Hur tog ni steget att bli gravida?!

Jag är helt i linje med dig passionsblomman! När mina föräldrar skulle skaffa barn tog det dom 11 år (!), flera missfall och en adoption innan jag kom. Så ta inte för givet att bara för att man bestämmer sig så går det inte på en månad!

Har precis läst i min sex och samlevnadskurs att förutsatt att båda personer är helt friska så sjunker fruktbarheten med åldern: 20 år 34 procents chans, 25 år 24 procents chans, 30 år 17 procents chans, 35 år 12 procents chans och 40 år har 6 procents chans vid varje ägglossningstillfälle. Usch, förlåt om jag låter jättenegativ, tror tyvärr att jag blivit lite för målad av mina föräldrars kamp.

Vad jag försöker säga är: ni har kanske inte så många år på er att skaffa barn som ni tror. Så om ni längtar tycker och ni har en ekonomisk trygghet, så tycker jag ni ska prata igenom det här redan idag! :) Tänk om ni väntar utan egentlig anledning och när ni väl börjar försöka har ni en sån press på er att det inte alls går? Ni får ställa er frågan hur länge ni anser er "ha råd" att vänta kanske. Lycka till! :)

Jaha då får väl jag komma med mina föräldrars exempel igen då. De tillhör den där klyschan som passionsblomman säger är en myt. De försökte (som sagt) bli föräldrar i elva års tid. Flera missfall och en otroligt stark längtan efter barn. De genomgick x antal behandlingar och det är klart att det var oerhört stressigt och jobbigt för dem. Till slut bestämde de sig för adoption och efter ett par år fick de åka till Indien och träffa den lilla killen som skulle bli deras son. I denna veva blev mamma gravid med mig och hon vågade inte hoppas på att det skulle bli nåt av det, "det blir ju en bonus i så fall". När socialsekreteraren fick reda på att mamma var gravid ville hon blåsa av hela adoptionen. Denna STRESS ledde till kraftiga blödningar hos mamma och hon höll på att förlora mig. Då fick soc.sekr. ändra sig och sa att adoptionen visst skulle fortsätta. Så sagan slutade lyckligt för dem, Victor kom i juni och tre månader senare föddes jag.

Jag vet inte hur mycket psykologi du har läst passionsblomman men det är ju så att "body and mind" hänger ihop mer än man tror och vill erkänna. Jag förstår att det känns kränkande att få höra att man bara ska slappna av, för hur gör man det när längtan efter barn är så stark? Det är inte så himla lätt att bara sluta oroa sig. Jag säger inte att det bara beror på stress såklart men det är i alla fall ingen myt. Barnlöshet kan ju bero på en massa saker. Fetma, rökning, alkohol och narkotika, medicinering (bland annat anabola steroider) och exponering av skadliga ämnen kan vara saker som påverkar men inte kan bevisas. Oförklarlig infertilitet drabbar 10-25 procent av de barnlösa paren.

Om detta tvista de lärde. :) Jag ber verkligen om ursäkt om jag har "offended" någon, det var verkligen inte meningen i så fall utan jag ville bara berätta min och mina föräldrars historia. Frågan huruvida stress påverkar eller inte kan man diskutera i oändlighet och det är klart att alla har rätt till sin åsikt. Min erfarenhet säger en sak, medan någon annans erfarenhet säger precis tvärtom. Så är det ju! Men jag ville bara säga lycka till till alla som vill och försöker bli gravida. Och till er som inte vill eller känner er redo, heja er också!! Man ska göra det som känns bäst och försöka att inte lyssna ALLTFÖR mycket på andra! :)