Är jag misstänksam eller är han otrogen?

Dels så förstår man inte att man mår så dåligt som man faktiskt gör. Det hela har gått så gradvis att man har vant sig.
Dels så är man så nere att man inte tycker att man förtjänar hjälp och till och med kan göra saker (omedvetet) som saboterar för en själv (allt är ju ändå kört).

Det går helt enkelt inte att se framåt, inte ens en minut. Framtiden finns liksom inte, det är bara som ett svart skynke som hänger hotfullt framför en och som man inte klarar att dra åt sidan. 

Det är faktiskt så att man saknar en viss signalsubstans i hjärnan,  man kan alltså inte rycka upp sig eller göra något för någon annans skull. Det funkar inte, hjärnan är trasig. Är man riktigt långt nere så orkar man inte ens ta livet av sig, de flesta självmord brukar ske när man börjar må lite bättre och har fått lite handlingskraft, men inte är tillräckligt frisk för att se någon framtid.

Jag fattade att jag var sjuk pga att min egen bror hade tagit sitt eget liv några år tidigare och hela familjen hade suttit och pratat igenom detta samt lovat varandra att aldrig göra samma sak utan att söka hjälp. Annars kanske inte jag heller hade förstått vad som hände med mig. Jag blev inte dålig över en natt, det tog säkert ett par år av gradvis försämring för min del.