Jag vet inte hur jag mår. Jag älskarmin fästman men nu på sista tiden mår jag bara sämre och kan inte äta när han äter, vill inte gärna vara naken framför honom, ångrar när det är dags för vuxen gymnastik (;)).... Mår bra när jag är med/runt andra...Stor del av problemet tror jag är att vi ser varandra nästan 24/7..... Gråter ofta!! Varje dag och oftast flera gånger.
Och gå till psykolog gör jag inte!!!!!!!!!!
Först och främst behöver du nog prata med en kurator eller psykolog, för man ska inte behöva må så dåligt att man gråter dagligen.
Men du behöver också strukturera dina problem. Mår du dåligt över din vikt/kropp? Är det några problem i relationen?
Du verkar ju må bra när du är med vänner, så sätt dig ned (kanske med bästa vännen) och försök att fundera på om allt känns fel, eller om det är något särskilt.
Och tveka inte att söka professionell hjälp. Man kan få hjälp och även om det känns jobbigt just nu är det värt ansträngningen.
Jag önskar att du skulle begripa att det du säger är ungefär samma sak som "jag har brutit benet och det gör förjävl överont och benpipan sticker ut och det verkar infekterat i såret för det varar och luktar illa....
...men går till doktorn det gör jag INTE!!!!!!"
Psykologer är till för att hjälpa när det kört ihop sig på insidan.
Om du inte är inställd på att skaffa den hjälpen så vad vill du då? Sittadär och må dåligt på obestämd tid? eller att någon ska trolla så allt blir bra? Eller ivill du höra att du nog ska göra slut? (eftersom du mår bra med alla andra?)
OM du har en depression är du skyldig både dig själv och dem du har en relation till att ta det på allvar nog för att svälja stoltheten och söka hjälp.
Det är inget nederlag att söka hjälp! Man är varken svag eller mindre värd för att man söker hjälp, tvärtom! Man har självinsikt och man är stark som vågar att be om hjälp!
Jag tog själv steget för några år sedan och sökte hjälp hos en psykolog och det var verkligen inte en dag för tidigt! Jag ville också klara mig själv och ville inte "belasta" någon med mina problem och jag trodde att allt skulle ordna sig om jag bara fick kontroll på min kropp och min vikt! Men det är helt fel utgångspunkt, du är värd så otroligt mycket mer än så och ingenting löser sig genom att du ska få kontroll på dig själv, det blir bara en ond spiral!
Jag lider verkligen med dig och det gör ont i hjärtat när jag tänker på att du har det ont, men tro mig, det är en lättnad att söka hjälp! Även om du inte tror det och det kommer att ta ett tag innan du finner förtroende hos psykologen så kommer det tillslut kännas som en enorm vikt lyfts från dina axlar!
Det handlar om din framtid och alla i din närhet som älskar dig, alla vill att du ska ha det bra och det vill du själv innerst inne också. Så ta mod till dig och sök hjälp. Prata först med en väninna om det känns lättare så kan ni gemensamt finna en psykolog som du kan kontakta.
Du vågar, jag har tro på dig!
*KRAM*
Det är inte det att jag inte vill belasta någon osv... Utan att prata med någon som jag inte känner plus att gå till psykolog är inte något positivt för mig.
Men jag tror det är en svacka. För nu börjar det ljusna eller vad man ska säga. Imorse efter jobbet (vi båda jobbar natt) så blev det full rulle i sängkammaren ;) Ha ha. Det är annat runt omkring som påverkar väldigt mycket vilket jag vet!!! Troligtvis kommer det år mig mer än vad jag tror...
Som hans mamma.........fyyyy faaaan. Jag svarade på ett inlägg om någonting svärmor, kommer inte ihåg hur rubriken är. Om ni vill läsa vad jag skrev om "Haggan" som jag kallar henne så kan ni leta reda på den fliken..... ska kolla vad den heter.
Men tack alla ni!
Ibland behöver jag bara skriva av mig, vilket är lättare än att prata...
