• lillfr­eja
    Äldre 16 aug 06:39
    85482 visningar
    99 svar
    Inlägg från lillfreja Visa alla inlägg
    99
    85482

    Är jag misstänksam eller är han otrogen?

    Min man har de senaste månaderna börjat bete sig konstigt, och jag vet inte om det är för att han träffat någon annan eller om han bara är utarbetad och trött. Jag vet att det är omöjligt för er att avgöra, men jag vet inte vart jag ska vända mig. Jag blir snart tokig på att grubbla. Ok, detta är vad jag reagerat på:


    - Han säger ofta att han ska jobba över, men är okontaktbar på telefon under tiden han säger sig jobba


    - Han har ALLTID sin telefon på sig, då menar jag i handen eller på bröstet. Den verkar väldigt viktig för honom..


    - Han sms:ar eller skriver något på telefonen nån gång i timmen hela kvällarna, men kommenterar det aldrig och håller undan telefonen så det inte går att tjuvkika. När jag frågar vad han skriver svarar han undvikande. Han pillar med telefonen även när vi har gäster eller är på restaurang.


    - Han har skaffat kodlås på telefonen som går på inom några sekunder. Säger att det är säkerhet för att han lagt till sitt jobbmailkonto i telefonen


    - Han är tystlåten, otillgänglig och fåordig


    - Han har inte sagt eller på annat sätt visat att han älskar mig på  onormalt länge. När jag säger att jag älskar honom svarar han mumlande. Han tar inte initiativ till kyssar, kramar eller att hålla handen


    - Han har mycket få tjejkompisar och ingen som jag inte också är kompis med. Han jobbar nästan uteslutande med killar. 


    - För något år sedan började en tjej på hans avdelning som han pratade mycket om i början, men sedan har det blivit alldeles tyst om henne. När jag föreslår att vi ska träffas allihop svarar han undvikande och verkar inte vilja det. Jag har aldrig sett henne men hört av andra att de umgås mycket på kontoret och att hon ser bra ut. Hon är gift men klagar ofta på att hennes man jobbar mycket och de verkar inte ha så stabilt förhållande


    - När jag framfört min oro för allt detta, framförallt den nya tjejen, så säger min man att de bara är kompisar. Hans konstiga beteende för klarar han med att han är trött, grubblar över jobbet eller har nån typ av 30-årskris. Men han vill inte prata om det.


    Vad säger ni? Är det konstigt att jag blir orolig? Är jag fånig eller kan det finnas något skäl till min svartsjuka? Jag tänker på detta all min vakna tid, och det gör mig ledsen, orolig, arg och frustrerad. Behöver era råd!


    Tack!

  • Svar på tråden Är jag misstänksam eller är han otrogen?
  • lillfr­eja
    Äldre 17 aug 16:56
    #10

    Tack för era svar! Det värmer att läsa.


    Jag har för några veckor sedan gjort precis som ni föreslår - skrivit ett brev till honom. Först ville han inte läsa det utan lade undan det. Efter några dagar såg jag att kuvertet var öppnat och han hade läst det, men kommenterade det inte alls. I brevet skrev jag precis hur jag känner, vad jag är orolig för och att jag alltid finns här när han är redo att prata om vad som händer med honom. Men det fick ingen effekt.


    Jag känner mig som ett osynligt spöke i mitt eget hem, han sitter i sin egen värld medan jag klänger och klättrar, pratar och drar i honom för att han ska se och höra mig. Men han går inte att nå. Jag har haft långa samtal med min svärmor, som också hon sett förändringen och är orolig. Allra helst hade jag velat att han gick med på familjeterapi, där vi kan få hjälp att öppna oss mot varandra och komma framåt. 


    Jag känner inte igen mannen jag gifte mig med. Vissa dagar är jag bara så orolig att han inte mår bra, är stressad eller deprimerad. Andra dagar tvivlar jag på mig själv och är rädd att han kanske inte längre älskar mig för att jag blivit tråkig, vanlig eller inte är lika snygg och spännande som när vi träffades. Ännu andra dagar blir jag bara arg för att han beter sig som en barnunge. Ibland får jag för mig att han smyger med något och blir arg, ibland känns den tanken så osannolik att jag slår undan den direkt.


