barn?

Jag var inte tveksam till att skaffa barn, tvärtom.
Men man lurar sig själv om man inte tror att livet förändras när barnen kommer. Men, om du frågar mig så är mina barn det bästa som hänt mig!!! Utan tvekan.

Funderar lite i samma banor... har alltid tänkt att jag vill ha barn någon gång, bara det att någon gång börjar kännas som om det "borde" vara nu, vi gifter oss i sommar, båda har fasta jobb, vi är båda 28 år och det känns väl som att vi borde...

Men samtidigt känner jag mig inte redo för den omställning ett barn innebär (garanterat att vi kan få barn). Men vet inte hur länge vi ska vänta, den rätta känslan kanske aldrig infinner sig?...

Min bror har en son som är 14 månader nu, och hans son ÄR hans liv nu, det finns liksom inget annat. På gott och ont...

Och beslutet är ju inte direkt huruvida man ska välja blått eller rosa tema till bröllopet, det är ju så stort!! Det kanske är därför jag (vi) tvekar.

Jag var inte tveksam även om vi bara varit tillsammans i 9 månader.
Min sambo var väldigt väldigt rädd.
Vi var överens om att börja försöka och hade ställt in oss på att det kan ta Minst 1 år, och att vi kanske inte alls kan få barn.
Det tog sej på 2 försöket vilket vi inte alls räknart med då vi precis köpt en 2: a.

Det är en stor stor stor omställning att få barn, men det är ingen farlig omställning, visst man är inte på krogen varje helg, kanske 1 gång i halvåret nu, men det gör oss inget alls.
vi känenr att det är nu vi börjat levt, det är nu man har nått oleva för.
Vi är skonade med en son som alltid sovit bra (18 månader) så vi sitter på kvällarna o myser och undrar va fan man gjorde om dfagarna förr =)

Nae, det var det bästa beslutet vi någonsin gjort ochdå är jag "bara" 23.

Jag tror att man gör sig själv en otjänst om man skaffar barn för att "det är dags" och inte för att man själv vill.
Det är trots allt en stor omställning och mycket jobb och slit det första året. (eller åren...)
Så är man osäker gör man nog rätt i att vänta lite...

(Detta är ju bara vad jag tror eftersom jag själv alltid vetat att jag vill ha barn och också fick barn för några år sedan. )

Jag är fullkomligt övertygad om att man ska skaffa sig barn när man verkligen känner att man är redo, och att man vill. Visst kommer det att kännas läskigt, det är fullt naturligt och så känns det nog för de allra flesta.

Vi hade absolut tänkt vänta med barn tills vi hade studerat klart, flyttat till hus och jobbat under en period - men ödet ville annorlunda. Mitt i studierna blev vi gravida trots skydd och stod i valet "behålla eller ej". För oss var valet självklart och idag har vi två underbara söner (en som var planerad och kom några år senare). Vi har båda två hunnit avsluta våra högskolestudier, nu bor vi i hus och vi har båda fast jobb sedan ganska lång tid tillbaka. Allt löste sig otroligt bra och vi är båda två glada över att vi valde att få barn tidigt, mycket tidigare än vi tänkt. Visst kan jag tänka att "oj, vad kul att resa" - men det kan man göra på barn också, bara inte på samma sätt. Om några år när de blivit större kan vi göra helt andra saker

Jag säger som någon annan - man får helt andra saker att leva för och livet får en helt annan mening när man får barn. Jag säger inte att livet inte har mening innan, märkväl, bara att det blir annorlunda.

Ett barn är ett stor ansvar och inget man vill ångra.
Känner ni er ej redo så vänta..de tycker jag iaf

skit i "Det Borde" bara för att ni gifter er så betyder de inte att ni är redo för barn..känns de inte rätt så känns de inte..njut av att va Herr och Fru ett tag så kommer känslan säkert när ni minst annar de ;)

har sj 2 st underbara tjejer och de är ett av de bästa som har hänt mig.

Så lycka till.. allt har sin tid :)

Tack för svaren. :)

Men ni som inte kände er övertygade om att barn var var något för er- vad fick er att bestämma er för att ni ändå ville ha barn? Vad var avgörande liksom? För jag har svårt att tänka mig att man går omkring o velar o inte vet vad man vill o sen plötsligt vaknar upp en dag och är övertygad om att man vill bli mammma...

Jag förstår precis vad du menar.. Även fast jag vill ha barn tror jag inte jag kommer få känslan att jag är redo.. utan det finns alltid saker man vill göra. Jag tror däremot att man får den här redo känslan när och om man kan bli gravid... förstår du vad jag menar?

För mig hände det ycket i mig när jag insåg min sambos inställning när jag frågat honom hur han skulle reagera på ett sådant besked om det var "en olycka". Jag nsåg att vi verkligen skulle vara två om det och min respekt för honom växte enormt.
Jag försökte också föreställa mig honom som pappa och såg honom med sina brorsbarn. Någonstans i det landade jag i att det inte vore konstigt eller helt världsomvälvande om även vi blev föräldrar.

jag lät livet hända mig efter det och planerade inte, ältade inte, längtade inte heller eller upplevde att vi "försökte" få barn. Det tog ett år så blev jag gravid och den största förändringen i våra liv är att vi idag har ett gemensamt folkus på vårt barn och vår familjs bästa som är annorlunda än när vi var två.

Förutom det är det den fullständigt omskakande och ganska fruktansvärda insikten om min egen sårbarhet som är det största. Plötsligt blev det VIKTIGT att jag inte går och omkommer i en olycka och helt förintande smärtsam är minst tanke på hur mitt liv skulle bli om min son togs ifrån mig.

