kommer jag någonsin kunna bestämma mig? Kärleksgrubbel.

Gu va svårt. Du kanske tänker för mycket? Hm, det brukade jag göra tidigare, men har blivit bättre på att bara flyta med sen jag träffade min sambo. Eller är det så att du tidigare varit van med att va singel och inte riktigt har haft nåt tidigare stadigt förhållande att relatera till och omedvetet börjar bli skraj för allvaret? Det känner jag själv igen mig i nämligen. Jag tänker att det du beskriver inte alls behöver va nåt galet, utan kanske bara så att er första förälskelse har lagt sig och att ni börjar hitta en vardag tillsammans? Tidigare tror jag att jag i alla fall personligen har varit kär i förälskelsen och aldrig riktigt provat det där som kommer sen, dvs en djupare kärlek utan all förvirrad passion eller vad man ska kalla det, som är i början. Jag har även tidigare tänkt att "nä, nu är det inte lika passionerat längre, jag är nog inte kär.. vi är nog egentligen mer som kompisar" och så har det blivit pannkaka av allt. Men egentligen, min livspartner vill jag ska vara min bästa vän, men även mer än så, såklart, dvs. någon som jag vill dela resten av mitt liv med, älska med, skaffa familj med etc...

Jag har i alla fall kommit på det där med att våga va kvar och faktiskt kunna tillåta mig att slappna av, vara mig själv och bara njuta och flyta med. Men så har jag ju också en underbar kille som stöttar mig i allt jag hittar på, även om han inte själv alltid är så delaktig men som står ut med mina nycker. Vet inte om det blev snurrigt, men det var mina tankar kring det du skrev...

Jag var precis som dig i mina tidigare förhållanden. Kände mig jätte osäker. För mig visade det sig att det tog många år innan jag var "hemma". Nu är jag det. Vi har visserligen inte sex mer än någon gång i månaden just nu. Kan bero på att vi har en fem månaders bebis :) Men jag åtrår min m2b sååå mkt...fast inte sju dagar i veckan heller. Ibland är man trött och det kan han också vara, ibland är man bara less, och han också...Mitt tips för att det ska vara "bra" är att se på honom och kom ihåg varför du en gång föll för honom. Tänk dig utanför situationen ni nu är i. Vad är det som är bra/mindre bra? Och sen...prata prata prata med varandra!!! Och först av allt...rannsaka dig själv...älskar du verkligen honom???. Annars är det bästa att flytta och "göra slut". Men vem vet, då kanske ni hittar tillbaka till varandra. Man vet aldrig... :)

Just nu är han bortrest och vi är ifrån varann en vecka, vilket känns skönt. Innan han åkte kändes det jättejobbigt, jag fick anstränga mig för att inte börja gråta på kvällarna. Jag börjar känna att jag längtar mer efter att göra saker med mina kompisar än med honom och när jag är ute o dansar med dom känner jag en viss sorg över att inte vara fri och singel. Samtidigt har vi det väldigt mysigt och han är en väldigt tolerant och skön person att vara med, vilket är viktigt för mig. Jag vet inte riktigt vad han är för mig längre... han känns inte som en passionerad kärlekspartner direkt och han ger mig ingen bekrätelse alls vad gäller min kropp etc. I den vägen får jag tt o m mer bekräftelse av kompisar och folk ute på krogen. Jag kan inte minnas en enda gång han sagt något om min kropp eller att jag gör honom tänd. Det känns sorgligt och som en del i livet jag inte vill vara utan. Samtdigt känns han inte som min bästa vän heller, han är inte den jag har lättast att prata med om sånt jag tycker är jobbigt. Vad finns då kvar? Jo, att han är snäll och mysig och att han älskar mig (det säger han ofta och det tror jag på). Men räcker det verkligen för mig? Och innebär att älska ngn samma sak för honom som för mig? Jag har blivit ledsen flera gången då jag tycker att han varit ganska tråkig mot mig när vi varit bland andra människor och nonchalerat mig en hel del, plus att han prioriterat bort mig i situationer som varit viktiga för mig - t.ex. kommit förbi och tagit hand om mig när jag varit sjuk eller när jag gick på kryckor o knappt kunde handla själv, valt sina vänner före en fest vi bestämt att gå på osv.

Ja som sagt...passionen är ju jätte betydelsefull. Jag och min blivande har ju den kvar, men kanske inte lika mkt just nu då vi ganska nyligen fått barn. Men, men...den finns där. Och den betyder ju en hel del. Mitt tips är att försöka få honom att förstå vad du har för behov, och själv förstå honom och hans behov. Fungerar inte det så kan man ju krasst inse att förhållandet inte fungerar och gå skilda vägar...

Tack för svaren! Och skriv gärna mer... försöker passa på att tänka nu när jag har massa ensamtid. Vet man alltid vad man vill innerst inne, egentligen?