    Jag har försökt prata med honom, många, många gånger. Det slutar ofta med att jag babblar om hur jag känner, gråter och snyftar medan han bara tittar oförstående på mig. Som om jag kom från en annan planet eller talade ett främmande språk. Han säger bara att han har mycket att tänka på just nu. Känns så förtvivlat omöjligt och jag är den enda av oss som försöker ta ansvar för vår relation. Om jag inte hade gjort något hade vi suttit i varsin ände av soffan och inte sagt ett ord till varandra på flera dagar. Vi har varit tillsammans i 13 år och jag vill inte förlora honom.

  • lillfr­eja
    Äldre 9 sep 12:45
    #29

    Hej på er!
    Förlåt att jag inte har hört av mig, jag har helt enkelt inte orkat. Det har varit väldigt jobbigt senaste tiden och jag har inte gjort några stora framsteg med min man. Jag har tagit upp frågan många gånger, men får bara undvikande svar. Jag har provat det mesta ni nämner, konfrontation, vänliga ord, tystnad, att tala med honom tillsammans med svärmor och att låta honom vara ifred.
    En morgon, efter att han i flera dagar knappt sagt ett ord till mig, lade jag mig intill honom i sängen. Jag ville på något sätt testa om jag fick någon respons, jag visste att han var vaken. Men han rörde mig inte utan vände sig bara bort. Då tappade jag behärskningen, rusade ut i köket och storgrät. Han kom ut och var helt förvirrad, jag skrek att "du älskar ju uppenbarligen inte mig längre. Kan du inte bara erkänna vad det här handlar om så att vi båda kan gå vidare? Jag orkar inte längre kämpa när jag inte ens kan få en kram tillbaka" Man bara höll om mig och sa att jag var det bästa som fanns och att han visst älskar mig. Men någon förklaring fick jag inte. Då hände något i mig som bara gav upp och jag blev så otroligt trött på allt.
    Sedan dess har jag i princip gett upp. Inte relationen, men kampen. Jag orkar inte och kan inte lägga all min energi på detta när jag inte får något tillbaka. Min arbetshypotes är nu att om jag blir den passive så kanske han blir mer aktiv. Att jag nu testat att ligga på hårt och pressa honom under flera månader, men nu är det hans tur att ta initiativ och ansvar. Jag har föreslagit terapi men han är inte intresserad. Verkar inte se behovet.

    För att rädda mig själv och ge mig en dräglig tillvaro har jag den senaste tiden lagt allt detta åt sidan. Relationen är i någon typ av paus, där vi bor under samma tak men inte har särskilt mycket med varandra att göra. Min man får vara precis hur hemlig han vill, jobba hur sent han vill och sitta tyst så många timmar han känner för. Jag frågar inget, ringer inte och undrar när han kommer. Jag lagar och äter middag själv och anpassar mig inte efter honom. Inget mer väntande med tända ljus på att han kanske just ikväll ska komma hem i tid och ta mig med storm. Jag umgås med vänner, tränar (som jag älskar men tidigare har prioriterat ner för att ta hand om hemmet då min man inte gör det) och fokuserar på min egen lycka utan hänsyn till honom. Det kan tyckas fruktlöst och barnsligt men det är det enda jag kan göra för att inte gå under. Vi får se om han reagerar på detta, om inte så får det väl vara helt enkelt. Så snart han visar vilja på att prata eller jobba på relationen så finns jag där.
    Faktiskt så tror jag inte längre att det är otrohet det handlar om. Jag tror snarare att han går igenom någon typ av yrkesrelaterad kris. Kraven som ställs på honom är orimliga, han får sällan någon positiv feedback och han ser det som omöjligt att påverka sin situation. Han kan varken säga upp sig eller slå näven i bordet, som han ser det. Jag håller inte alls med, jag tror alltid att saker går att förändra om man vill. Men det är hans övertygelse att han är helt bakbunden och inga försök att få honom att tänka annorlunda har nått fram.

    Så jag avvaktar utan att vänta.
    Kram på er alla och stort tack för era råd

  • lillfr­eja
    Äldre 18 jul 13:59
    #54

    Hej på er!

