barn?
För mig hände det ycket i mig när jag insåg min sambos inställning när jag frågat honom hur han skulle reagera på ett sådant besked om det var "en olycka". Jag nsåg att vi verkligen skulle vara två om det och min respekt för honom växte enormt.
Jag försökte också föreställa mig honom som pappa och såg honom med sina brorsbarn. Någonstans i det landade jag i att det inte vore konstigt eller helt världsomvälvande om även vi blev föräldrar.
jag lät livet hända mig efter det och planerade inte, ältade inte, längtade inte heller eller upplevde att vi "försökte" få barn. Det tog ett år så blev jag gravid och den största förändringen i våra liv är att vi idag har ett gemensamt folkus på vårt barn och vår familjs bästa som är annorlunda än när vi var två.
Förutom det är det den fullständigt omskakande och ganska fruktansvärda insikten om min egen sårbarhet som är det största. Plötsligt blev det VIKTIGT att jag inte går och omkommer i en olycka och helt förintande smärtsam är minst tanke på hur mitt liv skulle bli om min son togs ifrån mig.
Det är en kärlek som är helt utanför allt annat jag någonsin kommer att uppleva och hjärtat svämmar över av den.
Vi har också fått ett helt nytt nätverk av människor mkring oss:alla hans kompisars föräldrar och alla andra vuxna runt vår son. Många många nya underbara människor!
