kan vara ibland, så lever vi iallafall.

*fortfarande en anling slak i kroppen*

Ja, varför är man inte alls förvånad?  Närmare bestämt är det egentligen i själva verket EXAKT vad jag väntat mig. Seså, hjärnkontoret, rassla på lite snabbare där uppe på mansavdelninge, så Flamman kan få leva som hon förtjänar utan krångel!