Här sitter man med 2 veckor kvar till bröllopet och en rädsla smyger sig fram. Är så rädd för att gå upp till altaret och hela kyrksaken, min m2b har inte riktigt förstått att jag är så rädd som jag är.
Någon som kan något tips så det hinner försvinna?
heehhe...jag vet precis vilken känsla du menar! jag hade den oxå....men man kan nog inte göra så mycket åt den...den lixom tillhör! 
men du kan ju prata med prästen och gå igenom allt, allt allt! då kände jag mig liiiiite lugnare iallafall när jag visste hur ordningen skulle se ut.
även om jag vet att det e svårt så försök njuta av hela grejen...man gör det ju bara en gång!
lycka till!!
Det är nog ganska vanligt, jag har sett åtskilliga brudpar som när dörrarna öppnas ser ut som två skrämda harar i helljus! 
Men lugn, det går snabbt över.
Håll varandra i handen och stirra inte rakt fram. Ta en titt på dels den du ska gifta dig med och våga dig en snabb blick på gästerna. Sedan dröjer det nog inte länge innan du strålar av lycka!
Det kommer att gå jättebra!
Hej, jo jag känner en viss rädsla för jag vet inte hur det exakt kommer gå till. Jag tror att det kommer bli underbart men jag fick precis veta att prästen formodlingen inte kan träffas förren två dagar innan för han ska ha semester. Det kan jag ju förstå men han kunde nämnt det tidigare när vi pratat med honom. Då sa han bara det är så långt kvar hör av er några veckor innan en till två så träffas vi och går igenom allt.
Har du prata med någon präst än?
Kommer du ha något egen löfte som du ska läsa upp eller är det något av de vanliga? Vad tycker du är mest jobbigt?
Jag hoppas att det kommer släppa när man väl står där och ska gå ut.
Så kommer jag att se ut!
Det är pirrigt och KUL!
Jag tittade bara på våra gäster och log hela vägen fram, min man stirrade mest i golvet och grät, he he. Vi blev dock gifta båda två så vilket som är helt okej. 
Tårarna brände till bakom ögonen när jag läste ditt inlägg. Jag hoppas att jag ler hela vägen men risken är stor att det är jag som gråter i stället;)
Jag hoppas jag inte ska gråta. Åh vad jag längtar efter det ögonblicket! 24 dagar kvar!! :))
Nervositeten släppte för oss precis innan. Tror ofta det är så att man är jättenervös månader innan men när det väl är dags är man liksom så fokuserad. Och ja, visst blir man lite rörd när man ser sina vänner och familj med tårar i ögonen men vad gör det?
Jag känner exakt samma sak. Det bestämdes bara för typ 2 månader sen att vi skulle gifta oss nu i juli. Så allt har gått så snabbt. Jag har fått fixa mycket själv och jag är så nervös. Jag har haft lite otur då det gäller klänningen också så det gör inte saken bättre. Sen är jag rädd att man säger fel. Men det går väll över =)
Säger fel...haha, bara du säger jag så blir det bra! Det sägs att min farfar sa 'Ja' alldeles för tidigt, så prästen fick inte säga allt han skulle, men det var väl en charmig incident. Han var så ivrig att gifta sig!