    Nu var det snart 10 månader sedan jag skrev mitt inlägg, vet inte varför jag fick för mig att gå in i forumet och kolla just idag, men nu är jag här!
    Det har hänt en hel del men samtidigt ingenting i mitt äktenskap: Vi har fortfarande extremt lite kommunikation, han tar inte i mig, är fortfarande lika överarbetad, sur, tyst och frånvarande. Så långt är allt som sist jag skrev. Det som är nytt är att nin man har bestämt sig för att ta ett jobb i USA, och till en början ska jag inte följa med. Han tror att han behöver pröva sina vingar, komma bort från jobbet som inte uppskattar honom, "finna sig själv" och få testa det han drömt om, nämligen att få leva och arbeta i ett annat land.
    Jag trivs så himla bra med mitt jobb och mitt liv här, och känner ingen lockelse att åka till USA. Jag känner inte för att ge upp allt det för att följa med en man som dessutom tydligt visat att varken jag eller vår relation är värd att kämpa för. Så jag har bestämt mig för att han får åka själv och göra sin grej. Inser han att han inte kan leva utan mig är han välkommen att göra de förändringar som krävs och börja ta ansvar. Om han däremot fortfarande vill hålla mig ifrån sig känslomässigt och fysiskt så får vi nog tyvärr överväga skilsmässa. Samma sak gäller självklart mig, om jag känner att jag mår bättre av att leva själv och att jag inte ser skäl att lämna landet för hans skull så kommer jag inte att göra det.
    Jag resonerar så här: Vår relation är i mycket dåligt skick. Det kan i princip inte bli sämre, så all förändring borde vara till det bättre. Om det får honom att må bättre av att bo i USA en tid så är väl det bra. Om det inte löser något alls, utan han fortsätter bete sig likadant även när han är där borta så vet jag i alla fall att jag gjort vad jag kunnat, gett honom allt utrymme man kan tänka sig och gett honom tusen chanser som han inte tagit. Då förtjänar han inte och kan inte heller hantera en relation med mig. Då måste han reda ut något med sig själv. Och då förlorar han faktiskt mig, för jag accepterar inte att leva som ensamstående i ett äktenskap. Det finns ingen mening med det om det inte finns någon chans att det kommer bli bättre.

    Visst är jag fortfarande ledsen över detta. Det är oerhört sorgligt. Vi har varit tillsammans i 15 år, sedan vi var tonåringar, och jag har alltid "vetat" att vi hör ihop och ska bli gamla tillsammans. Men jag kan inte hålla fast vid den drömmen om han inte delar den.

    Reaktioner från er? Tips på hur jag kan tänka för att må ok i den här situationen?

    Kram!

  • lillfr­eja
    Äldre 19 jul 10:32
    #65

    Åh tack jag blir så glad av att läsa era kloka tankar! Vilket fint stöd ni ger mig.
    Många av er rekommenderar skilsmässa direkt, och jag kan förstå att det utifrån kan verka självklart att gå. Men jag känner så här kring det: jag har varit lycklig med denna man i nästan 15 år. Han är mannen i mitt liv, när han är sig själv. Detta beteende han haft de senaste 10 månaderna känner jag inte igen, det är som om hans kropp tagits över av aliens. Så här skulle han ALDRIG behandla mig för 2, 5 eller 10 år sedan. Jag ser det nästan som att han har drabbats av någon sjukdom eller ett tillfälligt tillstånd som gör att han inte ser vad han gör. Men jag ursäktar det inte, för han behandlar mig verkligen inte med respekt. Det enda som gör att jag tvekar är att om jag skulle lämna honom för att han är "sjuk" så går jag samtidigt miste om det liv jag kunde fått med honom som "frisk". Jag tänker att han måste komma tillbaka som sig själv snart och att då allt ska bli som förr.
    Men samtidigt vet jag att det inte finns några garantier för det. Och om han inte blivit normal på 10 månader finns inga tecken på att han nånsin kommer bli det. Och om han gud-vet-när skulle vakna upp, inse vad han håller på med och plötsligt bete sig och känna som han gjorde innan allt det här började, så kvarstår ju frågan om JAG kan förlåta det han utsatt mig för. Om vår relation inte tagit för mycket skada under den långa tid vi haft det kasst. Om jag faktiskt inte är så förbannad på honom att jag inte kan lita på och älska honom igen.

    Det är dessa tankar som snurrar i mitt huvud och som hindrar mig från att skilja mig idag och gå vidare. Hoppet att han ska komma tillbaka. Att jag lovat att älska honom i nöd och lust och att detta är "nöd" och att jag bara måste vänta tills det blir "lust" igen.

    Förstår ni mig?