Det är en kärlek som är helt utanför allt annat jag någonsin kommer att uppleva och hjärtat svämmar över av den.

Vi har också fått ett helt nytt nätverk av människor mkring oss:alla hans kompisars föräldrar och alla andra vuxna runt vår son. Många många nya underbara människor!

Jag tror de flesta människor väntar förgäves om man väntar på att bli helt redo för att skaffa första barnet.

Eftersom man inte vet vad det innebär är det svårt att veta hur det skall kännas när man är redo.

Livet kan inte - ska inte - planeras in i minsta detalj. Ibland är det bästa att bara kasta sig ut för stupet, de flesta inser att de faktiskt kan flyga (om metaforen tillåts).

"Jag är inte rädd-jag KAN flyga!"

När det gäller barn är det mer "Jag är skiträdd! Jag KAN flyga?? Jag är skiträdd ändå!"

Speciellt när barnen är så stora att det är dags att släppa taget om dem.

Hihi! När jgag gick min fallskärmskurs och gjorde första hoppet hängde jag där i min skärm och tänkte:
-"Jaha! medan jag låg i frifall, då var instruktörerna minsann där och höll i mig, men NU då? Nu ska jag ju flyga hem det här åbäket och då lämnar de mig ensam häruppe!"

Rädd? Det BÖRJAR inte ens beskriva hur jag kände mig.

Men STOLT är heller inte i närheten av vad jag var när jag KUNDE!!!

Jag använde mycket av de känslorna och vad jag lärt mig om att hitta ett styrkecentrum i mig själv, när jag skulle föda mitt barn.

Känner igen mig i vad TS skriver, har själv kännslorna. Och dom har kommit den senaste tiden. Just nu känns det som att om jag och m2b inte skulle få några barn så...gör det inget.
Det är inget om att vi är för unga eller så, (jag är 30 och m2b 37) och ingen av oss har någon direkt "karriär" som måste läggas på hyllan.
Nä, jag känner bara inte för att skaffa barn. Problemet är lite att detta är mina tankar. Har inte pratat om dom med m2b. Har däremot inte pratat på länge om "när vi får barn..." eller liknade. När vänner frågar "när ska ni skaffa barn?" rycker jag bara lite på axlarna och säger "Vet inte, men inte innan vi gift oss iallafall.." Men nästa år så ska vi gifta oss...så det kan jag inte säga länge till.

Känner igen mig i det du Krystal! (förutom att vi itne ska gifta oss snart). Jag och min sambo har väl mest sagt att "jo, men vi vill nog ha barn om ett par år". Men på senaste tiden när frågan kommit upp (mellan oss två) så har vi mest pratat om att vi verkligen inte känner för det just nu och att det verkar vädigt jobbigt... Har svårt att tänka mig att han kommer vara den som börjar prata om det på allvar. Och samma med mig.. så, vi får väl se hur det blir!

Jag var skeptisk till att bli förälder i början (vilket på ett sätt stressade mig) för jag ville veta att jag var redo och ville inte känna bitterhet för vad jag skulle missa.(har sett det omkring mig). Men jag litade på magkänslan och väntade till den känslan försvann:

Så här känns det idag om att ha barn:
- exakt lika krävande (om inte mer krävande).
- mindre tid / egentid.
- jag skulle aldrig orka med 2.
- känner omsorg som inte går att beskriva.
- kärlek och åter kärlek.
- barnet betyder allt.
- andra värderingar - vad som är viktigt i livet.
- utvecklas som människa.

Sen tror jag man växer med uppgiften.

Intressant inlägg, novemberbrud!
Ja, mer än ett barn kommer det inte bli för mig heller. Det har jag i alla fall bestämt.

jag har aldrig varit i den sitsen att inte känna alls..
däremot har jag känt att "inte just nu" men nu när bröllopet stundar så känner jag mer och mer att den inre klockan tickar på... skall bli jättetrevligt den dagen man får bli mamma...

Jag har också känt tidigare att jag VILL ha barn men "inte just nu", och även om det har varit hyfsad tajming har jag inte känt till 100% att jag velat offra allt som hör till det barnlösa livet. Så fort man sett bebisar och barn på stan tänkte jag "Aww.." tills de började skrika, då var jag helt plötsligt jätteglad att jag inte skulle ha barn än. Men så helt plötsligt rasslade det till, jag trodde faktiskt inte att det kunde bli så! Men så blev det! Helt plötsligt såg jag små knoddar på stan, skrikandes eller inte, och livmodern skrek "Jag vill ha en sån!". Efter bröllopet började klockan i mig ticka jättehårt, den har småtickat lite innan men nu har den fått fart. Så snart blir det nog dags att börja försöka

Så mitt råd till dig är att inte satsa bara för att det ser rätt ut "på pappret", utan för att du verkligen vill. Ni kanske behöver göra lite mer saker, ut och resa osv, på egen hand innan ni känner att ni fått 'nog' av det?

Intressant att läsa om hur alla tänker!

Jag hade aldrig skaffat barn idag, om jag inte redan hade barn, så kan jag känna! Jag fick barn första gången då jag var 26, ingen vidare planering eller framförhållning, vi bara bestämde oss. Andra gången lite mer planering men inte så mycket (jag var 32). Men idag, jag blir kallsvettig inför tanken på hur det skulle varit att skaffa barn nu, om jag inte hade några....

Så jag tror det är sunt att inte tänka efter FÖR mycket, för det finns aldrig ett bra tillfälle att skaffa barn, det är alltid jobbigt och saker som måste försakas osv. Det är bara mer eller mindre jobbigt. Man skall således inte vänta på det perfekta tillfället, då livet slutar snurra och det är OK att bli på smällen.....