Brudöverlämning - en sansad tråd om ett problem

I Sverige är det tradition att brudparet går fram tillsammans, som en symbol för att kvinnan själv väljer sin man och mannen själv väljer sin kvinna och att de frivilligt och jämställda vandrar till vigseln.

så står det på svenska kyrkans hemsida, tänkte bara om ni verkligen tänkt igenom symboliken i att bli överlämningen,

personligen tänkte jag bli överlämnad men efter jag läste det där kände jag att själa symboliken i att gå tillsammans var så fin.

kolla på kyrkans hemsida så står det mer om sybolik :)

TS är mycket väl medveten om principe, symbolikenn osv. när et gäller brudöverlämning, det är inte det tråden här handlar om, utan hur ett problem ska lösas när man tycker olika.

En lösning kan ju vara att du väntar där framme men att hon går in själv.. Ibland känns det som att man väljer ett överlämnande istället för att gå in tillsammans för att det ska bli lite överraskning för brudgummen att se sin brud. Då kan ju detta vara lämpligt. 

Men jag tror också att ni måste kompromissa. Visst det kan kännas elakt av dig att vägra pga av att det är ert bröllop men det är ju lika elakt att propsa på att ha överlämning. 

Vill din sambo ledas fram för sin pappas skull eller för sin egen skull?

Jag tycker att ser bättre ut att ni kommer från olka håll (med eller utan förälder) än att du ska stå och vänta. Jag tror det uppfattas finast av gästerna. Tror det skulle se lite konstigt ut att en brud står och väntar liksom. Även om man är emot brudöverlämning (vilket jag också är) så brukar det ju vara män som står och väntar...

Jag och min blivande har tänkt att gå in tillsammans, som för att säga att det här har vi valt tillsammans av egen fri vilja oavsett vad alla andra tycker och tänker så är det något vi väljer själva. Ingen överlämning alls! :) Det behövs inte tycker jag.. Det enda som är tråkigt med det är att det inte blir en lika stor överraskning för min bm.. menar klänning och hela rasket. Överlämning tycker jag personligen är lite omodernt, även om det är en fin gest.

När jag var liten drömde jag om det, nu när jag är äldre finner jag att jag har blivit otroligt självständig och det är även min blivande så.. det kändes helt konstigt att jag skulle gå in med min far och sedan bli överlämnad. Men, tycker hon om den traditionen... är det inte upp till henne på sätt och vis. Menar, även om du inte gillar den så är det ju hon som blir överlämnad till dig inte tvärtom och om hon känner att det känns bra så kanske inte det borde vara en sådan sak att gräla om. Problematiken ligger i om jag förstår det hela för vem är det detta görs? är det för henne eller för att hon gör det för sin far eller någon annan. Är det verkligen något som ska få färga eran dag negativt. Det finns så mycket annat som är värd sådan energi. Välj era strider. Vad alla andra tycker har inte med saken att göra, tycker jag i varje fall.

Vet inte vad folk har skrivit här innan eller om det går att göra praktiskt, men skulle ni inte kunna gå fram tillsammans allihopa? Om hon nu gärna vill gå fram med sin pappa och du inte vill vänta där framme för symboliken, så skulle ni kunna gå brevid varandra med respektive förälder på armen på er andra sida. Så kan ni ta varandras hand när ni kommer fram, som mini-överlämning typ. Det enda kompromissandet jag kom på, men det kanske också känns konstigt att gå fram så. Men men, ett förslag i alla fall. Hoppas det fixar sig!

Något jag har lärt mig med tiden är att vi alla är olika även i ett förhållande. Vi hanterar olika situationer på olika sätt. När min sambo blev allvarligt sjuk ville jag så gärna finnas där för honom och att han skulle öppna upp sig om allt för det var vad jag skulle vilja och behöva... men han hade ett helt annat sätt att hantera den situationen på, vilket fick mig att känna mig utlämnad och utstängd. Och vi bråkade en del om detta eftersom jag så gärna ville finnas där i allt Allt ALLT om jag bara kunde få. .. Nåväl.. det ger inget att ge hela historien, men POÄNGEN jag vill komma till är att vi har olika sätt att se på saker och hantera saker på när det gäller livet, eftersom vi är olika från olika uppväxter och ibland är en del av att leva TILLSAMMANS att kunna acceptera dess olikheter och bara älska den man vill leva med .. och då hela den personen .. För är detta en egenskap som man kan leva med resten av livet eller är det en egenskap som du inte kommer att kunna leva med? Då är det ju en väldigt allvarlig fråga för dig själv eller hur? Oftast är det ju inte så TACK OCH LOV!!! Att kunna acceptera sin älskades olikheter från en själv är värdigt och en del av ett äktenskap oavsett om äktenskapet står i print eller i hjärtat.

Vad gäller feminism. Jag anser att feminism och jämstäldhet gå hand i hand... Men också en förståelse för att män och kvinnor pga olika förhållanden, sätt att fostras under årtionden samt fysiska olikheter alltid kommer att vara något olika... Det är inget fel med att vara olika och vilja olika saker. Att hålla fast för hårt vid något kan ibland ställa till mer bekymmer än vad det är värt.

Jag skrev ju att han vill inte och jag funderar på att gå in själv eftersom jag inte vill tvinga honom till någonting. Jag ringde håromdagen till min pappa och sa till honom att jag skulle gå fram själv eftersom det inte blir samma sak om inte han vill gå fram med mig. Det skulle förstöra hela upplevelsen för mig och för honom.

Orsaken är att jag vill se honom stå där framme och att vi ska kunna läsa av varje känsla i varandras ansikte medan jag går emot honom.