Hur tog ni steget att bli gravida?!

Allt jag kan säga är att man är aldrig redo och det finns aldrig "rätt" tidpunkt. Eller ja, rätt tidpunkt är när man äntligen blir gravid.
Det kommer alltid finnas ngt som ni känner at ni skulle vilja göra och se och så men det vägs rätt starkt upp av det lilla pyre ni har sedan.
Vi hade inte den känslan ni verkar ha, men jag kan ju säga så här: ni bör nog kunna känna att det är ok atti nte gå ut varje helg och afterworka eller äta ute/gå ut och festa. Utan att det är ok att stanna hemma och göra inget annat än titta på tv
För det blri mycket sånt i början kände jag!

Nej man blir aldrig helt redo och det är sor risk att det faktist inte blir några barn alls ifall man ska gå och vänta på den exakt rätta tidpunkten.

Släpp sargen och kom in i matchen vettja! Vad kan hända?

Den enda viktiga frågan är väl om ett barn vore välkommet i er värld?
Så resonerade min sambo och jag. "Skulle ett barn kännas som en katastrof eller något negativt - nej" nä men dåså. Alltså skippade vi preventivmedel och jag kan bara nämna i förbifarten att trots att vi var väldigt nykära dåförtiden och alltså hHADE ett sexliv, så tog det ett helt år innna jag väl blev gravid.

Sysko till vår nu 9-årige son har vi tyvärr inte välsignats med.
ta inte barn så för givet att ni tro r att bara ni velat färdigt å ordnar det sig plättlätt. Det är inte alls säkert.

Så ta även med i ertvelande isåfall hur det skulle kännas att inte bli föräldrar alls.

Låt livet komma till er säger jag bara. Jag är säker på att ni kan forma era liv och vardagen med barn så det passar era behov och intressen även fortsättningsvis.

Nej, man blir aldrig helt redo tror jag - hur ska man kunna vara helt redo för nånting som man faktiskt inte vet vad det är? För har man inte varit förälder så vet man krasst sett inte vad det är.

Jag bestämde i somras att NU får det bära eller brista, och nu väntar vi vårt första barn, och jag kan säga att man blir redo under graviditetens gång

Höll på att glömma mitt p-piller en dag och skojade till det lite med sambon och sa "tur jag kom på det, annars kanske jag hade fått ha ett oväntat samtal med dig om ett tag...". Hans respons på det var ungefär att "det skulle väl inte göra något, jag skulle bara bli glad". Sagt och gjort, dagen efter slängde jag pillren i soporna .

Det var väl knappast helt "rätt" tidpunkt för oss att börja försöka bli gravida efter 6 månader tillsammans och med en inkomst eftersom jag fortfarande pluggade. Tanken på bebis kändes däremot helt rätt, vi visste att vi skulle gifta oss och ingen av oss har något större behov av att gå ut och festa ofta längre.

Jag är helt i linje med dig passionsblomman! När mina föräldrar skulle skaffa barn tog det dom 11 år (!), flera missfall och en adoption innan jag kom. Så ta inte för givet att bara för att man bestämmer sig så går det inte på en månad!

Har precis läst i min sex och samlevnadskurs att förutsatt att båda personer är helt friska så sjunker fruktbarheten med åldern: 20 år 34 procents chans, 25 år 24 procents chans, 30 år 17 procents chans, 35 år 12 procents chans och 40 år har 6 procents chans vid varje ägglossningstillfälle. Usch, förlåt om jag låter jättenegativ, tror tyvärr att jag blivit lite för målad av mina föräldrars kamp.

Vad jag försöker säga är: ni har kanske inte så många år på er att skaffa barn som ni tror. Så om ni längtar tycker och ni har en ekonomisk trygghet, så tycker jag ni ska prata igenom det här redan idag! :) Tänk om ni väntar utan egentlig anledning och när ni väl börjar försöka har ni en sån press på er att det inte alls går? Ni får ställa er frågan hur länge ni anser er "ha råd" att vänta kanske. Lycka till! :)

www.familjeliv.se en bra sida för dig.

