I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

*smyger förbi*

Det kan ju också vara så att vi andra har förmånen att ha dom och deras ord och därför orkar fortsätta?

Så tror jag att det är.

*smyger in från granntråden*

Jag vill så gärna säga något till Flamman men får inte till nåt vettigt.
Tänker på dig gör jag i alla fall och önskar att jag kunde göra något för dig.
Jag har ju ett par månaders "försprång" (same, same but different) så det enda jag nog kan erbjuda är att jag finns nånstans där i den bottenlösa avgrunden som öppnat sig och kanske, kanske kan jag dämpa din landning något litet bara genom att jag redan finns där? Som en liten kudde att sikta på typ?
Numer en ganska benig kudde men ändå.

*vinkar till hela granntråden och smyger ut igen*

*sätter sig tillrätta på fluffade kuddar i pösfotöljen och tackar för kakorna!*

Fjällbruttan - Så himla skönt att det 'bara' blev mjukdelsskador!!!
Konstaterar att jag inte är speciellt stabil just nu... jag grinade så jag hulkade högt innan jag ens hade läst färdigt meningen... Men det har varit några riktigt otäcka ridolycker senaste tiden så det blev nog en reflexreaktion!

Visst är det väl en ridskola de rider på?
VARFÖR i herrans namn finns det då ingen nackkrage???!!!!  (fy så fjösig den här arggubben är!)

Jag spenderar kvällen med att titta på katastroffilm på tv.
Passar mig och my bony arse utmärkt just nu

Fjällbruttan - Det låter som en mycket bra ridlärare! Och rar o omtänksam

Man kan ju inte heller gå runt och vara rädd för allt och hur man än vänder och vrider på det så tycker jag att ridningen så himla viktig på så många sätt! Framförallt för de småa ryttarna.

Yngsta började på ridskola när hon var 5 1/2 år, en av de få ridskolorna i närheten som tar emot små barn. Deras filosofi är att ju tidigare man kan börja desto bättre är det och kombinationen Små barn + Små hästar + Korta lektioner har fungerat utmärkt för oss
Ägaren är, när jag tänker efter, faktiskt sjukvårdutbildad och jobbar inom vården på dagtid så det kan ju bidra till att nakkrage är en sån självklarhet där.

Stallet där jag tog lektioner (som vuxen) under några år var välutrustat i händelse av olyckor. Jag satt i ridklubbens styrelse som sekreterare och ordföranden är barnläkare så jag misstänker att hans yrke påverkade klubbens säkerhetstänk

Åh vad jag skulle vilja börja med ridlektioner igen! Det är nog den enda motionsform jag nånsin tyckt varit riktigt kul!
Red en privatlektion på ponnyskolans stora hästar i våras, det gick sisådär...
Värkande händer resulterade i att jag kände mig alldeles för osäker och rädd att göra illa mig så jag gjorde bara hästen himla spattig

Nåvars, åter till katastroffilmen!

Håller med du jag!!

Håller med er jag

*vinkar en mittinattenvink till granntråden*

Ibland susar det förbi små bra-heter bland alla märkliga FB-inlägg.
Den här får bli mitt bidrag till en liten dialog tidigare här i tråden:

Vi kvinnor är änglar...
Tills nån förstör våra vingar...
Då flyger vi vidare på ett kvastskaft...
Ingen kan säga att vi inte är flexibla...

Puss och kram på alla starka, vackra och fanastiska ni!

*Ställer mig på kö i väntan på att äppelträdsstället för Blomkur öppnar*

Även jag har läst och tycker att dina planer är sunda
Easy does it brukar man ju säga och det kommer jag påminna om utifallatom det skulle behövas när depressionsmonstret viskar i ditt öra att det du gör inte är bra nog! 

Har djupaste respekt för din önskan att inte mecka mer med din kropp med mediciner. Det förstår jag verkligen och även jag är övertygad om hormoners påverkan på vikt och allt möjligt.
Men blir det sådär uppgivet tungt att andas under för lång tid, om det liksom "fastnar", så har åtminstone jag haft stor hjälp av antidepp (cipramil i mitt fall). Det gav mig precis tillräckligt mycket extra push så att jag orkade både gå upp på mogonen och ta på mig något annat än pyamas och morgonrock. Resten av dagen fick jag fixa själv. 

Heloise - den dikten är så otroligt vacker! Och sann! Och jag är så glad för att du mötte en bra försäkringsmännika så att Skvätten fick försäkring! För självklart ska finaste Skvättar få det och Skvättars föräldrar ska få vila tryggt i vissheten att det finns en försäkring tycker jag.

Bruttan - "Ibland är de så korkade att de tamejfan flyter på torra land"
Formidabelt uttryckt!!!
Senast i dag möttes jag av ett "Men, du har ju inte frågat" appropås pryttelleverans till jobbet som jag saknade!
Meeeeeen, varför ska jag behöva fråga om pryttel X har kommit eller ej när det står MITT förbaskade namn på kartongen? Och hur i hela fridens dar ska jag veta att jag ens behöver fråga efter någonting som borde ha ställts in i mitt rum?? 