Rubrike: Underbara Svärmor (Familj...) Kattpoet
Trevlig helg på er!
Imorgon är det final i Melodifestivalen..Synd att det är så förstört. Det var bättre förr men det hör till att se på det!
Det klart att man kanske inte ser det positivt att gå till psykolog när man väl är deprimerad, men det blir till något positivt och man får lära sig att se saker ur ett annat perspektiv.
För uppenbarligen så är det någonting som tar fruktansvärt mycket energi från dig och påverkar dig så så illa att du för det första känner ett behov av att lätta lite på trycket genom att skriva av dig, bara det är ett steg, ett positivt steg. Men var inte rädd att söka upp hjälp när det påverkar dig så starkt som det gör. Det är inte bra att hålla så mycket inom sig och sedan rycka på axlarna och säga att det går över, det blir snart bra. Då lägger man bara på locket och vägrar att ta itu med problemet.
Dessutom har du ju skrivit på detta forum och det var inför okända människor och det verkar som om du tyckte att det var en lättnad att få skriva av dig lite, så kanske det inte är så farligt att prata med utomstående...
Kan du prata med din fästman om allt detta?! Det är viktigt att du inte går runt och bär på tunga tankar alldeles själv, man blir bara mer och mer ledsen av det. Man måste få ventilera, speciellt om det är yttre faktorer som påverkar en som till exempel din mamma. Du är inte ansvarig över hur hon beter sig, men det påverkar dig hur hon beter sig gentemot dig och andra.
Vad du än väljer att göra så var inte tyst, håll det inte inom dig!! Det kommer bara att växa till en svart klump som bara blir större och större...
*KRAM*
Ser nu att det stod hans mamma, din svärmor!! Ursäkta...
Försök i den mån det går att undvika henne och haka inte upp er så mycket på hennes beteende, det verkar som av det jag läser att det är hennes livsval att vara bitter. Försöka att fokusera på de positiva delarna av livet istället, din familj som dessutom kommer bra överens med din fästman, känn kärleken där istället och försök att hantera svärmor med mindre uppmärksamhet. Ta inte till er att hon tjatar och är bitter, det är hennes val men det ska banne mig inte dra ner er i samma djup.
Och kom ihåg att prata med varandra! Säkert jobbigt för din fästman också, inte minst när han ser att du tycker att situationen med din svärmor är så tärande...
*Kram*
Jag gick till en terapeut för några år sedan utan att vara deprimerad. Jag kände att det fanns vissa saker att bearbeta. Det var verkligen värt pengarna.
Även om det skulle göra ont är det värt det och ger så mycket i slutändan.
Psykologer är människor med en utbildning bara, inget mer eller mindre.'
Jag har hamnat hos helt galna psykologer och kuratorer och har inte alls mått bättre av att gå hos dem.
Men jag vägrade ge upp och ketade vidare, krävde att få träffa nya kuratorer och psykologer och idag går jag hos en underbar kvinna som hjälper mig otroligt mycket! Det var värt att kämpa för.
En obehandlad deprition leder ofta till fysiska åkommor, magont, huvudvärk, smärtor i kroppen och för att inte tala om hur man påverkas psykiskt och mentalt.
Du ska absolut gå till en läkare och diskutera saken, få en remis och testa på att gå hos en kurator till att börja med. Det kan ta år för vissa att bli bra igen, för andra tar det några månader. Det beror helt på varför du är deprimerad. om det är baserat på stress eller på biokemi i hjärnan.
Hjälp finns men man måste tyvärr kämpa ganska mycket i dagens vårdsystem för att få rätt hjälp!
Lycka till och ta hand om dig!
Jag skulle försöka komma bort från honom lite. Även om man älskar varandra så kan man ju få för mycket av det goda. Hitta på nåt kul med nån kompis och åk iväg ett par dagar [man behöver längta efter varandra ibland]. Gå ut på promenader själv [motion är bästa lyckopillret ofta]. Hoppas att det känns bättre snart!!
