Den mannen, den mannen

Jag känner igen det där så väl, undrar om det är någon sorts manlig gen?

Om jag ska få min blivande att komma med konkreta åsikter så gäller det att lägga fram cateringmenyn och säga att nu ska vi välja ut det här antalet rätter, och det ska ske NU, eller påpeka att det här är hans uppgift och den behöver bli klar snarast.

Efter en del av det slaget har han i alla fall varit med i beslut om de flesta större saker. Att det sen är jag som får mejla församlingen, alla ställen som saker ska beställas ifrån, skriva listor och fylla i papper är något jag har slutat försöka ändra på. Nu har jag dock förklarat att de detaljer som är kvar att fixa kommer jag att skriva ner på en lista som jag delar på mitten och den ena halvan är hans, och det verkar han vara med på .

Väntar fortfarande på att blivande maken ska ta tag i kostyminköp, känns lite som att det kan vara dags med 16 dagar kvar till bröllopet . Han hävdar själv att han jobbar bäst under tidspress, men kom igen...man behöver väl inte göra allt i sista stund? Ett samtal till marskalken för att stämma av detaljer kanske inte skulle sitta fel, och jag försöker vänligt men bestämt förklara att bara för att han är en god vän till oss båda så innebär det inte att jag tänker ringa honom.

Missförstå mig rätt nu, jag älskar min snigel till sambo något så in i bomben, men ibland krävs det att jag räknar till tio och tar några djupa andetag.