Övervägde att trycka upp snygga toppar som det står "Jag läser inte dina tankar" på. Men återvände istället en till en tanke jag haft av och till under många år...
Jag vill gå i kloster! 
Och finns det inget kloster där man får sova till minst 9 om man vill och där det på punchveranda serveras hälsosam kost med grädde i såsen och goda grönsaker så får jag väl starta ett själv!

Det är inte utan att mina klostertankar tangerar Blommans Blommetoden!!!

Tål helt klart att tänka vidare på!

Flamman - tänker på dig. Och för min del behövs inga förklaringar. Känner mig tacksam och trygg i att dina Ivåttochtorrt-trådisar inte släpper taget om dig.

Fru Sy - Åh så härligt med nytt garn och virkning!!!! Handarbete är balsam för själen!

Nattinatt alla

Ingis - Kul att det går så bra med inskolningen! Mina töser har varit lättskolade och de har trivts bra, typ Hvidis Lilla E som inte vill åka hem när man lyckas hämta tidigare
En period med Yngsta när hon gick hos dagmamma och var äldsta barnet som var mindre lyckad men så fort det flyttades till dagis så var det ok igen.

Hvidis - tack
Och jag hoppas så du får en mycket välbehövlig sjukskrivning godkänd. Att bära mattor låter inte som något som skulle göra att du mår bättre direkt...
Har du möjlighet att sjukskriva dig den där veckan som inte behöver läkarintyg?

F-kassan är inte det mest lättbegripliga att ha att göra med. Jag har varit sjukskriven 50% sedan i början på decmber för att få vila värkande händer ett par dar mitt i veckan. Värken blev väldigt intensiv när jag fick lov att sluta med medicinen pga elaka biverkningar.
Men nu är ju då tydligen normen att man ska jobba lite varje dag och inte alls jobba lite mer vissa dagar och inte alls andra dagar så då stötte det på patrull. Jag ska bli uppringd av en handläggare så får vi väl se vad som händer men jag börjar stålsätta mig för att jag helt plötsligt fick betydligt mindre inkomst än jag hade trott... Får väl vara tacksam för att jag inte är helttidssjukskriven och riskera att bli helt utan inkomst

dfk - fy för att ha det så på jobbet
Det kostar så förtvivlat mycket energi och man mår så himla dåligt av att  ha en sån situation på jobbet. Been there, done that och pröjsade med en praktfull utmattningsdepression. Inte alls värt det om du frågar mig...
Tycker att det är en god idé att ringa facket även om jag helt och fullt inser att det inte är så lätt som det låter!

Har du någon möjlighet att lämna arbetsplatsen?
Ibland (ganska ofta) är det den bästa lösningen för en själv och inget jobb är värt priset av ens egna hälsa...
Dåliga chefer är det tyvärr rätt gott om och det sorgliga är att de oftast förblir just dåliga chefer!

Stå på dig och framförallt, var rädd om dig!

*Vinkar till Lanovia och alla andra*

Nu får jag bestämt rodna lite för jag har helt enkelt inte tänkt på att presentera mig här!

Har ju mest smygit i kulisserna förut och ber om ursäkt för min oartighet när jag nu klev ur kulissen! Självklart ska jag ju presentera mig!

Jag är lite över 40 år gammal, ursprungligen från huvudstaden men efter en mindre turne hamnade jag i en by i mälardalsregionen.
Utbildad djurvårdare utanför animalieproduktionen från början och arbetar idag, efter en inte speciellt krokig men ganska lång resa, med bl.a kartdatabas och annat smått & gott. Är anställd av Svenska kyrkan och arbetar inom kyrkogårds- och begravningsverksamhet.

Fram till jag fick värk i handleder och händer för dryga året sedan var mina passioner hantverk, (mest mjuka men har fipplat lite med näver också. Symaskinen och jag har däremot aldrig tyckt om varandra)  trädgård och skogen (med fokus på sån't man kan stoppa i burkar och frys).
Nu är jag mest vilsen passionsmässigt sett och saknar något otroligt mycket mycket det vilsamma och kreativa i livet.

Jag har 2 döttrar, den Äldsta har nyss fyllt 19 och den Yngsta fyller snart 9. Älskar dom högre än livet självt men tycker inte alltid om dom

I höstas gifte jag mig med min sambo sedan mer än 20 år och 4 november kollapsade mitt liv, det liv som jag trodde att jag hade.

Så just nu är jag ganska trasig, ordentligt förvirrad och ohyggligt sårad och arg.

Låter sunt och stabilt va?

Det jag fastnade för både i den här tråden och i min "stamtråd" är känslan av genuin omtanke och uppriktighet. Och alla er fantastiska kvinnor, självklart inte förglömma mannen i den här tråden, som jag får äran att möta.

Vet inte om det är relevant i den här tråden men jag har skostorlek 38 (39 i gummistövlar och av nån anledning 37 i pumps) och jag älskar all slags choklad som är ljusare än 40% - den mörka chokladen ger mig prompt stygga migränanfall. Samma lika gäller rödvin, lagrad ost och fransk löksoppa... Men det kan jag glatt leva utan

Nu ska jag sopa ihop spillrorna av mig efter den här kvällen och hälla dom i ett hörn i sällskap med en god bok.