  • lillfr­eja
    Äldre 19 jul 10:46
    #67

    Just det, glömde förtydliga det här med USA: Det är mitt beslut att inte åka med. Jag kände direkt när han började prata om det att "det här är hans dröm, inte min". Jag är inte intresserad av USA, det finns inget för mig där. Jag har inte behov av ett äventyr utomlands. Jag gjorde det där när vi pluggade (då han stannade i Sverige) och kände att jag fått utlopp för den dragning till att bo utomlands som jag burit på genom att vara utbytesstudent i Frankrike.
    Jag vill nu gå åt ett helt annat håll: skaffa hus, stadga mig och slå mig till ro. Jag vill inte flänga runt utan har funnit harmoni i mitt liv här, och är jättenöjd med min tillvaro. Sedan är jag lite för självständig för att bara hänga med min man utan att ha någon egen anledning att göra ett uppbrott. Jag tror inte att man blir lycklig av att vara en follower. Då skulle jag bara sitta där, arbetslös, ensam i ett nytt land och med honom arbetande dygnet runt. Med vårt förhållande i detta skick skulle jag heller inte få något stöd från honom, så nej det är otänkbart att jag skulle följa med i det här läget. Det vore emotionellt, karriärmässigt och självkänslemässigt självmord.

    Samtidigt vill jag ju vara med honom, och vill inte avfärda USA utan att testa det. Det kanske är alldeles underbart? Så vi kompromissat det så att han får åka själv först. Dels för att få göra sin egen grej, få börja från noll i ny miljö och förhoppningsvis må bättre. Och dels för att testa om detta land, stad och jobb verkligen är så bra som han utmålat det att vara. Om han inom två månader upptäcker att han vantrivs eller att gräset inte var grönare så har vi inte riskerat allt vi har utan kan enkelt vända hem.

    Vi har inga barn och ingen av oss vill heller skaffa barn varken nu eller i framtiden. Vi har dock en hund som vi båda älskar löjligt mycket och som jag vägrar lämna om jag skulle flytta. Vi äger en bostadsrätt ihop. Så det är de största praktiska sakerna som skulle behöva ordnas om vi flyttar utomlands eller skiljer oss.

  • lillfr­eja
    Äldre 19 jul 10:51
    #69
    Dejli skrev 2011-07-19 10:42:17 följande:
    När åker han? Kan ni planera in en resa för dig dit, kanske 1-2 månader efter att han kommit fram (när han hunnit skaffa boende och känna sig lite hemma på jobbet) så att ni båda har en inbokad tid för "uppföljning"? Du borde ju märka då hur han behandlar dig och om det skett någon förändring åt ena eller andra hållet (eller kanske än värre, ingen förändring alls). Planera in ett riktigt snack om er framtid, och vad HAN vill med ert förhållande när han fått lite distans till allting. Jag tror det här är jättebra för er båda. Antingen så blir det bra, eller så vet du att det är dags att gå vidare.

    Jag tycker du resonerar moget och klokt. Klart du inte ska kasta ut 15 års bra förhållande för en, i sammanhanget, kort tid av dåligt. Samtidigt så kanske det är något som legat och grott hos honom länge och när bollen nu väl är i rullning så är den svår att stoppa. Time will tell, men dra inte ut på det för mkt.
    Han åker troligen i början av oktober. Första gången vi ses efter det är troligen thanksgiving eller jul, då han antingen kommer hem eller jag och hans familj åker dit. Jag kan inte hindra hans familj att åka, så det skulle inte direkt bli egentid för oss två under det besöket. För att en sådan "uppföljning" skulle funka skulle vi behöva några veckor tillsammans där, bara vi två, för att få en känsla av hur vår relation mår.
  • lillfr­eja
    Äldre 19 jul 10:55
    #71
    bumbibjörn skrev 2011-07-19 10:47:42 följande:
    Jag förstår precis vad du menar! Jag tror de e klokt att du låter honom åka o pröva sina vingar o se om han kan bli lycklig genom att göra dessa förändringar. Detta kanske e det han behöver för att bli 'frisk' eller så e det detta han behöver för att komma på att set kanske inte e ni två. Själv får du försöka läka på egen hand och helt enkelt ta en dag i taget. Har ni pratat m varandra om framtiden? Om hur ni ska vara tillsammans när han bor i USA? Försök att prata ordentligt med varandra innan, så att ni båda vet vad ni idag önskar få ut av framtiden. All lycka till o alla styrkekramar till dig.
    Jo jag håller helt med dig om att det är viktigt att prata om framtiden och samvaron innan han åker, och jag har försökt MÅNGA gånger. Men det går inte att prata med honom. Han svarar med enstaviga ord och säger att han inte vet hur det kommer bli. Det är svårt att förklara, det är som om han fått en stroke och glömt hur man formulerar meningar. Jag försöker få honom att dela med sig av sin bild av hur han VILL att det ska bli, men han vet helt enkelt inte. Han kan inte se längre än till hur han ska få bostad och vad han ska packa i sina flyttkartonger...
  • lillfr­eja
    Äldre 19 jul 11:05
    #72

