Livets toppar och dalar

Grattis till sista socmötena, Lappis. Hur länge dröjer det innan ert ärende tas upp i nämnden?

Lilla Nancy, vad skönt att hon blivit bra igen!!

Telis - har för mig att det är runt 23-25 augusti som de har nästa möte. Fast som vår soc.dam sa igår "detta är bara en bit på den långa vägen". Sen ska vi ju kontakta AC, bestämma vilket land vi ska köa i och sen blir det lång väntan och ytterligare papper som ska samlas in.

Lappis, jo det är ju tyvärr en lång bit kvar. Men jag tänker mig att det känns lite mer verkligt när man har beskedet i handen (även om det aldrig varit något tvivel om att ni skulle få det) och att man bestämmer sig för ett faktiskt land osv. Kanske blir det lite "roligare" och mer längtansfyllt? Fast samtidigt kan man ju tänka sig att väntan känns ännu längre och jobbigare ju längre tiden går och ju närmare målet man kommer.

Tänker också på Snorkissons... Undrar om Snorkis fått föda barnet än... Hoppas verkligen att de får bra hjälp och stöd, både från sjukvården och från sina nära och kära runt omkring. *tårögd igen...*

Vet inte om de gör likadant jämt, men de som jag hört talas om har fått föda vaginalt, och så brassas det på med smärtlindring på alla håll och kanter. Det är ju inte längre en fråga om att skada barnet, så de gör istället förlossningen så "lindrig" som möjligt för mamman. 

Ore, jag har hört att man ska få välja själv men att dom av olika anledningar rekommenderar vaginalt. Men det kanske skiljer sig mellan olika ställen?

Jag hoppas verkligen att Snorkfröken inte håller på och skuldbelägger sig själv. Jag tror att jag själv skulle ha lätt för att tänka att om jag hade gjort si och så istället eller om jag varit mer tacksam eller inte tänkt ditt och datt så skulle det inte ha hänt. Hoppas iallafall att dom fått en jättebra kurator, något sånt här är nog omöjligt att ta sig igenom på egen hand.

Ore, de skulle ju till förlossningen igår och föda fram barnet och "ta hand om allt det praktiska" som hon sa. Gissningsvis så är det allt runt begravning och att ta avsked och så idag.
Idag som var deras beräknade dag...

Och bara för det så har busken jag plockade rosenknoppen från igår, idag slagit ut med sin första, ljust rosavita, doftamde blomma. Jag kommer för all framtid att tänka på Snorkis barn när jag ser den där busken blomma. Jag har ju aldrig sett den i blom förut, eftersom vi kom hit på hösten.

Telis - usch ja, tänker bara på hur mycket man skuldbelägger sig själv under alla försök. Om jag inte hade ätit den där glassen så kanske eller jag borde inte ha tränat eller tänkt! eller ... så hade jag kanske blivit gravid. Hoppas, hoppas som du säger att de får ett bra stöd och kanske en förklaring till varför det hände. Min väninna som råkade ut för detta sa att de var helt underbara på deras sjukhus. De hade fått ett otroligt stöd och framför allt så växte hennes och makens relation allt starkare under denna kris ... och de gifte sig året efter. Och de gjorde en obduktion och fick en förklaring till orsaken ... vilket läkaren sa att i typ 80 % av fallen så vet man aldrig varför.

God förmiddag. Även här är det djup sorg för Snorkis skull. Ofattbart hur det här kan kännas så nära, men det är väl ytterligare ett bevis på hur viktig och bra tråden är.

Livets futtigheter bär oss idag till IKEA. Ska försöka ta Livias förmodade psykbryt med jämnmod.

Kram till alla.

Lappis, min väninna, som också förlorade sitt barn, säger faktiskt "jag har två barn, men bara ett i livet" till folk. Hon sa till mig en gång att "det är skönt med dig, för du vågar prata om C."