Knäckt....
Oj oj, en sån tidsresa det var att läsa dina inlägg...
Du är inte ensam, kan jag lova dig!
Hur många gånger gick jag inte tillbaks till mannen som förorsakade mig så mycket smärta? Hur mycket skuldkänslor fick jag inte av att se hans lidande? Hur dåligt hade jag det inte när jag innerst inne viste att jag inte förtjänade det som hände, men ändå gick tillbaks varje gång. Gång på gång på gång. Men varje gång jag gick tillbaks var ett steg bort från honom. Jag skulle helt ner på botten där ingen självrespekt fanns innan jag kunde se hur förförligt det var. Envis som jag är!
Lilla guman, hur mycket man älskar dem och hur mycket man önskar att allt var anorlunda är det inget man kan göra för att ändra de mönster som man triggar i varandra. Om du inte vill göra det för DITT eget bästa, så gor det för hans. Försvinn ur hans liv låt honom öppna sina ögon, så länge du är där är det för lätt för er båda att köra på i samma destruktiva mönster, som ingen av er blir lycklig av.
Vrid huvudet och se vad som finns brevid dig, bakom dig, runt dig- stirra dig inte blind på honom och hans behov, din värld blir så liten då, och det blir svårt att se hur stark du egentligen är, hur många som älskar dig och vill ge sin kravlösa kärlek till dig och vill dig väl.
Jag tror på dig! JAg vet att du vet att du förtjänar bättre Nu ska du bara tro på det! Tro kommer när du har bestämt dig för att så är det!
*kram*