I vått och torrt och stiltje och orkan

Hej alla fina tjejer!

Idag är jag sjuk.
Jag tror jag har lite feber, för jag mår som en gammal sill.
Men, jag har iallafall varit uppe med tuppen och varit och handlat blommorna till brudbuketten jaf ska börja med strax.

Efter det ska jag skura ur en gammal kyl vi har ute i förrådet och stoppa i kontakten så den blir kall. Då kan jag spara det som blir över av blommorna och göra en fin dekoration som förhoppningsvis fortfarande är fin på tisdag om jag har tur.
Eller onsdag. För jag får nog ringa mäklaren och be henne komma onsdag, för jag fixar inte hela alltihopa det här färdigttill tisdag när jag nu mår så kass.

Dessutom lät det som om vi kan få lite hjälp med att fixa färdigt en del på tisdag och då är det ju bättre att ta fotningen på onsdag.

Hvidis: Jag tänkte på din man och de små frigolitkulorna redan innan du skrev att det var bästa att dammsuga innan han kom hem. Men du har rätt-kreativitet och ett visst kaos i processen hör till. Det skräpar som fasen att binda buketter kan jag säga.

Jag förstår mycket väl att Nallis startade en tråd för dem som är lite mer i fas med henne här och nu. Vissa av oss har ju harvat på såpass länge att det kanske ger mer att dryfta allt det man först funderar över och känner...

Glass hade varit gott för den ömma halsen...
..men jag får väl ta en Whiskey istället.

Jenny: oroa dig inte för jobbgrejen utan låt livet ha sin gång. Ingen ska behöva be om ursäkt för det största man kan vara med om som människa.
Och aproå dagar att göra och inte göra saker: du vet väl att det är i de stilla perioderna som nya drömmar och projekt föds och kan gro?

Jag är helt säker på att hade min vår inte varit så händelselös va d gäller jobb och så, då hade jag nog inte ens sett huset vi nu ska flytta till. Själen behöver plats och tid mitt i allt vi håller på med jämt. Bara var och andas och finns till, förr än du anar kommer nya tider då det blir fult ös och åka av. Då kommer du att vara glad över mer händelselösa mellanperioder.

Daa: Indianer! Vad bra! (trodde man ju aldrig att man skulle skriva i den här tråden )

Friggebod-det är traumatiska minnen i vår familj. Det var när vi byggde ihop den som vi på djupet insåg att vi inte är några snickare och att min sambo i själva verkaet avskyr att ha ansvar och göra själv och hålla på. Han hjälper gärna andra, där DE är arbetsledare, men att håla i egna projekt-NEJ!

Dessutom blev vi så osams med min svärfar att jag faktiskt var nära att klippa till honom(och nu överdiver jag inte)Jag sa vidare åt honom att om han inte vill uppleva en jäääävligt ensam ålderdom var det bäst för onom att han bad om ursäkt och det fort som fan och att det var säkrast att det lät som om han menade det. Jag var mycket arg. En av mina argaste stunder i livet. Den där boden påminner oss om det där en del. Det är bra att den står kvar här när vi flyttar...

Mina svärisar är ocksp bra egentligen, men det finns saker som gör en galen. En av dem är svärfars omisskännliga sätt att ta över hela grejen om han egentligen bara ska komma och hjälpa till. Och att han i kombination med det har en 1800-talssyn på vad kvinnor gör och vad män gör.

Kvinnor är inte med och pratar om hur boden-som kvinnan i fråga själv betalat med egna pengar-ska vara, bra kvinnor kokar kaffe och lagar god och mycken mat till de dukitiga duktiga karalna, som effekitiv tid kanske jobbat 2 h på hela dagen men som i egna ögon sliiiiitit så håååårt.
Under tiden rusar kvinnorna i sällskapet runt som skållade troll i alla de 12 timmar som umgänget pågår, minst. Då hinner männen ha före jobbet paus, planeringspaus med frukost, åka och handla mera grejorpaus, kaffepaus, mitti jobbigajobbetpaus,lunchpaus,
mittijobbigajobbetpaus,kaffepaus,sova lite innan matenblirklarpaus,middagspaus, sova middagpaus....

ja ni fattar!

Ojsan! jag kastade in mitt felstavade inlägg mitt i läsningen om svärisarna och GLÖMDE läsa de efterföljande FYRA sidorna som ju också var fulla med inlägg!

Jag glömde även att säga det självklara i sväris och hans övriga manliga anhangs sällskap:

De duktiga duktiga karlarna, som jobbat och slitit så hårt, måste få BERÖM också!.

Säger man ett pip om att något kanske inte riktigt borde se ut sådär så blir det tjurigt värre.

INGEN tjurar åt mig och skriker otrevligheter ostraffat. Så mycket är säkert och svärfar tror jag har haft ångest i de tre år som nu passerat sedna friggebodsdramat. Det går nog aldrig riktigt över, för den gången sket han i det blå skåpet s¨den där elefanten ligger fett i lä och en skottkärra räcker inte för att dra iväg det skitlasset.

Jag fick hans lap-top när han köpte en ny."för jag tänker ju starta eget väl?" sa han. Dert mina vänner, betyder "förlåt" men det ordet kommer han aldrig i livet lära sig använda, den handikappde stackaren.

Nu ska jag vispa våffelsmet!

Men ojdå Daa!
Fy vad obehagligt!

De är ju faktiskt inte 35-40 längre ens föräldrar....

..för det är det man själv som är...

Usch ja, det är alldeles hemsk t faktiskt.
Ibland ka jag leva mig in så himla tydligt i hur det skulle kännas om telefonen ringde och det var besked om att min mamma var död. Jag börjar gråta bara jag tänker på det.

Då kan man verkligen få sådana där ilningar i hela kroppen att nejnejnejnejnej! Det går på tok för fort och man kán inte dör redan och jag själv har ju knappt börjat leva,ska det vara så här och går ett liv så här fort och kan någon snälla bromsa tåget lite...

Här har det varit gassand sol heeeela dagen, men nu drar det in moln. Rätt skönt ärligt talat för en febrig blomma.

Ja, när han sätter den sidan till. Men samtidigt är han väldigt snäll och omtänksam på sitt egna lilla vis. De bryr sig verkligen om sina barn och det är aldrig för besvärligt eller jobbigt när det gäller att få fram en stol till vid bordet eller att någon behöver barnvakt etc. men fasen vad gammeldags han är utan att veta om det. Som att de missat en generation liksom.

Det spelar också roll i sammanhanget att min sambo är lillebror i familjen. Därmed blir vi båda lite klappade på huvudet jämfört med storebrorsan och hans fru.
Jag som själv är äldst och van att bli tagen för vuxen, pålitlig, mogen och förståndig, har en ANING svårt att ta det.

Jaaa, så är det! Vägen är galet lång när det är maktlöshet inblandat.

Som när jag tappat bort min son och sprang runt här i området och letade. Aldrig har de här småvägarna varit längre, och aldrig har en halvtimma gått så långsamt. Fruktansvärt!

Ja det var det värsta jag varit med om. Jag vrövertygad om att han var död, drunknad i ett vårfullt dike och att jag som den usla mor jag var därmed hade förverkat min rätt att leva eftersom jag aldrig skulle stå ut med att fortsätta finnas efter att ha sett min skuld skriven i min sambos ögon.

Det var bortom beskrivning vad jag kände då.
Och när sambon kom med en skamsen unge i bilen då bröt jag helt ihop och sönder och samman.

(Han hade förövrigt gömt sig bakom en buske och svarade inte när jag-och sedan även sambon-ropade oss hesa. Det syntes att han visste att han borde ha svarat.)