Prata om det så kommer ni fram till det.
Jag var mkt tidigare redo än min m2b.
Men en dag så sa han. Vi ska skaffa knodd.
Så verkstaden började. Man behöver inte bli gravid direkt.
Kan ta ett tag för kroppen att göra sig redo.

ÅÅÅh, jag blir alldeles stressad av att läsa här.. Jag känner mig superredo för barn, men min blivande man (som har två tonårsbarn sen innan ) har inte samma stress.. Han tycker att vi kan vänta till efter sommaren.
Enligt honom kommer det inte bli några problem att skaffa barn, eftersom han inte haft det innan. Men jag känner att det blir jättestor press på mig, OM det inte blir nåt så är det ju isf mitt fel eftersom han inte haft problem innan.
Varför ska det vara sånt krångel till barntillverkning? :S

Ursäkta, men den inställningnen från din man var bland det mest självgoda jag har hört tror jag.

Nu ska du naturligtvis inte stressa upp dig och utgå från att något är fel eller tro att just du inte skulle kunna bli gravid. Men ju mer insatt man blir i hela bebiskarusellen och lär känna par som inte haft så lätt, desto mer framstår varenda unge som ett rent mirakel känner jag.

Det du själv kan göra för att iallafall ha koll på din egen kropp inför att ni börjar försöka, är ju att göra ett gynbesök och be att få kolla att allt ser ok ut. Notera även din cykel så du vet hur menen kommer, hur många dagar du blöder och sådär. Ägglossningen är ju det man sedan behöver pricka in. Om man inte äter p-piller kan man ju skaffa sig lite koll på sådant redan innan. OM ni väl ska börja försöka efter sommaren kan det ju dessutom vara vettigt att sluta med piller eller ta ut spiral redan nu för att ge kroppen en chans att komma tillbaka på banan så att säga.
Din man kan ha fått dåliga spermier sedan sina tidigare barn. Man betraktar prov rån mannen som giltiga i ett år. Sedab får man göra nya ifall man håller på med utredning.
Det är dessutom inte ens säkert att det är något egentligt fel på NÅGON av parterna bara för att det inte tar sig.
Sedan hoppas jag att både han och du inser att ett år är helt normalt att få vänta på sitt plus. Innan dess görs ingen utredning om barnlöshet.

Sedan vill jag till ALLA säga en sak som jag önskar jag kunde skrika ut över hela världen en gång för alla:
NI BEHÖVER INTE KUNNA SLAPPNA AV FÖR ATT BLI GRAVIDA!!!!!!

Det är en myt och det dummaste j**la skit som kvinnor som kämpar och längtar får höra JÄMT. Självklart blir livet allmänt sett roligare ifall man kan vara glad och avslappnad och resan mot en graviditet lättare ifall man inte oroar sig utan gökar och lever loppan. MEN det kan aldrig någonsin vara så att du har oroat dig för mycket och därför inte blir gravid.

Hörde alla det nu?

Jag håller med Pumpkin. Är också gravid med vårt första barn och nu med en månad kvar börjar jag inse att det ska bli en bebis. Vi ville inte vänta bara för väntandets skull då vi är över 30 år båda två. Så vi körde på och nu känner jag mig inte alls "icke redo".

Jag har själv velat ha barn ganska länge och jag o min blivande man hade bestämt att vi skulle börja försöka efter vi gift oss.. Nu har jag längtat så länge och nu vet jag att jag kan få barn i stort sett när jag vill (om naturen är på min sida) att jag inte känner någon stress längre.. nu är det bara en go känsla av att allt kommer bli så fiiiiint.... Dessutom är jag mitt i en utveckling på jobbet vilket gör att jag säkert kan få en bättre tjänst om jag väntar något år... Jag har inte bestämt hur jag ska göra men jag vet att det kommer bli bra! =)

För dig som startade tråden... Jag tror att man känner när man är redo... Jag tror att både graviditeten och förlossningen blir lättare om man Verkligen vill ha barn, men vad vet jag..hi hi, jag är ju inte där än...

Hur som helst! Lycka till hur ni än gör!!!