kommer jag någonsin kunna bestämma mig? Kärleksgrubbel.

Just nu är han bortrest och vi är ifrån varann en vecka, vilket känns skönt. Innan han åkte kändes det jättejobbigt, jag fick anstränga mig för att inte börja gråta på kvällarna. Jag börjar känna att jag längtar mer efter att göra saker med mina kompisar än med honom och när jag är ute o dansar med dom känner jag en viss sorg över att inte vara fri och singel. Samtidigt har vi det väldigt mysigt och han är en väldigt tolerant och skön person att vara med, vilket är viktigt för mig. Jag vet inte riktigt vad han är för mig längre... han känns inte som en passionerad kärlekspartner direkt och han ger mig ingen bekrätelse alls vad gäller min kropp etc. I den vägen får jag tt o m mer bekräftelse av kompisar och folk ute på krogen. Jag kan inte minnas en enda gång han sagt något om min kropp eller att jag gör honom tänd. Det känns sorgligt och som en del i livet jag inte vill vara utan. Samtdigt känns han inte som min bästa vän heller, han är inte den jag har lättast att prata med om sånt jag tycker är jobbigt. Vad finns då kvar? Jo, att han är snäll och mysig och att han älskar mig (det säger han ofta och det tror jag på). Men räcker det verkligen för mig? Och innebär att älska ngn samma sak för honom som för mig? Jag har blivit ledsen flera gången då jag tycker att han varit ganska tråkig mot mig när vi varit bland andra människor och nonchalerat mig en hel del, plus att han prioriterat bort mig i situationer som varit viktiga för mig - t.ex. kommit förbi och tagit hand om mig när jag varit sjuk eller när jag gick på kryckor o knappt kunde handla själv, valt sina vänner före en fest vi bestämt att gå på osv.

Tack för svaren! Och skriv gärna mer... försöker passa på att tänka nu när jag har massa ensamtid. Vet man alltid vad man vill innerst inne, egentligen?

Åh, tack för svar, så skönt att höra era funderingar!
För mig känns det som att det största problemet just nu är att vill känna mer för den jag är tillsammans med. Jag vill inte gå runt såhär och känna tvivel och ha fria vägar ut (hyrt ut lägenheten i andrahand etc.) och känna mig "instängd" när jag tänker mig att vi ska köpa en gemensam lägenhet i framtiden. Plus att jag inte orkar med att aldrig få känna mig kvinnlig och sexig etc., och det känns väldigt svårt att forcera fram en förändring på det planet... det blir så krystat och känns inte kul om han förändrar sig för att han "måste".

Miss Bii, det här med att din sambo "kör över" dig i debatter och så, gör det att du känner dig hämmad när ni t.ex. sitter några stycken och pratar? Att han inte behandlar dig respektfullt?

Phu, jag tror nästan att jag har kommit fram till ett beslut. Jag vill vara ihop med någon som känns som en bästa vän men som man även är väldigt fysiskt attraherad av. Och så har jag det inte nu. Vi är inte tillräckligt "tighta" och jag känner att jag hellre gör saker mer mina vänner än med honom. Plus att jag sldrig känner mig sexig inför honom. Då hjälper det ju inte hur msyig han än är... eller hur?

Tar gärna emot tröst, råd och pepp idag... i morgon ska jag prata med min sambo om vad jag kommit fram till. Känns jobbigt förstås. Samtidigt känner jag mig lite gladare och lättad av att ha kommit fram till vad jag vill, även om det gör ont. Men jag försöker tänka som så, att om jag tvivlat så många gånger och känner att jag inte vet vad jag vill, så betyder det nog att jag inte vill. Jag känner inte att min framtid tillsammans med honom blir ljusare än en oviss framtid som kanske innebär att jag kan träffa någon som är mer lik mig.

Någon som vill peppa mig? Ser inte fram emot morgondagen...

Elin K, vad gullig du är som frågar hur jag mår. :)
Jag konfronterade honom med hur jag kände i tisdags kväll. Han blev helt knäckt. Han började storgråta och kramade mig och sa att det bara inte fick vara sant. Han blev verkligen förkrossad - ingen tidigare pojkvän har reagerat så när det börjat bli tal om att avsluta relationen. Han sa att ingen någonsin betytt mer för honom och att han verkligen verkligen inte ville att det skulle ta slut. Vi kom inte fram till mycket mer den kvällen, på morgonen nämnde jag paus för att jag skulle få tänka efter. Han såg jätteledsen ut och vi sms:ade varann flera gånger under dan när vi var på våra jobb. På kvällen kom han till mig med ett långt brev på flera sidor där han skrivit hur mycket jag betydde, att han inte tvivlade ett dugg på sina känslor för mig och att han verkligen ville att vi inte skulle ge upp det vi har. Han analyserade dom problem vi haft och skrev att han var säker på att vi skulle lösa dem tillsammans och att han kunde tänka sig parterapi om jag ville det. Brevet var så otroligt fint och kärleksfullt skrivet och när jag läst det så grät vi båda två och höll om varann jättelänge. Jag blev så stolt över honom och beundrar honom för att han vågade vara så modig och sårbar och ärlig trots att jag "dömt ut" vår relation dagen innan. Nu känner jag mig verkligen glad över att ge oss en andra chans!