Livets toppar och dalar

Hej!

Jag tänkte bara sent om sider sticka in näsan och säga tack, för all omtanke ni visade/ visar oss. Jag är en sporadisk smygläsare som inte känner er speiellt väl men det står tydligt klart att ni är varma, underbara och empatiska! Ett stort stort tack för all tumhållning, alla sina inlägg ang oss och för ert engagemang och för fina inboxmeddelanden.

Idag är det en bra dag, Elise äter full ranson och slipper dropp, hon andas själv och behöver inte cpap'en, hennes bilirubinvärde är snart under sol-gräns och sänkan är också snart under 5( dvs ingen infektion). Hon har öppnat ögonen och är mer energisk. Vi vet att det är en lång väg kvar men läkarna är väldigt optimistiska och hon går från klarhet till klarhet. Så fort det blir en ledig säng på neo i Gävle( där vi är hemmahörande) så blir hon förflyttad.

Det blev inte alls som vi tänkt oss, men å andra sidan vad i livet blir precis som man tänkt sig? Vi har en stark vacker dotter, och vi försöker tänka att nu när hon är ute och här hos oss så betyder det här bara att vi får 11 veckor till med henne. Helt klart hade vi velat ha kvar henne i magen men man spelar handen man får

Jag mår bättre men äter mkt mediciner mot infektionen( som de inte identifierat) och har ont pga snittet som är ett invändigt katastrofsnitt. Sen är det ju den mentala biten också och jag gråter mest hela tiden, och är både arg, glad, rädd och förväntansfull.

Återigen tusen tack!

Varma kramar Heloise, Elise och Panzer!