Brudöverlämning - en sansad tråd om ett problem

Känns skitsvårt att svara på. 

Kommer sluta med att jag får fira ner henne från taket eller nått annat spektakulärt för att det ska bli nått bröllop :P *skämt*

Jag kan förstå att det är jobbigt att hamna i bråk om en sådan här sak, och en kompromiss kan alltid vara svår att komma fram till eftersom ni båda verkar ha starka åsikter om detta. Det bästa är ju att ändå försöka diskutera fram än lösning hur jobbigt det än kan kännas.

Själv så har jag det problemet att jag vill bli ledd fram till altaret av min pappa men han vill inte leda fram mig eftersom det inte är svensk tradition. Det jobbiga med det är att jag alltid sett det framför mig att han ska göra det och han vill inte. Min mamma och syster är på min sida och anser att han borde göra det. Jag vet att han kommer att ge vika för min vilja men det känns lite som om jag tvingar honom till det och det blir så fel då.
Jag har börjat fundera på att gå fram själv för att han ska slippa. Jag vill ju inte att hela bröllopsupplevelsen förstörs för honom.

Okej, okej jag fattar!

Seriöst: Jag tror att det bästa är om ni diskuterar detta med era familjer också. Få dom att förstå att detta är jobbigt för er så att de kan hjälpa er att lösa situationen, och förhoppningsvis hjälpa er att komma fram till vad NI vill ist. för vad dom tycker.

Hur gör ni med andra saker ni behöver kompromissa om? Hur kommer ni fram till en lösning ni båda kan leva med, menar jag?

En rätt självklar lösning vore ju t ex att var och en av er får göra på "sitt" sätt - så gjorde vi med ringar och vi har helt olika, lika eller matchande förstår jag inte alls. En annan vore att prata genom frågan helt och fullt tills ni dissekerat ner vad som eg är viktigt för er - det gjorde vi om vigseln där vi hade helt olika förväntningar och ingångvärden - men det kräver ju att man har lite diskussionsvana och inte t ex tar allt personligt utan kan resonera sakligt om varför olika saker är viktiga ("jag har alltid velat" är t ex i min värld inte viktigt eller relevant, varför man känner så strakt för något är däremot det). 

Jag håller med, det blir ett snack med familjen. Planerar att ta det i mellandagarna när vi äntligen är i Sverige igen, vill inte sitta i telefon och prata om det :)

jag har inte läst de andra svaren, så det kan tänkas att någon redan sagt detta (och att du redan svarat), men:

varför går inte du själv fram till vigselförrättaren och så kan hon få ledas och överlämnas av sin far?

du slipper gå mot dina principer vad gäller överlämning och din blivande får sin överlämning.

för vår egen del kommer det se ut så; min bm väntar framme vid altaret och jag går själv längs altargången. jag vill inte bli ledd vid armen av någon, inte ens bm, utan vill känna att det här är nåt som jag gör. jag väljer att gå till min bm, jag väljer ett liv med honom.