Hur visste ni att han/hon var den rätta?

Jag är SÅ glad för att jag träffade min blivande man, sent i livet. I mitt fall var det alltså när jag hade hunnit bli 30, och jag hade varit med om både det ena och andra av erfarenheter och motgångar.
Min pojkvän är en alldels underbar, romantisk, snäll man, som jag aldrig hade haft vett att uppskatta ordentligt när jag var 20.

Min förra kille och jag höll ihop i 5,5 år. Visserligen med många mil emellan oss, men vi träffades regelbundet, och hade LÅNGA telefonsamtal om allt varje dag. Några år i början var lite tuffa, men de sista två var verkligen fantastiska, så det kom från en klar himmel när han plötsligt en nyårsafton berättade att han ville göra slut. (Han hade äntligen träffat den rätta...)

Jag VET hur jag lätt kan hamna i depression, och bestämde mig verkligen för att ha andra saker att tänka på,. även om jag mest grät dagar och nätter i flera månader ändå.
Jag bad lite på skämt en kompis om numret till någon kille man kunde blinddejta.
Och hon kom på att en släkting dumpat sin  trevlige sambo på nyårsafton, och gav mig hans nummer.
Han och jag sms:ade några gånger men gick sen över till mejlkontakt. Och allt verkade ALLDELES bra för att vara sant. Min kompis visste egentligen inte speciellt mycket om honom, men han och jag visade oss ha samma bakgrund på många sätt. Samma intressen. Och äntligen hade jag hittat en kille utan jägarambitioner som liksom jag gillade att plocka svamp! Och som spelade musikinstrument, och sjöng i kör. Och var smart, och trevlig.
Vi var ju alldeles nydumpade och ledsna bäggetvå, men de där dagliga mejlen var dagens lilla ljusglimt, och jag vågade nästan inte träffa honom, av rädsla att förlora den mysiga (och livsuppehållande) kontakt vi hade.

Och när han väl skulle komma hem till mig för middag och frukost, med övernattning, så kom han alldeles för tidigt och ringde på. Mitt hår stod åt alla håll. Jag hade inte hunnit sminka mig, (vilket min förra kille aldrig stod ut med att se) och hade dessutom råkat få en allergisk eksemgrej över hela ena ögonlocket som gjorde det uppsvullet med jättestora äckliga fnasbitar.
Och han TYCKTE JAG VAR SÖT!
Dygnet som följde, var fyllt av skratt hela tiden. Vi hade ont i kinderna mest hela tiden.
Underbart att få vara så lycklig och glad, när man egentligen är mitt i en sorgeperiod.

Dock fick jag ett telefonsamtal på morgonen, som berättade att en kollega till mig gått och dött knall och fall.
OJ, ännu mer sorg tänkte jag. Hur skall jag göra nu? Man kan väl inte tillåta sig gå in i en relation med någon, samtidigt som man mist en kollega.
Fast det var just minnet i kollegan, som fick mig att ändå göra det.
Ärligt talat var det ju alldels för tidigt för oss bägge två att inleda något pga av våra gamla kärlekssorger. Jag hade kunnat vänta några månader till, men det vore också synd om någon annan gick och snodde denna bra karl.
Dessutom hade kollegan berättat för mig att han alltid vetat att han kunde dö ung, och därför tagit vara på livet så bra han kunnat. Skaffat en massa barn, och ägnat både familjen och alla omkring honom enormt med tid och uppskattning.
Det låter kanske JÄTTEkonstigt, men jag beslöt mig för att minnas och hylla kollegan genom att se till att det blev något mellan mig och den snälle killen. Ingen av oss visste vart det skulle leda, men vi visste att våra bakgrunder, intressen och personligheter i alla fall inte skulle sätta käppar i hjulet. Det var verkligen de bästa förutsättningarna i världen för oss två. Vilket vi inte känt till om vi bara träffats rakt upp och ned såklart. Det var skönt att ha skrivit en del till varandra innan.
(Och så var det bra att vi båda var nydumpade. Annars hade nog den ena lätt kunnat känna sig svartsjuk på den andras gamla långa förhållande, och dennes sorg.)

Men jag var fortfarande mitt i en gammal sorg, så grät det gjorde jag i hemlighet ofta i början. Men förälskelsen växta snabbt fram ändå, och ett par månader senare råkade det bli så att jag inte orkade åka hem till mig de 10 mil som var emellanåt.
Och sen var vi oskiljaktiga.
Hade han friat då, hade jag sagt ja, ja ja.
Men det var han som istället fick svara mig det två år senare.
Jag är SÅ lycklig att vi lyckades träffas!
Vi är så bra för varandra, och lyckliga tillsammans!
Och inte gör det direkt saken sämre att min släkt älskar honom de med. Liksom att hans släkt tagit emot mig öppna armar!