    Ja, jag har också övervägt om han har en depression. Många av symptomen stämmer. Troligen utlöst av stress relaterad till överarbetning, orimliga krav, brist på kontroll över sin situation och på toppen av det faktiskt rädslan att han håller på att förstöra sitt äktenskap utan att ha någon aning om hur han ska fixa det.

    Problemet, återigen, är att han varken lyssnar eller talar. Jag har föreslagit att han kanske inte mår bra och att hans märkliga beteende kanske beror på att han jobbar typ 8-21, och dessutom de flesta helger, samt tar endast en veckas semester och det är för att jag kräver det. Annars hade han inte tagit någon alls. Och troligen jobbat ännu senare och sovit över på jobbet. Allt detta utan att få uppskattning för sitt engagemang. Men han förstår inte alls vad jag menar när jag nämner utmattningsdepression, stress eller överarbetning. Han tycker inte att man behöver vila från jobbet, det är bara lata människor som gnäller om att vilja vara lediga. Har man ett roligt jobb finns ingen anledning att inte jobba hela tiden.

    Både jag, hans vänner och hans familj har reagerat  och försökt få honom att inse att han måste förändra sin jobbsituation. Hans lösning på det är att säga upp sig och åka till USA. På något konstigt sätt är hans sätt att bryta mönstret att helt bryta med sitt liv. Och jag kan förstå det, att det kan vara skönt att byta miljö helt och börja om på ny kula om man mår dåligt. Att det är enklare än att erkänna att man är deprimerad och söka hjälp för det.
    Problemet är bara att jag tvivlar på om en sådan här flytt löser någonting. Hans tendens att överprestera, jobba jämt, aldrig ställa krav och inte ta hand om sig själv kommer inte försvinna för att han byter land. De problemen har djupare orsaker. Men han inser inte det utan vill bara köra på utan att blicka inåt. Uppväxt i machokultur kan jag nämna...

  • lillfr­eja
    Äldre 19 jul 15:10
    #78

    Jag lyckades få honom till ETT samtal med en äktenskapsrådgivare för ungefär ett halvår sedan. Det gick han med på enbart för att jag helt enkelt bokade en tid och sa till honom att dyka upp. Då pratade han lite, lite, och det mesta jag fick reda på där var att han har dåligt samvete för att vi inte har det bra ihop och att han klandrar sig själv för det och det får honom att må ännu sämre. Han upplever dessutom press av att jag är missnöjd med relationen. Inte så konstigt. Mycket längre än så kom vi inte på ett samtal.
    Efter den träffen har han undvikit ämnet terapi som pesten. Jag har försökt få honom att svara på om det kanske kunde vara aktuellt att ta ett samtal igen, men han byter ämne som om det var livsfarlig tabu att tala om det. Tror att han upplevde det som MYCKET obehagligt och gör i princip vad som helst för att slippa gå tillbaka.

    Jag skulle så gärna vilja nå fram till honom och tala ut, men jag tror faktiskt inte att det är möjligt just nu. Jag har försökt så många gånger, men det blir ännu sämre när jag försöker prata med honom. Han känner sig anklagad, skälld på och värdelös. Han säger att jag förtjänar någon bättre och att han är en kass make. Då reagerar jag automatiskt med att övertyga honom om att han visst är underbar, när han är sig själv. Det känns som att jag kastar bensin på elden när jag tar upp ämnet. Jag tror att han är så nere, blockerad och förvirrad att han inte kan ta till sig mina ord. Det blir bara ännu en tyngd på hans axlar och han orkar inte ta itu med vad jag föreslår, än mindre ta tag i en förändring. Han måste nog, precis som Lundabrud skriver, komma upp till ytan så pass att han kan ta till sig information. Men utan insikt är det omöjligt för mig att få honom att träffa en psykolog/läkare.
    Vi får hoppas att miljöombytet och lite injektion av glädje som det nya äventyret innebär medför att han får lite distans och kan "zooma ut" och se vad som pågått. Först då kanske han ser att han inte mår/mått bra och att något gått rejält snett mellan oss.

