När det inte är så viktigt...?!

Njae - det vet väl inte jag heller riktigt. Det verkar ju som om han tycker det är mindre viktigt att faktiskt vara gift med mig men han ger inga tecken på att vilja "skiljas". Det är väl mer jag som är nojig över att gifta sig med en karl som det kvittar för även om det inte ändrar hur jag/vi känner för varandra.

anne på grönkulla skrev 2009-08-21 13:19:23 följande:

Inte alls långt - vi är förlovade och inte så mycket mer men jag har ju hunnit en bit i processen så att säga. Det är mer mer sagt att vi typ ska nån dag gifta oss.

Åh herre gud! Det kan ta år! Nejdå, jag började fråga min sambo om han ville gifta sig med mig för några år sedan och sen har det liksom dött ut i sanden eftersom han alltid svarat "kanske".

Nu är det ju så att han skaffade förlovningaringar utan min vetskap MEN om man analyserar saken i tusen bitar så har han ju aldrig frågat mig om jag vill gifta mig med honom. Frågan jag fick: "vill du ha en sån här?" vilket han då menar ska vara underförstått att vi ska gifta oss eftersom det är förlovningsringar.

Jag kanske använde fel ord när jag skrev "tvinga fram" ett bröllop men det känns ju lite så om han bara gör det för att jag så gärna vill.

Jag vill vara gift med den man i denna värld som jag älskar mer än allt annat och det är svårt att säga riktigt varför. Liksom många påpekar är det ju inte så att han inte vill punkt slut utan det var mer ett förtydligande av att det har för honom ingen betydelse, vi är ju ihop iaf.

Jodå han vet att jag har haft planer och åsikter och tankar om mångt och mycket i flera år och det var väl ingen överraskning att jag blev medlem på BT morgonen efter att vi förlovat oss

Det är ju trots allt också så att han inte bryr sig och jag har förklarat att även om jag har en uppfattning om hur jag vill ha det så är det ju inte skrivet i sten - vi är ju två!

Tackar. Jodå vi vill leva ihop och det kändes tillräckligt och så kom han på sig med att köpa förlovningsringar Planerna har inte spikats men jag hoppas ju på att det inte ska dröja för länge.

Jag hade liksom inte väntat mig att vi skulle gifta oss NU så att säga men när han får för sig att fria på det sätt han gjorde så trodde ju jag att det liksom var i rullning så att säga.

Detta ger mig då inga grunder för att tvivla på vårt förhållande, det vill jag ändå understryka men jag tvivlar ju på att han kommer känna sig positiv inför bröllopet och då vet jag inte om jag ska jobba för att få igenom det.

Han är ju lite av den där typen som skulle kunna ta vägen förbi rådhuset på väg hem från jobbet. Och jag gillar ju det med honom, han är inte så komplicerad i sin smak och tycker inte om komplicerade grejor heller.

Han vet ju också att jag är den där lite mer prinsessiga sorten som gärna går på "bal" och klänning och hår noch hela fadderullan. Planerna är helt klart öppna för diskussion men vi har inte riktigt kommit så långt än så att vi tycker det dags att börja bestämma saker.

anne på grönkulla skrev 2009-08-21 13:32:20 följande:

Vi förlovade oss för nära 1 år sedan och jag har frågat honom flera gånger vad han egentligen menade när han friade eftersom han faktiskt inte sa orden: Vill du gifta dig med mig? Han menar att en förlovning är underförstått att man ska gifta sig men inte nödvändigtvis "direkt". I vårt fall vore direkt inom 1 år. Det kan verka som lång tid men då får man ha i åtanke att vi redan varit ihop i nära 10 innan vi ens förlovade oss.