Aurelia, jag känner verkligen med dig. Vilken jobbig situation du verkar vara i. Det jag instinktivt undrar när jag läser det du skriver, är om du har berättat för honom hur du känner? Har du förklarat att du inte känner dig bekräftad för den du är? Det jag lärt mig av mitt och min sambos femåriga förhållande är att män (och även en del kvinnor, för den delen) inte är tankeläsare - man måste verkligen berätta för dem hur man känner och tänker. Det hjälper inte hur mycket man önskar att de ska höra det man försöker säga mellan raderna; de kommer inte att förstå det. När jag öppenhjärtat började berätta om hur jag kände/ville göra något -på ett väldigt detaljrikt sätt- så blev vårt förhållande fantastiskt.

Ett annat "tips" är att börja överraska varandra. Gör uppoffringar för varandras hobbies eller intressen. Om din sambo gör något särskilt på fritiden, lägg tid på att lära dig lite om det han gör och, om möjligt, försök förena det till något slags gemensamt intresse. Givetvis borde han göra detsamma för dig. Det är en ge och ta fråga, och för min del har det alltid gett utdelning. Det gör att man tänker på varandra oftare, vilket gör att man längtar mer efter varandra, vilket ger ett bättre sexliv ;)

Om inget verkar fungera, och du känner att du gjort allt du vill och kan göra, så borde du kanske försöka gå vidare. Att bara ge och ge och ge är själsdödande, och leder ingenstans om man inte får något tillbaka. Man måste vara två för att få ett förhållande att fungera.

Hoppas jag sagt något som kan vara till hjälp,
Lycka till med allt!

Hej Aurelia. Jag känner lite som du och har länge funderat på att starta en tråd. Jag tycker oxå det är svårt att veta vad jag vill och vad jag egentligen känner... velande fram o tillbaka, ena sekunden känns allt super och nästa bara skit... Jag önskar ibland nån bara kunde säga vad som är rätt o vad jag känner :))
Det som de andra talar om att man ska vara älskare och BÄSTA VÄN. Jag o min smabo är sååååååååååå (!!) olika, har olika värderingar o åsikter i typ allt! Han är en grym debattör och han "kör ofta över mig" i diskussioner vilket är frustrerande. Jag tänker ibland att han inte är rätt för mig, men vad ska man grunda det på egentligen? Det kan ju vara bra att vara olika oxå. De pratar om att det kan ta tid, att det kan ta år, hur många år ska man vänta då? :))
Jag är precis lika snurrig som du, haha. Jag går inte på krogen och önskar jag vore singel för jag vill inget annat än gifta mig o skaffa barn, men är Han den rätte? That´s the question! Vem har svaret??
Kommer följa den här tråden, finns många kloka människor som kan leda in en på rätt väg...

kram

MrsPingla - du har rätt i det du säger med att man ska kommunicera, tänkte bara låna tråden lite (hoppas du inte tar illa upp TS) och fråga - om man har pratat o förklarat i olika sitautioner hur man tänker o känner men det inte blir nån förändring utan Han bara kör på i sin bana o accepterar inte... (detta är ju småsaker men allvarliga o stora för MIG)

Miss Biii: i ett försök att svara på din fråga, skulle jag försöka påminna honom om vad jag känner, när det inte sker någon förändring. Om han exempelvis säger saker åt dig som gör dig ledsen (kallar dig för något, eller så), och du har påpekat att det här gör dig ledsen men han fortsätter ändå - påminn honom om att det gör dig ledsen. Det kan vara så att han inte tänker på vad han gör, eller att han inte förstår att det är precis det där du menar, när du senare säger att han gör dig ledsen. Kanske måste han bli "påkommen" med det han gör, för att inse vad han gör för fel.

Jag har insett att många män inte tänker på situationer som hänt i samma utsträckning som kvinnor. Det som hänt för dem, det har hänt. Det är ingen mening att tänka på det. Därför är det vettigt att påminna dem, eftersom de förmodligen inte analyserat det som hänt, och därmed insett att de gjort fel.
Kram!

Åh, tack för svar, så skönt att höra era funderingar!
För mig känns det som att det största problemet just nu är att vill känna mer för den jag är tillsammans med. Jag vill inte gå runt såhär och känna tvivel och ha fria vägar ut (hyrt ut lägenheten i andrahand etc.) och känna mig "instängd" när jag tänker mig att vi ska köpa en gemensam lägenhet i framtiden. Plus att jag inte orkar med att aldrig få känna mig kvinnlig och sexig etc., och det känns väldigt svårt att forcera fram en förändring på det planet... det blir så krystat och känns inte kul om han förändrar sig för att han "måste".

Miss Bii, det här med att din sambo "kör över" dig i debatter och så, gör det att du känner dig hämmad när ni t.ex. sitter några stycken och pratar? Att han inte behandlar dig respektfullt?