Ja, vad känner jag egentligen....
försökte diskutera midsommar med sambon nu när vi var och käkade sushi. Han fattar inte värdet av planering så bra och att halva njutningen kan ligga i att se fram emot ngt.
Han är väldigt "ojsan det bara blev visst så nu"
Eftersom jag går hemma vill jag värna iallafall den här storhelgen och när han är ledig och allt.
Här i vår pytteby är det jättemysigt forande med lotter, dans runt stången, dragkamp osv på dan, med massor av omkrinkutande ungar. Och party i båthuset med grillning och allt senare på kvällen. Fullt i alla sommarstugor och fullt ös ena dan och väldigt stilla nästa...
Vi har också bruaakt åka till sambons brorsamed familj. De bor sagolikt i skärgården och sonen älskar sina storkusiner.
Saken är den att de har inte bjudit oss(vilket ändå lika gärna kan innebära att de tycker vi ska fattaatt vi ÄR bjudna) och nu är de i USA och kommer ju knappt hinna hem innan.
I julas blev det lite fel med svägerskan och jag är dels lite orolig att det där ligger kvar och att hon inte alls vill ha dit oss.
Dels vore det skönt om de kunde bjudit oss lite mer ordnat så man inte känner att man våldgästar.
OCH jag vet inte riktigt om jag har lust att vara med alla de människorna de där kritiska dagarna, för jag litar inte riktigt på mig själv och alla mina känslosvall och hormoner.
ch om indianerna kommer och jag får ett bryt?
Eller om jag plussar och bara vill hem och berätta för er? 
HELST tror jag att jag vill vara hemma här på aftonen och fira med alla grannar och må gott. På lördagen eller söndagen hade jag gärna gjort en båtutflykt och ätit på restaurang och så kanske testa också? Om jag inte fått indianbesök på midsommarafton alltså.
Fast så tänker jag att man kanske skulle dra iväg till släkten bara för att tänka på annat...
...as if jag skulle det då..