Jag vill vänta med bröllopet av "materialistiska" skäl. Jag är mitt uppe i ett väldigt krävande arbete och han har precis etablerat en ny firma med sina polare och vi har flyttat till hus. Det blir liksom för mycket att samtidigt planera ett bröllop. Dessutom ger det mig den där taskiga men nödvändiga ursäkten att faktiskt gå ner i vikt så det vill jag ju göra färdigt innan det blir bröllop av. Det hela resulterar i att vi mycket löst har diskuterat 2011 och då vill jag gärna ta vintern och tidigt i 2011, mitt förslag feb 2011.

Datum är för honom oviktigt, årstid är oviktig och plats är oviktig. Det enda (!) som jag vet med säkerhet är att han kommer opponera sig mot att gifta sig i kyrkan vilket iof passar mig utmärkt. MEN 2011 är inte så långt bort så jag har faktiskt börjat diskutera mina planer tillsammans med honom, eller snarare drömmar och funderingar. Vissa saker har jag sagt är ofrånkomligt men det är väl "bara" några av mina hetaste önskningar men inte skrivet i sten.

Nåja, vi får väl försöka jämka. Det är ju det man gör när man är tillsammans. Jag är helt enkelt den planerande typen och han tar dagen som den kommer, men det är ju lite så det är. Vi kompletterar varandra och vi tycker om varandra för de vi är och jag vill inte leva mitt liv utan honom.

Bride in the city skrev 2009-08-23 17:26:34 följande:

Det är just detta som är så konstigt på sätt och vis. Jag hade inga problem alls med sättet vi levde på lagomt som han friade. Jag hade förvisso börjat säga till kompisar och liknande att om han inte fick fingrarna ur innan vår 10års dag så skulle jag fråga MEN han friade nära 5 månader innan det ens närmade sig 10 års dagen så jag tror inte han kände sig pressad.

Jag har alltid hoppats på att en dag få gifta mig med den man jag älskar och jag kan ju säga att det inte var de första tankarna som svepte genom mitt huvud i början av vårt förhållande. Först var det ju enormt att klara 1års-markeringen och sen Blev det stort att flytta ihop för första gången och jag började på högskola och vi blev "etablerade" som par och folk runt omkring oss började skaffa barn och gifta sig och vi blev det där säkra kortet som liksom inte "kom längre" och vet ni vad - that's fine! Jag fråga många gånger om han ville gifta sig med mig och jag fick aldrig nej.

Jag tror att min sambo liksom visste med sig att jag inte var riktigt redo för vad det faktiskt innebar rent juridiskt och ansvarsmässigt men det är jag nu och jag tror att det var därför han friade som han gjorde. Han kände sig redo, han uppfattade att jag var redo och jag hade slutat "tjata", d.v.s. fråga i tid och otid. Båda var vi av åsikten att en förlovning i längden skulle vara ett yttryck för önskan om giftemål men ingenting om hur snart efter en förlovning det skulle ske.

Jag blev överlycklig den dag han frågade och jag kan knappt bärga mig tills den dag jag får lova honom "tills döden skiljer oss åt" men det förtar lite av glädjen om han bara gör det för att jag så gärna vill. Det känns som om det är tvingande och det är inte roligt, inte roligt alls.

En förlovning är ett frieri - oavsett om man frågar eller gemensamt bestämmer.

kikki kikki skrev 2009-08-24 08:19:42 följande:

Nu har vi pratat lite (väldigt lite) och jag har liksom ställt honom inför frågan vad han hade tänkt sig när han friar och sen säger att han inte vet om han vill gifta sig. Jag fick ju inget direkt svar så än så länge måste diskussionen föras vidare men nu har jag iaf uppmärksammat honom på att jag "stutsat" på kommentaren.

Jag tycker på nått sätt att det känns lättare att ta diskussionen i form av datum-bestämning alt. låta bli helt och hållet. Att liksom sväva lite i ovishet och tro och hoppas gör ju att det känns lite extra nedslående när man får sådana här kommentarer. Vi älskar varandra, lever ett bra liv ihop och vi vill fortsätta leva så. Om(!), hur, var och när vi gifter oss - det har faktiskt mindre betydelse.

Tack alla för era svar och ert stöd.