Jag vet ju inte hur era relationer men jag tänkte att "min" historia kan visa på lyckliga slut trots att det känns mörkare än mörkt...
Jag berättade att jag inte ville fortsätta för att det kändes som att vi bara va goda vänner men inte mer. Kärleken var borta. Jag kände mig mer som en hushållerska än livskamrat...
Jag kan tillägga att jag försökt prata med honom innan men det inte känts som att det gått in, eller så har det varit bra en vecka och sen har allt fallit tillbaka i gamla vanor.
Han blev ledsen och förstod ingenting och han kände det nog som att jag dragit undan mattan för honom. Eftersom jag kände att han inte ville släppa mig så kläckte jag ur mig att jag varit otrogen (inget jag är stolt över direkt). Det slog helt slint för honom och han stack iväg till en kompis. Detta var på fredagen.
Han skickade flera sms med mindre genomtänkta ord och jag kunde bara svara förlåt. Lördagen gick och vi pratade knappt med varandra. Jag var ledsen att det blivit som det blivit men kände ändå att det var rätt.
På söndagen var jag på IKEA med mamma, behövde rensa huvudet. Då ringer han. Han vill prata igenom allt.
Den kvällen, på söndagen så pratar vi relativt lugnt och sansat igenom allt och det känns som att vi är överens om att dela på oss. Vi bestämmer att vi ska ta en lunch på måndagen och prata lite till. När jag varit på lunchen och sticker iväg till jobbet så kändes det som att det var avslutat.
Den kvällen, när jag kommer hem, så vill han ha en andra chans. Han tycker han är värd det och eftersom det aldrig varit en sådan urladdning som denna gång (och för att jag inte kan säga nej) så säger jag okej.
Det är det bästa jag någonsin gjort! (Tack älskling för att du övertalade mig!)
Det har varit ett kämpigt halvår och hans förtroende börjar sakta komma tillbaka för mig och nu är vår relation bättre än någonsin. Vi delar på allt mycket mer nu och nu känns det som att det kommer hålla för evigt.