    Tusentals tack för ert stöd, det betyder mer än ni tror!
    Kram

  • lillfr­eja
    Äldre 23 aug 11:57
    #92

    Hej på er och tack igen för att ni engagerar er i min situation!


    Jag håller med om mycket av det ni skriver. Han har nog gradvis mått allt sämre och inser det inte själv. Han var till en början frånvarande och tyst under vissa stunder på en dag, men var andra stunder precis som vanligt. Med tiden har stunderna då han är frånvarande blivit allt längre, och det senaste halvåret har inga normala stunder funnits alls. Han är enligt mig helt försvunnen bakom vad det nu är som får honom att må dåligt.


    Jag tror att han har oerhört dåligt samvete för att han förstört vår relation och för att han sårat mig. Men han kan inte tala om det eller ta det till sig fullt ut. Det gör för ont och det är mer smårta än han kan klara av nu när han redan är så under isen. Det är då lättare att fly, lämna allt och hoppas att det ska bli bättre om man får börja från noll. Det liv han har här verkar ju ändå vara kört, så det är jobbigare att styra upp och rätta till det än att åka iväg och börja om. Och om jag tänker tillbaka så tror jag att han på något märkligt sätt gör detta för att vi ska få det bättre. Bakgrunden är att jag under många år klagat på att han jobbar för mycket. Det har varit den största långtgående konflikten. Jag vill ha mer fritid tillsammans, medan han tror sig vara tvungen att prestera för att duga. Han har, istället för att dra ner på arbetstiden, jobbat allt mer, längre dagar, helger och även hemifrån. Hur mycket han än jobbar och hur bra han än levererar känner han aldrig att han duger. Han måste hela tiden överträffa sig själv. Han menar att den här arbetsplatsen förutsätter det och att det helt enkelt är så det fungerar här. För något år sedan började han därför se sig om efter ett nytt jobb, som lösningen på sin situation och mitt önskemål om att jobba mindre. Han sökning gav dock inget reslutat i staden där vi bor, ingen arbetsgivare kunde erbjuda något som var tillräckligt intressant för att han skulle byta jobb. Det ledde honom till att söka jobb i USA. Samtidigt som han alltid haft en dröm om att åka och arbeta där, och hört idel positiva berättelser från vänner som provat det. Så hans utgångspunkt kan mycket väl ha varit att ge oss ett bättre liv, men han glömde att inkludera mig! Han missade att kolla vad JAG vill, och sökte efter en "lösning" på egen hand istället för i samarbete med mig. Det är kommunikationen oss emellan som gått åt pipan.

    Detta är nog bara en del av förklaringen. Jag tror även att han har en annan kris som bottnar i att vi varit ihop så länge och gjort allt tillsammans att han gått miste om ungdomsperoden då man bor själv, provar på olika saker och upptäcker världen. Det är jag övertygad om att många människor någon gång i livet behöver göra. Så att han stänger ute mig från detta kan delvis förklaras med att han söker sin självständighet och vill göra sin egen grej utan min inblandning.

    Det som kvarstår för mig nu är att ta ett sista, ordentligt snack med honom. Om det blir en monolog från mis sida så må det vara hänt. Jag måste berätta för honom att detta är sista chansen. Om han inom tre månader inte ser någon förbättring, inte återfår någon vilja att kämpa för att vi ska bli lyckliga igen så kommer jag att lämna in en ansökan om skilsmässa. Han måste på djupet förstå att han bara har två val: antingen ta ansvar för vår relation och vilja lösa problemen TILLSAMMANS med mig, eller förlora mig. När jag sagt det kommer jag låta honom åka, och sedan bara avvakta och se vad som händer.

    Jag tar gärna emot era synpunkter och tips om detta!

    Tack för den här gången!

Svar på tråden Är jag misstänksam eller är han otrogen?
Logga in
Bli medlem