Jag tror du fattar rätt beslut, och jag gissar att han ser USA som en "enkel" väg ut ur ert förhållande, om man ska vara krass. Han kan enkelt leva ett dubbelliv där som du inte har någon som helst insyn i och kan testa sina vingar hur det skulle vara att vara singel eller kanske t o m träffa någon annan.

Det kanske leder till en nytändning, men jag misstänker att han känner sig redo att gå vidare men inte riktigt vet hur man gör - har man varit ihop länge så har man så mkt som är gemensamt och det blir ett stort steg att kliva av tåget. Om det är så att ni varit tillsammans sedan tonåren så är ju risken stor att ni vuxit isär, och att kanske främst han stannat för att det är det enda han vet.

Jag håller med här. Om han då dessutom är utomlands så finns det gott om tid att sörja utan att riskera att stöta på honom i mataffären, med gemensamma bekanta etc. Hon kommer ju behöva konfronteras med honom i frågor som rör deras gemensamma affärer (boende, möbler etc). Man kan inte ses hur gärna man än skulle vilja skicka det där meddelandet eller ringa ett samtal...

När åker han? Kan ni planera in en resa för dig dit, kanske 1-2 månader efter att han kommit fram (när han hunnit skaffa boende och känna sig lite hemma på jobbet) så att ni båda har en inbokad tid för "uppföljning"? Du borde ju märka då hur han behandlar dig och om det skett någon förändring åt ena eller andra hållet (eller kanske än värre, ingen förändring alls). Planera in ett riktigt snack om er framtid, och vad HAN vill med ert förhållande när han fått lite distans till allting. Jag tror det här är jättebra för er båda. Antingen så blir det bra, eller så vet du att det är dags att gå vidare.

Jag tycker du resonerar moget och klokt. Klart du inte ska kasta ut 15 års bra förhållande för en, i sammanhanget, kort tid av dåligt. Samtidigt så kanske det är något som legat och grott hos honom länge och när bollen nu väl är i rullning så är den svår att stoppa. Time will tell, men dra inte ut på det för mkt.

Fast om det varit bra i nästan 15 år, och dåligt i mindre än ett och då med stor sannolikhet (efter att det framkommit i tråden) pga sjukdom, är det inte värt då att ge det några månader och se om det blir bättre när man gör en aktiv förändring (i detta fallet en flytt som kanske bryter ett negativt tankemönster)? Är det inte det äktenskapet står för (som TS själv påpekar), i nöd OCH lust, inte bara i lust?

Självklart ska man inte stanna om det inte är bra därför att det inte är bra. Men om jag drabbades av en depression, och kanske inte insåg det själv förrän det gått en tid, då hade jag när jag väl fått insikt blivit förkrossad om mitt livs kärlek tog sitt pick och pack och drog utan att vi testat något nytt. Nu har ju TS gjort vad hon kunnat, och jag tycker nog ändå att hon ser nyktert på situationen.

De har varit ihop länge, och har gått från tonåringar till vuxna människor ihop. Det kanske inte är orealistiskt att tro att han fått en liten "ålderskris" och känner att han missat saker när han var ung, som att bo ensam, se världen etc om det är så att de kanske flyttade ihop tidigt, det vet jag inte. Om det är något han gått och funderat länge på så låser man lätt in sig i ett negativt tankemönster där inget är så bra som tanken på hur det skulle kunna ha varit.

Jag tycker du verkar ha en sund och realistisk inställning till er situation. Jag önskar dig all lycka till!