Livets toppar och dalar

Hej! Jag är ingen smygläsare, vet bara att Blommis hänger här titt som tätt... och jag känner mig ENSAMMEN i den andra tråden, för där är bara Blommis plupp grön. Och hon verkar vara här.

Kikar därför in och vinkar till Blommis och alla andra som är vakna

Jag är Norrskensflamman, 41 år, gift med fienden Ivan (ryss), och har två småtjejer på 5 och 7 år. 

Jag har hängt i Tanttråden över ett år och i den andra "vått o torrt-bebis-tråden" ett bra tag, fastän bebisfabriken stängt här.

Förlåt om jag trängde mig på, önskar er alla en trevlig afton

Kram!

MEN: jag kan ju säga som så att jag i alla fal varit in och kollat hur det gått för Nenne, eftersom vi fått info om en spännande trådförlossning igår i den andra tråden

Tack

Hej hej i tråden. Norrskensflamman från "den andra tråden här" Eftersom det inte var så många inloggade i den andra tråden så "råkade" jag glida in här...Eftersom några av er trevliga människor brukar glida in i vår tråd, så tänkte jag att ni kanske inte misstycker om jag glider in här nån gång

Eftersom jag inte följer era förehavanden så måste jag fråga Parnassia: Hur gammalt är ditt barn?

Jag har nämligen varit i ett liknande dilemma som dig, verkar det som.

Jag blev uppsagd när jag var mammaledig med vårt andra barn. Paniken steg. Måste hitta jobb, nu-nu-nu. Maken tryckte på också, han ville vara pappa"ledig" minsann. Och så fick jag DET erbjudandet om DET jobbet, som jag drömt om, på DET stället. MEN jag blev tvungen att pendla. En baggis tyckte jag. Yngsta dottern var 9 månader och äldsta 3 lite drygt.

Men fy bövelen vad jobbigt det var ! Kanske för att jobbet inte blev vad de lovade. Kanske för att jag hela tiden led jättemycket av att jag befann mig ganska lång väg från mina barn när de blev sjuka, när de var i dålig form osv. Jag visste att de hade det bra med pappsen, men samtidigt led JAG fruktansvärt av att inte vara där när de ropade på mig. Å andra sidan så var det enormt positivt att min man var hemma och fick ett mycket bra och nära förhållande till barnen. Så allt har en fram och en baksida.

Personligen känner jag att jag missade mycket av den där gosiga småbarnstiden, för jag var så trött när jag kom hem på kvällarna efter att ha kört lång väg, samtidigt som jag tycker det var rätt att maken fick vara hemma och ta ansvar för barn och hem. MEN, själva jobbet i grannkommunen var INTE värt det priset. Jag hade, så här i efterhand, hellre tagit ett annat jobb, närmare hemmet, bara för att finnas nära och slippa den långa påfrestande pendlingen. 

Fundera några dagar (om du har den möjligheten) och gå på din magkänsla. Det är mitt råd. Varje familjs situation är unik, så utgå från ER familjs situation.

Lycka till med vad du än beslutar Parnassia!

Jag bor själv i den delen av landet där jobb verkligen inte växer på trä'n. Det var därför jag tog jobbet, för jag var rädd att inte hitta något sedan.

Ganska snabbt kände jag att det där pendlandet var alldeles för jobbigt och att jobbet i sig inte var det som de lovat mig (t ex att kunna jobba mycket hemifrån, vilket visade sig vara i princip omöjligt). Så efter just 10 månader fick jag erbjudande om ett annat jobb, på hemorten

Tycker du verkar ha en klok plan. Gå på mötet och se hur det verkar, känn efter hur det känns i maggropen. Lycka till!

*drar mig tillbaka till "min" tråd*