Det är fint, vill dela o visa min kärlek på andra sätt än det "vanliga" sättet och uppskattning.
Vill kalla honom min man, hans fru o börja bygga upp det liv tillsammans som gifta, en enad familj med fina barn o framtid som vi bestämmer och ödesätter, förhoppningsvis alltid.
När jag fick reda på att J var njursjuk o fortfarande satt vid hans sida igenom olika dialyser 3ggr i veckan, julafton förra året (han blev akut sjuk o fick läggas in dagen innan julafton) och vi satt där till dagen innan nyår, då visste jag att jag aldrig ville va utan honom i mitt liv, blev så rädd när han fick opereras akut pga sjukdomen o han såg så vek ut att jag satt bredvid hans sida i alla timmar, alla dagar o hjälpte han, att jag insåg, man gör inte detta för vem som helst, efter bara 3mån tillsammans om man verkligen inte vet, han är den.
Och detsamma, när han sedan fick lyckan att få en ny o frisk njure i Juni,somras o jag satt där 24/7 i 1v efter hans stora operation o fanns där för honom, han öppnade ögonen efter operationen, tittade på mig o viskade "du kommer att bli min fru, tidigare än du tror också" 
Jag vill aldrig bli av med denna känslan som jag har för honom!
Även om han är dålig på att städa
Så man ska känna, efter många år tillsammans ska man fortfarande känna den där varma o ibland, löjliga känslan i magen!
Jag vill vara som dem två jag o Mr. J såg igår, ett äldre par, hon lika liten som mig, han lika lång som min blivande, runt omkring 70-80år och höll handen, underbart o se!
Som mig o J, en som är 1.48 som håller hans stora hand som är 1.83 liksom!
