• Sebast­iána
    Äldre 16 aug 08:15
    86604 visningar
    99 svar
    Inlägg från Sebastiána Visa alla inlägg
    99
    86604

    Är jag misstänksam eller är han otrogen?

    Förstår att du är orolig. Om jag hade varit du hade jag helt enkelt frågat, kanske inte om han är otrogen, men säg det som du skriver här. Säg till honom att du tycker att han har börjat bete sig konstigt. Fråga varför han smyger med SMS, varför det inte går att nå honom när han jobbar över (det är ju viktigt, tänk om något händer och du eller någon annan måste få tag på honom) osv.

  • Sebast­iána
    Äldre 24 mar 17:24
    #49
    MrsT2011 skrev 2011-03-24 16:58:17 följande:
    Men det är ju tamefan helt otroligt!! Det sägs att man inte ska generalisera och jag tar ogärna ställning för mitt eget kön då jag vet att många, många kvinnor beter sig som skit, men på två punkter har jag genom livet mött en övervägande andel män som gör följande:

    1. Hävdar att de inte kan påverka sin situation. Främst i yrkeslivet. Om jag fick en krona för varje offerkofta jag sett i min dagar, har ändå haft hyfsat många jobb och träffat många olika människor! Männen tar inte tag i sina liv utan hävdar uppgivet att "min chef förstår mig inte", sen går de hem och super och tycker synd om sig själva. Men ställ krav eller byt jobb för helvete!

    2. Många män bestämmer sig för att skilsmässa inte är ett alternativ. Det är ju så jävla smidigt att ha två kvinnor, en för sexuell njutning och en som plockar upp efter en. Visste ni att i en förbluffande stor procent av skilsmässofallen är det kvinnan som tar initiativet till skilsmässa? Varför är det flest män som hamnar i en situation där "you don't know what you've got til it's gone"?

    Visst, jag är väl en bitch som inte förstår hur män tänker, men oavsett kön kan man ju konstatera att folk i allmänhet beter sig som skit! Varför är det så svårt för så många att göra något åt sin situation? Är det bara jag som är utrustad med flykt-instinkt? Man kämpar ett tag eftersom kamp-instinkten är starkare, vilket i många fall är bra för då gör man inget förhastat. Utan man kämpar och kämpar och tar en massa skit (från chefen i mitt fall, från partnern i många andras fall, från båda hållen i värsta fall) men till slut kommer man väl för faaaan till en punkt när man sätter sitt eget välbefinnande främst!

    Kan vi bara lova varandra det, att ge en jobbig situation en maxtid, typ ett år eller så, innan vi flyttar fokus till att gå vidare? Flytta till en ny stad, byta jobb, skilja sig, eller vad som nu kan krävas? Livet är för kort för att må dåligt i evigheters evighet... 
    Så rätt du har när jag tänker på de män jag träffat i livet!!!
  • Sebast­iána
    Äldre 24 mar 17:33
    #50
    MrsT2011 skrev 2011-03-24 16:58:17 följande:
    Men det är ju tamefan helt otroligt!! Det sägs att man inte ska generalisera och jag tar ogärna ställning för mitt eget kön då jag vet att många, många kvinnor beter sig som skit, men på två punkter har jag genom livet mött en övervägande andel män som gör följande:

    1. Hävdar att de inte kan påverka sin situation. Främst i yrkeslivet. Om jag fick en krona för varje offerkofta jag sett i min dagar, har ändå haft hyfsat många jobb och träffat många olika människor! Männen tar inte tag i sina liv utan hävdar uppgivet att "min chef förstår mig inte", sen går de hem och super och tycker synd om sig själva. Men ställ krav eller byt jobb för helvete!

    2. Många män bestämmer sig för att skilsmässa inte är ett alternativ. Det är ju så jävla smidigt att ha två kvinnor, en för sexuell njutning och en som plockar upp efter en. Visste ni att i en förbluffande stor procent av skilsmässofallen är det kvinnan som tar initiativet till skilsmässa? Varför är det flest män som hamnar i en situation där "you don't know what you've got til it's gone"?

    Visst, jag är väl en bitch som inte förstår hur män tänker, men oavsett kön kan man ju konstatera att folk i allmänhet beter sig som skit! Varför är det så svårt för så många att göra något åt sin situation? Är det bara jag som är utrustad med flykt-instinkt? Man kämpar ett tag eftersom kamp-instinkten är starkare, vilket i många fall är bra för då gör man inget förhastat. Utan man kämpar och kämpar och tar en massa skit (från chefen i mitt fall, från partnern i många andras fall, från båda hållen i värsta fall) men till slut kommer man väl för faaaan till en punkt när man sätter sitt eget välbefinnande främst!

    Kan vi bara lova varandra det, att ge en jobbig situation en maxtid, typ ett år eller så, innan vi flyttar fokus till att gå vidare? Flytta till en ny stad, byta jobb, skilja sig, eller vad som nu kan krävas? Livet är för kort för att må dåligt i evigheters evighet... 
    Jag har träffat många såna män. Min nuvarande är alltid stressad och jag får höra att det inte går att göra något åt det. Hans typ av arbete ÄR sånt och det skulle inte spela någon roll om han bytte jobb. Ett ex gick till jobbet flera gånger trots kraftig förkylning och ibland influensa för att de kunde minsann inte klara sig utan honom (istället blev de smittade, juste). En gammal killkompis var otrogen i flera år. Jag gav honom rådet att skilja sig, men det gick ju inte för det KRÄVDES av honom att ha familj, hans ställning skulle hotas om han skiljde sig och hur skulle det gå för hans fru. Ja, jag har läst att de flesta skilsmässor tas ut av kvinnor och det är ju inte så förvånande.
Svar på tråden Är jag misstänksam eller är han otrogen?
Logga in
Bli medlem